onsdag 2 januari 2013

Epilog

Ja, det var svårt att komma hem. Efter att ha levt i en kokong i tre veckor kastades vi abrupt tillbaka in i vardagen. Man blir en aning konstig av att leva som vi gjort. Återanpassningen skedde genom att rätta tentor, gå rond, ha patienter på mottagningen och röja i e-posten.

Röja och röja förresten. Min strategi är att indikera tusen inkomna och olästa mail och utan tvekan trycka på "delete".  Några häpnar, andra fasar. "Tänk om det är något viktigt". Visst, men viktigare är att jag under tre veckor slipper gå igenom alla förfrågningar, uppmaningar och önskningar som folk alltför lättvindligt med mail hasplar ur sig. Dessutom ramlar det hela tiden in nya mail som genast besvaras och åtgärdas. Helst igår.

I övrigt var de mellanmänskliga kontakterna det största bekymret. Med familjen gick det bra. De var trots allt glada att se mig. Men vad svarar man på förfrågningar från vänner och bekanta som "hade ni det bra i Antarktis, hur kallt var det och såg ni några isbjörnar?" Isbjörnar, kom igen.

Redan samma kväll vi satte fötterna på fosterjorden aktiverades laboratorieverksamheten. I ett under av logistik skulle proverna odlas enligt ett särskilt körschema för att inte förstöras för framtida analyser. Tack och lov har jag doktoraner som tänker. Själv blev jag en nyttig idiot, satte mig vid en labbänk och gjorde som jag blev tillsagd. Inte en tanke lyfte från min hjärna under de sex timmar det tog för att odla ut proverna på agarplattor. Min doktorand var glad. Han kallade det kvailtetstid med sin handledare. Vad han nu menade med det?

Vi har fått en del resultat som jag genast måste delge er. Totalt fick vi ihop 360 prover från ett tiotal arter.  I Ushuaia tog vi avföringsprover från 50 kelptrutar. Av dessa bar 30 ESBL-producerande bakterier. ESBL är en gen som gör att bakterien kan bryta ner moderna antibiotika som vi använder för att behandla svåra urinvägsinfektioner, lunginflammationer och blodförgiftningar. I övriga prover tagna på Falklandsöarna, Sydgeorgien och på Antarktiska halvön kunde vi inte hitta ESBL producerande bakterier.

Dessutom hittades i Ushuaiatrutarna sju salmonellavarianter. Samtliga dessa var kända sedan tidigare och ståtade, trots att de var tagna i Sydamerika med stolta tyska efternamn. Vad sägs om Salmonella Heidelberg, S. Brandenburg, S. Scwarzengrund och S. Belem? Det är tur att ni kära läsare inte är konspiratoriskt lagda.
Sammantaget visar dessa synnerligen preliminära resultat att fåglar smittas av ESBL och andra otäcka baggar främst via kontakt med avlopp, soptippar, djuruppfödning och andra vackra företeelser i vår urbana värld.  I Antarktis är fåglarna lika rena som den omgivande snön.

Som final kommer den utlovade länken till späckhuggar vs. krabbätarsäl filmen som utlovats. Mycket nöje.

http://www.youtube.com/watch?v=ZDWL2w8Rw7E








onsdag 21 november 2012

Is


Nu är vi mitt i Drakes Passage på väg tillbaka till Sydamerika. Dags för reflektion och bokslut över en lyckad expedition. Vi har fått ihop betydligt fler prover från våra målarter, trutar, labbar och slidnäbbar, än vi kunde hoppas på. Detta projekt är en riktig högoddsare och får vi bara odlingslogistiken att fungera hemma så kan mycket intressanta data komma ut. Även om huvuduppgiften har varit att lyfta de medicinska dimensionerna, med antibiotikaresistens i fokus, kan våra resultat även ha betydelse för bevarande av känsliga djurpopulationer. Nedskräpning är inte bara oljefat, plast och gamla rostiga skepp, utan kan även vara mikrobiell. Exempelvis kan salmonella hos pingviner vara förödande.

En tydlig lärdom av Antarktisresor är att det sällan blir som man tänkt sig. Detta kan leda till viss frustration. Eller leder det till osedvanlig flexibilitet? Shackleton listade optimism, tålamod, idealism, uthållighet samt mod som de fem viktigaste egenskaperna hos en framgångsrik expedition. Vi har verkligen varit optimistiska, för att inte säga överoptimistiska, när vi planerad för var och vad som skulle tas prover ifrån. Tålamod. Tänk er själva att stå och vänta på att en trut skall skita. Vi har ”stalkat” individer, ibland upp till en halvtimme, innan de släppt ifrån sig det de skall. Ibland har det lönat sig, ibland inte. Stå och glo på en trut i en halvtimme, medans de mest makalösa scenerier spelas upp i bakgrunden. Sedan flyger den utom räckhåll, sätter sig på ett isflak och det första den gör är att skita. Då blir man trött. Eftersom vi är så blygsamma lämnar vi idealismen därhän. Uthålligheten som är syster till tålamodet har vi slipat till perfektion. I vår jakt på prover har modet sats på prov. Själv har jag hängt över en klippa, Jonas har tagit mig i kragen och vi har med någon centimeter när säkrat ytterligare ett prov. Jonas har balanserat på kanten på en zodiak och sträckt sig över toppen på ett isberg. Det kanske inte låter som märkvärdigt men betänk att vattentemperaturen är två minusgrader. Vi kanske inte skall nämna den våg som förste sköljde upp oss mot en stor elefantsäl för att sedan dra oss till havs. För att inte tala alla stormars heliga Guds moder vi fick uppleva i Stromness. För att förtydliga så slog fartygets vindmätare i botten på 53 m/s. Den verkliga vindstyrkan kan vi bara fantisera om.

Antarktis har självfallet präglats av is. Is i form av glaciärer, isberg, havsisflak, packis, småis, storis och isshelf. Flera gånger har planerna varit att landstiga längs den Antarktiska halvön. Ibland har det gått i stöpet på grund av för årstiden stora mängder is längs kusten. Fartyget klarar att gå genom is i rimliga mängder och även zodiakerna kan kryssa rätt bra mellan isberg och isflak. Eftersom isen är tät mot stränderna men glesare längre ut har vi då fått nöja oss med att kryssa runt i mer öppet vatten. Det är svårt att inte falla i hänryckning över de fantastiska färger isen uppvisar – alla tänkbara skiftningar från vitt och turkos till djupaste klarblåa nyanser blandat med gnistrande kristaller. Och vilka former sedan – glaciärkanter med grottor och pelare, isberg som slipats mjuka av havet och kanske fått en mössa i snö i kontrast mot den extremt hårt sammanpackade, nästan helt transparenta, isen.
Slidnäbbarna har vi undvikit att nämna. Dessa vackra helvita fåglar kan närmast beskrivas som en blandning mellan höna och duva. De har märkliga matvanor; de livnär sig på att äta döda pingviner och andra kadaver, de pickar gärna i sig moderkakor från sälar och snor från sjöelefanternas näsborrar. Framförallt älskar de alla typer av bajs, både från artfränder, pingviner och från sälar. Som en ”bajs topp predator” är den naturligtvis något av en favorit hos oss.

Vinden tilltar, det snöar och regnar om vartannat. Albatrosserna är tillbaka och följer båten. Ett av de mäktiga lågttrycken är på väg över oss mot nordost.  Vi närmar oss Kap Horn, men eftersom vi fått vad vi tål när det gäller stormar kommer vi, istället för att ”runda hornet”, gira av mot Beaglekanalen.  
Konceptet ”researchers in residence” som Quark Expeditions lanserat är lysande. Som ett alternativ och komplement till nationella (och dyra) polarexpeditioner låter resebolaget forskare utnyttja logistiken ombord och komma till platser som annars varit i stort sett omöjliga. Detta ger inte bara ett mervärde för oss utan även för passagerarna och för reseföretaget. Dagligen får vi frågor om vår forskning och man visar ett stort intresse för hur vår insamling gått. Flera vill ta del av framtida publikationer som kommer ur projektet och undrar om vi inte omgående kan sjösätta nya projekt.

Som avslutning måste vi nämna Quarks personal ombord. De är enastående och uppvisar alla Shackletons fem mest önskade egenskaper för en lyckad expedition.




 


måndag 19 november 2012

Jakt


Hur beskriver man havet? Hur sätta ord på något så föränderligt och dynamiskt? Det finns några författare som med minimalism kan fånga ögonblick och låta läsarens fantasi göra resten av jobbet. Jag kan också tänka mig att det är samma svårigheter som konstnären står inför att beskriva vågornas rörelse i färg. Det är klart att det finns mästare som den engelske målaren Turner. Det ser så enkelt ut. Det är ju bara kompositioner av färg och allt blir så levande. 

Om jag skall försöka mig på att beskriva det jag och några andra utvalda upplevde idag så riskerar jag att skriva en massa futiliteter och plattityder. Medveten om detta skall jag försöka beskriva mitt livs största naturupplevelse. För att dölja det infantila språket tar jag hjälp av en bildsekvens som Herb Masters lyckades fånga. Småningom, när jag är hemma igen skall vi lägga ut en filmsekvens på Youtube så att ni förstår vidden av dramatiken, lyckan och traumat. 

I morse när vi passerade genom Lemairs sund, en sträcka på knappt två kilometer och med bara ett par fartygsbredder till godo mellan de höga klipporna, såg vi några späckhuggare på håll. Alla jublade. För många var det den val de helst ville se. Späckhuggaren har så mycket karisma. Skeppet ankrade och vi förberedde oss för ännu en zodiac cruise. Alltså ingen provtagning i dag heller. Men det är bara att gilla läget och inte krångla till det. Eftersom jag är både frusen och lat, tyckte jag och några passagerare att en kortare tur kring en timme borde vara nog.  Vladimir från Ryssland var lagom entusiastisk. Eftersom zodiacförare vill köra så länge det bara går var ett fruset pensionärsgäng det sista han ville ha i båten. Men har man tagit fan i båten får man köra honom i land. Vi åkte runt, tittade på isberg och himlade med ögonen över alla nyanser av blått. 

På väg tillbaka låg en krabbätarsäl parkerad på ett isflak. Vi var några meter bort och kamerorna smattrade. Lugnt och stilla låg den där, kliade sig lite på magen och somnade om. Det var då det började. 



Orca. En fena från en späckhuggare stack upp ett par meter bakom sälen. Sälen lyfte på huvudet, undrade vad som pågick och la sig att sova igen. Bara ett tiotal meter bort lyfte två späckhuggare upp huvudena, tittade på sälen och sedan på oss. Några sekunder senare var de borta. Vi fattade ingenting och trodde att ögonblicket var över. Detta var mer än nog av närkontakt. Då började isflaket röra sig, först sakta sedan med allt högre hastighet. Det bildade en svallvåg och sköt andra isflak så de yrde som corn flakes. Valarna ville ha öppet vatten så att de lättare kunde komma åt sälen. Någon minuts stillhet. Flaket med säl guppade omkring. Allt kom till ro. Utan förvarning började nästa moment. En meterhög svallvåg sköt med hög fart fram mot sälen. Vi kunde se hur de båda valarna genom att snabbt simmande kröka rygg byggde upp en våg som de med finess och pricksäkerhet sköt framför sig. Sälen skrek. Vågen slog med ett dån över flaket och spolade bort sälen. Någon sekund senare kom den som skjuten ur en kanon och landade i säkerhet på isflaket. Valarna ändrade rikting simmade under vår zodiac och satte fart igen. Några meter farmför oss skapade de åter en våg som spolade sälen överbord. 




Så höll det på nära en halvtimme med korta intermezzon av att späckhuggarna synkront stack upp huvudena och med sina djupt bruna ögon kontrollerade oss och sälen. De såg oss och gudarna skall veta att vi såg dem. Några gånger klamrade sig sälen fast på flaket. Till slut hade de upprepade vågattackerna slagit isflaket i spillror. Sälen klamrade sig fast på resterna av flaket med lika mycket av kroppen utanför som på. Uppenbart brydde de sig inte ett dugg om att vi befann oss inom räckhåll. De bara kontrollerade vår position och sköt alltid vågen så att den inte skulle träffa oss. Valarna tog sats för en sista attack och sköljde sälen av flaket. Nu skulle dödandet komma. Vi väntade att vattnet skulle färgas rött av blod. Det hände ingenting. Det var över lika snabbt som det börjat. Sälen kom undan, valarna slutade med sina attacker och försvann. Vi stod och stirrade på varandra som fån. Vad hade vi varit med om?




Jag vill inte förmänskliga valar eller deras beteenden. De har sin egen nisch och tankevärld, skild från vår. men med tanke på hur de skapade och utnyttjade en våg som ett vapen tyder det på stor intelligens. Varför dödades inte sälen? Späckhuggare som jagar sälar kallas av valforskare för det profana ”ORCA group 2B”. Men de måste liksom människor ta jägarexamen. Sannolikt var det en äldre hona som lärde upp en yngre. Genom de upprepade attackerna finslipade hon skyttet. Hade de verkligen velat ha sälen hade de kontaktat någon av de späckhuggare som var i närheten. Då hade två skjutit vågkanonen och den andre legat på andra sidan. Och väntat.

Se bilderna, vänta på filmen och försök med texten tänka er in i händelsen. Vad finns mer att säga? 







söndag 18 november 2012

På kryss mellan berg av is


Deception Island är egentligen en vulkankrater. Ön ligger mellan Sydshetlandsöarna och den Antarktiska halvön, men tillhör Sydshetlandsöarna. Genom en ganska trång spricka i berget kan man åka in i kratern även med de största skeppen. Vulkanen är inte död, just nu sover den bara. På 1960 talet hade Deception ett stort utbrott som i stort sett helt raserade de gamla valfångstbyggnaderna. Havet runtomkring var oerhört rikt på val. Flera nationer hade intresse i valfångsten, men på 1920 talet fick norrmännen ta över om de bara ”städade” bort de 300 valkadaver som låg längs stränderna inne i kratern. De svarta stränderna består av ett fint grus av vulkaniskt material. I kratern var vi skyddade från vinden även om det snöade en hel del. Landningen gick utan problem och vi satte igång att samla in prover på direkten. Från vår skitsamlarhorisont var Deception ett lyckokast.

Kapduvorna plaskade omkring och småpratade med varandra i det grunda vattnet. En del kom man så nära som en meter. En vansinnigt vacker fågel i svart och vitt. Dess riktiga namn ”Pintado” minner mest om namnet på en ännu icke uppfunnen paraplydrink. Kanske något för en bartender att ta upp. På kort tid fick vi ihop prover från 60 kelptrutar. Dels blir det intressant att se om de bär bakterier med olika resistensgener. Dels kan vi sätta förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier här nere i relation till vad som förekommer hos andra Kelptrutpopulationer på lägre latituder som Sydgeorgien, Falklandsöarna, Ushuaia och längre upp i Sydamerika. Även om vi inte skulle få så många fler prover under de sista dagarna här nere har vi ändå lyckats bra med vårt uppdrag. Över 340 prover är insamlade och funkar bara analyserna på hemmaplan så borde det komma ut en hel del intressanta resultat. Det är ju inte bara att samla in prover. När vi kommer tillbaka på båten skall allt sorteras, märkas och läggas i plastpåsar. Eftersom vi har många fickor i både byxor och jacka har vi egna system i fält att komma ihåg vilket prov som tillhör vilken fågel. Kelptrutar i vänster byxficka, labbar i höger och slidnäbbar i bröstfickan. Men det finns alltid en extra ficka man aldrig tänker på. Vad var nu detta? En säl, en fågel eller ett jordprov.

En båt med ungefär 400 människor ombord är en utmärkt experimentverkstad för en epidemiolog. Ta bara den förkylning jag tog ombord i Ushuaia. Sannolikt fick jag den i Uppsala eller på planet någonstans över Atlanten. Första dagarna var jag den enda hostaren. En vecka senare räknade jag vid ett morgonmöte 15 hostare, nu är siffran betydligt högre trots att de första hostarna inklusive jag faller ifrån. Blir friska alltså, inget annat. Doktor Chris tjänster har utnyttjats i allt högre grad. Men vad kan man göra åt virus? Vila, värme, vänlighet och i amerikanarnas fall tylenol (alvedon).

Igår var det bitande kallt, idag är det likt en vårvinterdag i mars i Umeå. Lite snö i luften, några plusgrader och ett fantastiskt landskap med isberg, dramatiska svartvita berg och blåaktiga glaciärväggar i fonden. Några låga snöklädda öar håller kolonier med pingviner. De första har anlänt och väntar på att snön skall smälta så mycket att de kan börja häcka. Senare på säsongen är pingvinkolonierna vertikala lervällingar. Allt är skitigt, skränigt och ganska illaluktande. Nu är det stilla, rent och de pingviner som traskar upp och ner i snön är tysta. Ännu har inte hormonerna kommit igång som startar hela eruptionen.

Vi försökte oss på en landning på en av öarna i Danco Bay. Efter några passager genom drivis och kryssande mellan isbergen var vi framme. ”The staff boat” tog oss i land. Under tiden hann vi i all fall fatta att det var en av de vackraste platserna vi någonsin besökt. Då kändes det extra hårt att hela operationen blåstes av efter en kvart. Problemet var drivisen och isbergen som ändrar position hela tiden. En båt som kommer in kan efter några minuter vara fast. Man flyttar inte isberg med en zodiak. 





The cougar


I morse när vi vaknade var skeppet täckt av snö. Under natten hade vi kommit in i Antarktis och nederbörden som faller bara måste vara snö. Efter några minuter utbröt ett snöbollskrig bland de yngre passagerarna. Innan det ens hade börjat hade någon surskalle i lyxhytterna klagat och så var det slut på det roliga. Vi äldre kunde bara stå och se på, förundras och känna en nostalgisk touch. Vad är det för fel på folk, när de klagar på något sådant?

Vi gör alla våra val som tar oss åt det ena eller andra hållet i livet. Några blir doktorer, några veterinärer, några biologer, andra säljer damskor och slutar som zodikaförare på antarktisexpeditioner. Steven från Kanada är kapten, men eftersom han ville ha mer tid för familjen utbildade han sig till lots. När båten lutar för mycket frågar vi Steven vad som är fel. Fel, det är inget fel säger han, jag skulle vara orolig om den inte lutade. Steven måste vara uppfödd på en avlägsen ö i norra Stilla havet, omgiven av björnar, fisk, stormar och båtar. Inte alls. Det visade sig att han vuxit upp i skogen med sin farfar som var kavalleriofficer.

Du förstår, sa han, när jag var liten gick jag ofta omkring i skogen. Min farfar var rädd att jag skulle bli tagen av en puma. En dag satte han sig ner stoppade han sin pipa i munnen, och sa: ”Did you know a cougar can follow you for miles through the woods and you´d never know he was there: you can turn around and you won´t see him, but he´ll be there.” And so he was….there, as I spent every trip through the woods with the cougar quietly in pursuit. Finally, when I set foot in the rowboat and scanned the beach behind me, I was free”.  Rädslan för puman förde honom genom skogen västerut till havet utanför British Columbia. Ett hav han aldrig kommer att lämna. En vackrare eller mer poetisk beskrivning av hur man gör sina yrkesval finns inte. Vi var skakade och mållösa. Steven är en av alla de fantastiska middagssällskap man möter på en resa som denna.

Vi närmar oss Antarktiska halvön. Stabilisatorerna är indragna för att de kan skadas av kringflytande is. Det kommer att rulla ordentligt i natt. Men i takt att vi kommit längre söderut har det blivit ljusare på kvällarna. Det är ju vår här nere. Förhoppningsvis kommer vi i land i morgon. Det skulle kännas bra efter fyra dagar till sjöss. Vi har inte Shackletons tålamod och stamina.




torsdag 15 november 2012

The screaming fifties, the furious sixties


Någon kanske undrar vad vi gör under en oceanpassage på över femtio timmar. Inte mycket. Går upp vid sjutiden, kikar ut genom fönstret. Dåligt väder. Bra då kan vi få en halvtimme till i bingen. Upp och äta frukost. Tillbaka till hytten för att förbereda sig för ett pass fågelskådning från däck. Vädret är riktigt dåligt och när vinden ökar går vi in. Läsa lite. Fundera en stund. Varför inte ta en ”power nap” så att vi klarar oss till lunch? Upp och skåda igen. Inget nytt, ganska många valfåglar, enstaka ljusryggade sotalbatrosser efter båten. Vågorna är för höga så ingen chans att se valar. Träff med Dan och diskutera framtida forskningsprojekt. Nya idéer dyker upp. Vi kommer hem med fler forskningsinfall än vad vi hade i bagaget när vi åkte ut. Jobba med ett pek. Ändra ett komma, ta bort en punkt. Slakta ett halvt stycke. Några längre pass vid datorn är omöjliga med tanke på sjögången. Sjösjukan smyger sig på när man minst anar det.

Vid lunchen måste man hålla sig till sin strategi för att inte gå upp i vikt. Det blåser ändå för mycket för att använda löpbandet på däck sju. Gå ner till receptionen för att se om det kommit upp något nytt i kalendariet. Lyssna på två briljanta föredrag om havsfåglar och valar i de södra oceanerna. Gå ut på däck och överrumplas av en albatross som hänger några meter utanför relingen. Vacker.
Att det är så svårt att leva i nuet. Mesta tiden tillbringar vi i det förflutna, eller i framtiden. Kanske förlorar vi förmågan när vi slutar vara barn. Essensen av att se på fåglar är närvaron i nuet. Du, albatrossen, ett stormigt hav. Så glider den förbi och ögonblicket är över.

Innan middag samtal med den äldre brittiske mannen. Ser ut att vara lärare. Kanske i historia. Visar sig vara en av Englands största riskkapitalister. Den tillbakadragne japanen som inte pratar onödigt mycket har varit på de flesta av världens högsta bergstoppar. Inklusive Everest och K2. Så fel man kan ha.
Middag. Två alternativ soppa, två sallader och fyra huvudrätter.

Båten glider tyst genom vattnet några sekunder innan fören åter rammar en våg. En skakning som snabbt fortplantas genom skrovet. Någon gång en våg som är något extra. Sprayen slår över båten, den skakar till kraftigt och någon sekund senare rättas den upp av stabilisatorerna. Att föreställa sig Shackleton i en sjumetersbåt i det här infernot går bara inte. Ändå gjorde han det. Vi går med reducerad fart söderut. Vi håller knappt åtta knop. Somnar vaggad av vågorna. Så går en dag och en ny kommer åter.