Hörselkontroll

När jag tänker efter, eller ser mig i spegeln på morgonen, så uppfattar jag mig själv som ganska ung. Någonstans kring trettio sisådär. Men sanningen är en annan. Som den femtiotvååring jag är hade jag som boende i Niger eller Tchad med råge passerat den genomsnittliga medellivslängden och skulle sannolikt ligga "six feet under".

Eftersom inte spegeln hjälper mig att förstå min ålder så kanske någon annan sinnesförnimmelse än synen kan få mig på rätt köl. Vi snackar hörsel.

De senaste åren har jag märkt att det är allt svårare att följa en konversation om det är störande ljud runt omkring. Jag måste titta på den jag pratar med och använda ena handen som hörlur och pejla in samtalet. Irriterande, men ingen "ko på isen".

Uppvaknandet kom i helgen. Vi skulle lyssna på dubbelbeckasinernas spel på Hjälstavikens norra strandängar. Uppradade stod en drös med dubbelbecksinfreaks. Några använde händerna som hörlurar. Andra mer lyckligt lottade, inklusive min fru, behövde inga attribut för att höra sången/spelet. Det låter som en ping-pongboll som studsar ett par gånger. Mycket karismatiskt.
-Nu låter den. Ingenting.
-Jag sänker handen nästa gång den spelar. Ingenting.

Jag hörde absolut ingenting. Alltmer desperat tänkte jag på min ungdomsdagar på 1970 talet då dubbelbeckasinspelen avlöste varandra vid slättsjöarna runt Örebro under varma majkvällar. Då var det inga som helst problem.
Nu var problemet det omvända, det enda jag hörde var att jag inte hörde. Förstå mig rätt, när de slutade spela/sjunga så försvann något ur ljudbilden som jag kunde uppfatta.

De lyckliga i raden av ornitologer försökte trösta mig och de andra med handhörlurar att beckasinerna satt ovanligt långt borta och var svåra att lokalisera med hörseln. I takt med att de tröttnade på att förklara var de satt och lyssna på några pilska dubbelbeckasiner troppade de av och åkte hem. Till slut stod bara jag, Tina och tre andra som försökte höra dem och inte bara avsaknaden av deras sång.

Gräshoppsångaren surrade som besatt, rördromen tutade på kilometers avstånd och sävsångarna sjöng så rörligt som de skulle. Inga problem där inte.

Alldeles innan det blev becksvart fick en av beckasinerna spader och hoppade upp samtidigt som den "poppade". Det tog två sekunder. Därefter tystnad i registret mellan 5-6000 HZ. Armarna sjönk ner längs sidorna, alla drog en suck av lättnad. Dessa två sekunder betydde så mycket.

För att ytterligare strö salt i såren så fanns där även en vassångare. En art som med sin surrande sång ligger i samma register som samtalande män som kommit ur målbrottet och dubbelbeckasiner. Vi var chanslösa. Nada, nothing, rien, silk....

Summan av detta var att kvällen var ljuvlig. Men det fanns ett riktigt stort gruskorn i skon. Det är dags att beställa tid på hörcentralen.

ettt halvt ton skit

Jag har under några år varit krönikör för tidskriften "Ronden" som går ut till Akademiska Sjukhusets anställda. När kvasten tappat för många borst är det dags att sluta. Så här kommer min sista krönika, något omarbetad för eventuella läsare av denna blogg.

När sommaren står för dörren och skriftställarens samarbete med Ronden närmar sig sitt slut så finns en del reflektioner som jag vill dela med mig till eventuella läsare. Det har varit roligt att för trettio lakritspengar per epos skriva ihop mer eller mindre sanna skrönor och reflektioner. En del historier har inte krävt något större engagemang från läsaren. Ibland har jag frågat mig om ni överhuvudtaget läser Ronden, eller om den går direkt i sorteringen.

Oftast har jag uppmärksammat något av alla de märkliga fenomen som finns på ett sjukhus. Mina analyser och de krönikor jag skrivit har inte alltid varit snälla och insmickrande så något rop ur öknen hade jag nog förväntat mig, antingen via arga e-mail som snabbt kan tas bort, brev som måste besvaras, telefonutskällningar eller uppkallad till sjukhusledningen för att bli tagen i örat. Drömscenariot hade nog varit att ställas inför politikertribunalen och bli uppläxad på stående fot.

Akademiska sjukhuset är tystnadens sjukhus. Tysta ser vi på hur några får focken, stora neddragningar, vi inför ”lean”, någon rotar i ett förlegat tänkande eller ett nyinstallerat system (läs cosmic). Några känner sig kränkta och avgår, andra känner sig inte kränkta men avgår ändå. Sängplatserna räcker inte till. Infektionspatienter över hela sjukhuset som färdas hit och dit. Genomtänkt. Från politikernas horisont ser allt bra ut men kommentarerna i personalens fikarum säger desto mer. Det krävs lydnad och inordning i leden. Kom då ihåg Oscar Wildes ord, ”när folk håller med mig får jag ofta en känsla av att jag har fel”.

Genom att berätta en historia skall jag avsluta mina krönikor, oavsett om det gäller dugliga eller odugliga chefer som kränkta avskedas, avgår eller sitter kvar till Metusalem tar dem, lama ankor i Enköpings dammar, godis men inget snus i kiosken, entusiastiska julbrev som uppfattas som underliggande konflikter och den bristande insikten om att vårdbehovet hos befolkningen inte alltid överensstämmer med sjukhusets faktiska inriktning och insatser.

Det hände sig i den tyska staden Paderborns zoologiska park. Där bodde, och bor sannolikt fortfarande, en stor Afrikansk elefant. Genom de besökandes missriktade omsorger att i tid och otid ge den godis i den framsträckta snabeln blev elefanten förstoppad. En elefant är stor, har ett gigantiskt mag-tarmsystem och följaktligen blev förstoppningen monumental. Skötaren, en hängiven man, försökte med alla medel få bort den förhatliga pluggen. Elefanten jäste och blev större och större. Litervis med ricinolja och kilovis med plommonpuré hälldes ner i snabeländen. Ett halvt badkar med vatten rann in i den andra änden i den alltmer plågade elefanten.

Den zoologiska parkens ledning lade pannan i djupa veck. Avliva den? Uteslutet. Tänk om den exploderade. Det skulle bli ett ramaskri utan dess like. Elefantens skötare vred sig i sin säng. Han plågades av att hans snabelförsedde vän led. Lakanen ringlade sig som boaormar kring hans kropp. Svetten lackade. Situationen var kritisk.

Då kom han på det. Hans gamla farmor var förstoppad och den cementhårda avföringen ”plockades” då och då av den vänliga personalen. En erfarenhet som många av oss inom vården har. Särskilt intressant blev det när handsken gick sönder. Ni minns - eller hur.

Så klart, det var lösningen. I nattens varma mörker cyklade skötaren snabbt till den zoologiska trädgården. Elefanten stod orolig i ett hörn och trampade med fötterna. Den led. För att nå upp restes en stege mot elefantens bakdel, han stack in armen och började sitt värv.

När besökarna strömmade in morgonen efter var elefanten som förbytt. Med lätta steg vandrade den hit och dit över cementgolvet. I ett hörn låg en enorm hög. Av skötaren syntes inte ett spår. Inte ett spår, men ur högen stack två fötter ut. När den avlägsnats låg skötaren död täckt av avföring, katrinplommonpuré och ricinolja. Hur den hängivne skötaren dog vet vi ännu inte i denna dag. Möjligen hade elefantens förstoppning nått en nivå där allt annat än skjuta ut pluggen varit omöjligt. Kanske hade skötarens lossat pluggen och satt igång kedjereaktionen som ändade hans liv?

Vad kan vi lära oss av detta? Upptäcker ni att det fullt av skit och en plugg är i vägen för förlösning, oavsett nivå inom sjukhus, universitet, statliga verk eller vad det vara månde och du har för avsikt att göra något åt det bör en kollega finnas vid din sida, redo att gräva fram dig om det skulle behövas. Den viktigaste lärdomen är dock, om du vill ha förändring så måste du vara beredd att drunkna i ett ton skit.

Atacamaöknen-mellan himmel och helvete

Föreläsningarna är äntligen över. Efter den sista powerpointbilden visats drog vi snabbt in i Atacamöknen. Det har varit en livslång dröm att få uppleva den torraste platsen på Jorden. Det regnar en skur ungefär vart fyrtionde år. Därför är det lätt att tro att Atacama bara är sand, grus och sten. Inget kan vara mer fel. Stora delar av öknen och särskilt de tjugo milen närmast kusten är som månen. Dött, dött och åter dött.

I skymningen kom vi fram till San Pedro de Atacama. Det är en liten stad med knappt tusen invånare, men med mångdubbelt fler turister. En riktig turistfälla, men en charmig sådan.

Långt innan gryningen startade vår färd vidare in i öknen. För varje mil vi färdades på knaggliga grusvägar kom vi närmare allt högre upp mot Anderna. På 4500 meters höjd stannade vi och tittade på ett ett fält med geijsrar vid foten av en vulkan. Nu förstår jag hur det känns att ha en svår hjärt eller lungsjukdom. Eftersom vi inte acklimatiserat oss drabbades vi av andnöd, hjärtklappning och yrsel. Jorge började nästan hallucinera. Drn svaveldoftande ångan sprutade ur marken i höga vita plymer. Effektfullt. När solen gick upp över den ena horisonten och månen var i nedan i den andra stod vi där i svavelångorna. Jonas uttryckte det som att vara mellan himmel och helvete.

På väg tillbaka ner mot var landskapet varierat. Små bäckar som snabbt blev floder flödade. Vid vattendragen var växterna gröna och enstaka katuser blommade. Innan San Pedro stannade vi till vid en våtmark. Trots att solen gått upp och temperaturen snabbt steg låg isen som en tunn skorpa på vattnet. Trots vinterkänslan ruvade några sothöns och andiska måsar på sina bon. Några flamingos halkade omkring på isen tillsammans med gulbröstade snäppor. De sistnämnda en Nordamerikansk vadarfågel som övervintrar i Chile.

För de mer ornitologiskt insatta kan jag nämna att vi såg seedsnipe, två nya arter sothöns och några andiska änder. En hel hoper arter av gulgröna och gröngula finkar noterades och glömdes sedan snabbt bort.

Väl tillbaka i San Pedro hade temperaturen nått en bra bit över trettiostrecket. Värmen tillsammans med en lunchpizza slog definitivt undan fötterna. Gång på gång får jag det bekräftat. En siesta gör oss till bättre människor.

Döda doppingar talar inte

Föreläsningar och konferereande har varvats med intensiv fågelskådning. De få tillfällen att lyfta kikaren har utnyttjas till max. Jag börjar onekligen bli trött på min egen röst och dragningar om influensavirus och antibiotikaresistens. Tack och lov är Chile ett fantastiskt land som på samma dag kan erbjuda kondorer på 4000 meters höjd och havsfåglar över ett stormigt Stilla hav.
I morse var vi vid kusten utanför San Antonio. I dynerna låg en död jättedopping. Normala människor hade tittat på den och gått vidare. Vilken tur att vi har veterinären Daniel Gonzales med oss. Han försitter inget tillfälle att genomföra en regelrätt obduktion av liket. En halv meter tarm drogs ut tillsammans med tillhörande bandmask. Daniel var lycklig. Vi andra en aning tveksamma. När han dekapiterade doppingen för att spara huvudet fick det vara nog.
Just nu sitter vi och väntar på flyget som skall ta oss till Antofagasta nära Atacamöknen. Ett föreläsningspass kvar sedan väntar tre dagar i världens torraste öken, intensiv hetta men med en hel del nya fågelarter inom räckhåll.

Läkare utan gränser

Det finns läkare utan gränser och sedan finns det "läkare utan gränser". Att det senare existerar blev mina reskamrater varse när vi skulle checka in på flyget från Arlanda till Madrid. Full av samvetskval sitter jag nu i Santiago, Chile och skriver dessa pudelrader.
Nå, tillbaka till incheckningen på Arlanda. SAS-tjänstemannen ropade ut på tre språka att för att underlätta påstigningen på planet skulle de som var placerade från rad 25 till 40 gå på planet först. Vi som var placerade just på dessa rader var ingalunda exklusiva. Vi skulle lämna plats för handikappade, de som reste i buisness klass och små gråtande barn. När jag verkligen ville vara duktig kan ni kanske förstå mig när jag insåg att jag snabbt glidit förbi en hoper gråtande barn, ett antal av den högre kasten, en nunna och en rullstolsburen dam utan ben.
Det enda som fanns att göra var att stirra stint framför sig och låtsas att jag befann mig i en bubbla oåtkomlig för alla andra. Det fungerade förvånansvärt bra. Barnen skrek, damen i rullstol rullade förbi mig och jag släntrade in som andre man. Om blickar kunnat döda hade jag varit bränd till aska vid det här laget.
Flyget från Madrid till Santiago tog nästan 14 timmar. Lätt turbulens när vi flög ut över Atlanten med Cap Sao de Vicente (Europas sydvästra hörn) under oss. Färden över Atlanten ägnades åt att sova. Jag vaknade någonstans över Amazonas. Kors och tvärs genom regnskogen gick spikraka vagar. Längs vägarna var stora områden uppodlade eller på annat sätt hävdade. Det är nyttigt att flyga över Amazonas för att förstå hur snabbt människans exploatering av de orörda regnskogarna går.
Framme i Santiago konstaterade vi att damen utan ben rullade på en "fast lane" och vann hela resan.

"Pandemin" har kommit

Äntligen var det dags. Den 23 september släpptes min bok "Pandemi". Första veckan gick jag i ett rus och undrade stillsammt om jag nu kunde kalla mig författare. Den villfarelsen togs snabbt ur mig av några medmännsikor som påpekade att efter två puplicerade böcker gick det an att lägga till författare på visitkortet. Jag försökte mig på en listig bluff.

-Min avhandling då, det är väl en bok? Den har ju till och med exporterats till en obskyr bokhandel i New York för försäljning. Blickarna var fortsatt kallsinniga och det var tydligt att jag just nu bara är en halv författare. Trots schyssta recensioner så hjälper det inte.
Det går bra att leva med det, och därför har nästa bokprojekt redan tagit form.
Vad den skall handla om? Det hackar jag inte i sten även om en och annan snappat upp bitar här och där. Nästa år skall den vara klar. Insamlingsarbetet har gått som på räls, nu gäller det bara att få anrättningen tillräckligt smaklig och i vissa fall osmaklig.

På måndag har jag min sista föreläsning för läkarkandidaterna på termin 8. Därefter en snabb packning under galgen och avfärd mot Chile. Den här gången har jag bestämt mig för att bara resa med handbagage och med kikaren i högsta hugg. Några konferenser hinner vi med, ett och annat avtal skall skrivas under och enstaka artiklar skall nagelfaras. Men däremellan levande fåglar, döda fåglar och fåglar i allmän upplösning. Vi börjar i Santiago, tar oss efter några dygn ner till Concepcion och efter det en lång flygtur mot den nordstående solen. Atacamaöknen är målet. Vad vi hittar där skall vi hålla er uppdaterade på i lagom portioner.
Ja, tandborsten är medpackad.

NDM-1

Så har buketten av antibiotikaresistenta bakterier och resistensmekanismer kompletteras med ytterligare en tistel. I Indien, Pakistan och Bangladesh har man hittat en resistensgen, NDM-1 som är en förkortning av New Delhi Metallobetalaktamaser. Det är en resistensmekanism som gör vanliga och i vissa fall farliga tarmbakterier resistenta mot karbapenemer.

Karbapenemer är en grupp av antibiotika som är nära släkt med penicillinerna men med ett bredare verkningsspektrum. Vi använder dem som en av de sista utvägarna vid svåra och komplicerade infektioner, som blodförgiftningar, urinvägs-, lung- eller mjukdelsinfektioner.

En faktor som gör situationen extra allvarlig är att många av de patienter som bar på eller hade infektioner orsakade av bakterier med NDM-1 hade fått dessa ute i samhället och inte på sjukhus. Det tyder på att NDM-1 är vanlig i samhället och att de fall som hittats hittills är toppen på ett isberg.

Antibiotikaresistens är smittsam och rullar fram över världen som en långsam pandemi. Tillsammans med alla de andra antibiotikaresistenta bakterierna kommer NDM-1ta oss närmare det stup där stora delar av den sjukvård vi i dag tar för given inte kommer att fungera.