Antibiotikaresistens

Läs Emil i Lönneberga så förstår ni vad en infektion i en tumme kan ställa till med. Yrande av feber undrar Alfred om han är död och är i himlen. I våra egna släktkrönikor så finns det gott om anförvanter som aldrig blev vuxna utan dog tidigt av lunginflammation, blodförgiftning eller scharlakansfeber. En sticka i fingret eller en djup hosta kunde betyda att klockorna klämtade för begravning.

Antibiotika var mirakelmediciner när de började användas för snart sjuttio år sedan. Det är inte svårt att utnämna antibiotika till ett av våra största medicinska framsteg. En succé som har banat väg för avancerad kirurgi och cancerbehandlingar. och som i ett slag ökade människans medellivslängd med uppåt tio år.

Sjukvården har under de senaste decennierna levt i ett rus. Men tyvärr måste det sägas, festen är slut. Lika ljuv som vinets sötma, lika svår är smaken av galla. Baksmällan heter antibiotikaresistens. Genom ett promiskuöst användande av antibiotika har vi skapat en ökande resistens som inte kan stoppas med nya läkemedel. Detta är ännu inte det största problemet i den lilla vällingbyttan Sverige, men på många håll i världen har gamla infektioner återkommit i ny antibiotikaresistent och inte behandlingsbar tappning. Men det som är ”långtbortistan” idag, är här i morgon.

Hur kunde det bli på detta viset? En förklaring att antibiotikaresistens inte har några patientföreningar eller lobbygrupper som effektivt driver frågorna. Ett annat skäl är att antibiotikaresistens inte ger de politiska poäng som att diskutera hur vi skall minska dödligheten hos 50 åriga välnärda män. Troligtvis måste en kändis eller politiker dö i en infektion orsakad av antibiotikaresistenta bakterier innan vi reser oss mangrant och med emfas frågar varför inget gjorts, vad som måste göras och vem som skall hängas. Eländet behöver ett ansikte.

Vår socialminister har sagt att antibiotikaresistensen är en fråga för läkemedelsbolagen att lösa. Detta tyder inte på någon djupare insikt. Sanningen är att läkemedelsbolagen inte har några nya antibiotika i ”pipe line” som kan komma de breda folklagren till godo. Bolagen är vinstdrivande och satsar på läkemedel med hög vinst och varaktighet. Att utveckla nya antibiotika är som att bygga bilar av papp, med reklamationsrätt, i ett regnigt England. Skall vi hitta nya antibiotika så måste vi ut och gräva igen.

Antibiotikaresistens bör ha samma valör som frågorna om miljöförstöring och klimathot. Den har stora effekter på den hälso och sjukvård som vi anser att vi har rätt till. Jag är ingen anhängare av planekonomi, men när det gäller att stoppa miljöförstöring, klimatförändringar eller antibiotikaresistens så är det inte marknaden som skall äga frågorna. Vi behöver en kollektiv medvetenhet och en altruism som bara världssamfundet kan åstadkomma. Att sätta överlevnad i relation till vinning har hittills inte varit särskilt effektivt.

Vad kan vi göra om det inte går att möta den ökande antibiotikaresistensen med nya antibiotika?

Tänk annorlunda.

Varje gång vi använder ett antibiotika så adderar vi till den kollektiva resistensskulden som skall betalas av oss själva eller av nästa generation. Allt onödigt användande av antibiotika, oavsett om det är i räkodlingen i Thailand, till grisen i Kina eller till patienten med den virusorsakade halsinfektionen i Sverige, måste upphöra. Att maximera antalet kilo kött till priset av resistenta mikrober är en katastrof för framtiden, i analogi med andra mer uppmärksammade problem där kortsiktiga intressen går före långsiktig hållbarhet.

Sammantaget ger det en dyster bild där vi på sikt tvingas acceptera att botbara infektioner blir svårbehandlade eller dödliga. Trots att efterkrigsgenerationen sett antibiotika som läkemedel födas och i grunden förändra läkekonsten är det knappast troligt att nästa generation kommer ha samma stora förmån.

Det är farligt att leva, man dör av det

Det kan väl inte undgå någon att hänvisningarna till andra hemsidor på denna sida behandlar viktiga saker. Vi får veta hur man självdiagnostiserar sina bokstavskombinationer, hur man botar sin flygrädsla och hur panikångestens demoner skall bekämpas. Vill man dessutom veta sin dödsdag så finns det även ett litet fiffigt verktyg för det. Kort sagt, livets alla skiften kan checkas upp och kontrolleras.

Vi har haft turen att födas i den bästa av tider, i det bästa av länder med skyddsnät som fångar upp oss och som ger oss möjlighet att bry oss om allehanda verkliga eller overkliga faror. Men visst är det konstigt att trots alla farligheter, för mycket vin eller rentav för lite, transfetter, akrylamid, fett i maten och socker i maten, chips, ballongmage, getingar och fästingar så är chansen stor att vi uppnår en ansenlig ålder. Jag behöver inte skriva er på näsan att vore alla dessa farligheter så farliga skulle medellivslängden i Sverige sjunka. Det gör den inte. Vi har parkerat oss strax över åttiostrecket. Ganska anständigt tycker jag och ur ett historiskt perspektiv unikt. Låt mig påminna om att medellivslängden i Niger är omkring fyrtio år.

Under tiden som vi oroar oss för alla farligheter kan vi försöka leva efter mottot: livet är en glimt mellan två oändligheter. Förstår vi detta kan det ge oss styrka, kraft och njutning att kasta oss ut i det okända.

Nu skall jag traska ner till stan och köpa en minihelikopter på Claes Olsson. Jag tror jag behöver det.

Att ångra vad jag aldrig gjorde

Som liten gosse tillbringade jag en sommar hos frireligiösa släktingar. Jag fick veta att det var en gudelig nåd att ta sig an den mer yviga släktgrenens avkommor. Syftet var sannolikt dressyr och goda förebilder, men så här i backspegeln hade det nog inte den effekt man önskade.

En släkting var pastor och människovän. I vänskapen ingick att åka till ålderdomshem och sjunga för gamlingar. Detta hände sig vid den tiden då det fanns gamla människor som behövde ålderdomshem för att ha sällskap, äta upp maten och hyfsat hela och rena framleva sina sista dagar. Numera befinner sig gamlingarna i de egna boendena, på servicehus eller i transporter till och från sjukhus. Omvårdnaden klaras av med blixtbesök av den sönderstressade hemtjänsten eller matleveranser via taxi.

I bilen fick jag veta att det skulle sjungas för en gumma som var hundra år. Som om inte det räckte, hon hade dessutom träben. Lika snabbt som vi ilade fram genom det sörmländska landskapet susade bilder av pirater med träben igenom min hjärna. Där stod Long John Silver, piraten i Skattkammarön på bryggan med papegojan på axeln, svärdet i handen och träben på benet. Det artade sig till en bra dag.

Gumman var urgammal och satt hopkurad i en rullstol modell ännu äldre. Håret var vitt och tunt. Jag böjde mig ner och tittade in i de skumma ögonen. Det gick inte att se om ögonen var blå eller bruna men ingen verkade vara hemma.

Jag var oerhört besviken. Hon hade inte alls något träben som Long John Silver. De såg ut som vilka ben som helst. Att avgöra vilket som var träben och vilket som var det medfödda omintetgjordes av de kraftiga hudfärgade nylonstrumporna och klänningen som slutade halvvägs ner på underbenen.

Medan ”Helga natt”, ”Tryggarekan” och ”Tack för allt” klingade ut utkämpade jag min första svåra inre strid. Det har varit en och annan sedan dess, men liksom den första kärleken glömmer man den aldrig. Vattenkammad och försedd med slips med gummiband, stod jag dubbelvikt med huvudet nedåt och kikade in under klänningsfållen. Jag fick ingen rätsida på problemet. För att få veta måste jag knacka gumman på benet eller lyfta på klänningen. Knackade jag på fel ben eller om hon började hojta när jag lyfte på klänningen skulle jag bombsäkert få en örfil och åka ut.

Som om det inte var nog med inre strider, detta var också min första bekantskap med statistik och spelteori. Uträkningen var att det borde räcka med att knacka på ett ben för att veta hur det ena eller det andra var beskaffat. Samtidigt förstod jag att det fanns en risk att en knackning eller ett kjollyft inte skulle gå obemärkt förbi och att anhöriga, släkt och barnavårdsnämnd skulle meddelas om ligistfasoner, våld mot äldre eller andra onämnbara synder.

Med huvudet uppochner grubblade jag på en lösning. Några gånger var det nära, men en osynlig hand hejdade mitt knutna finger. Samtidigt som blodstockningen i skallen gjorde att jag närmade mig medvetslösheten blev gumman piggare i takt med psalmerna. I ögonen gnistrade det till. Hon lyfte på huvudet och log ett så snett leende som bara en gammal blodpropp i hjärnan kan åstadkomma. Hon såg min vånda, hon förstod, men tänkte inte hjälpa mig.

Jag däremot förstod aldrig när det var över. När de sista tonerna av ”Tack för allt” klingat ut var det verkligen tack för allt. Tack för allt goa pastorn, gumman rullades ut och det frågades om kaffe. Jag hade varit delar av en sekund, eller omsatt i distans, några centimetrar ifrån att få klarhet, men försuttit chansen. Nu var det för sent.

Apatisk och med sus i öronen leddes jag ut till bilen och fick beröm för att jag varit lugn och fin och skött mig som en väluppfostrad gosse. Det verkade som psalmerna gjorde mig gott.
-Men varför hängde du så konstigt med huvudet? Hade du ont i magen?
Ni kan ju lätt förstå att denna händelse satt djupa spår i min själ, varför skulle jag annars yra om det här? Mången natt har ägnats åt om det var höger, om det var vänster eller om det kanske var båda som var träben. Men vad lärde jag mig? Möjligtvis att jag ofta ångrar vad jag inte borde ha gjort, men vad jag aldrig gjorde men borde ha gjort, ångrar jag än mer.

Ekorrn satt i granen

Uppfylld av drömmar om kamratskap, jakt i storslagen vildmark och nedlagda storvilt traskade jag iväg med det välpumpade Diana pumpgevär över axeln. Storvilt hade jag varit i kontakt med tidigare. Otaliga var de råttor som nedlagts och förpassats till råtthimlen med hjälp av allehanda fällor, en del var stora som bävrar.

Det hade slutat regna. Sjön låg i en sänka omgiven av ängar och dungar. I maj-morgonen drev diset lojt bort över ängarna. Vägen var lerig och slingrade sig in i landskapet. Det var knappast storslagen vildmark men det var det vildaste som miljonprogrammets bostadsområde kunde uppbringa. Det vildsintaste som någonsin huserat där var nog harpesten.

Koltrastar och rödhakar sjöng. Grodor hoppade över vägen, kryssande mellan sina överkörda och platta kamrater, på väg mot parningskalaset i diket. Blåsipporna ute i backarna stod och tussilagon i diket. På grenen satt ekorren med den långa ludna svansen. Det var en fin liten ekorre med vacker brun päls och små svarta ögon.

Ekorren!

I ett svindlade ögonblick fick jag kontakt med mina förfäder som för tusentals år sedan samlat rötter och jagat härliga kadaver på savannen. Rovdjuret inom mig vaknade. Ekorren hade försvunnit från sin gren och smög likt en leopard bakom granstammen. Den långa ludna svansen viftade lojt. Med en reflexrörelse som skulle ha gjort revolvermän avundsjuka slängdes Diana upp på axeln. Puff. Kulan gick med nöd och näppe ur mynningen, ungefär åt det håll jag siktat.

Ekorren sprattlade framför mina fötter. Den skrek som bara en skadskjuten ekorre kan skrika. Att så mycket blod kan komma ur en så liten kropp. Rovdjuret var försvunnet. Kvar stod en tioåring med snoret rinnande och hjärtat dunkande. Så här skulle det ju inte vara. Råttorna i fällorna var redan döda och på TV dog alla, god eller ond, snyggt och prydligt. Jag tog upp det lilla livet för att undersöka skadan. Belöningen kom omedelbart. Bettet i tumvecket gjorde oss till blodsbröder. Båda skrek, ekorren i falsett och jag en oktav lägre. Med energin hos en panikslagen storviltsjägare pumpade Diana kula efter kula in i ekorren utan någon som helst effekt. Slutligen ändades det lilla livet med ett hårt slag av Dianas kolv. Och lärkan den sjöng i vårsolen.

Begravningen i mossan avslutades med att nagla fast liket med stenar. Tårarna kom för att jag för första gången insåg att skam är det värsta en människa kan känna. På väg hem tröstade jag mig själv, ”visst, jag dräpte ekorren men tänk på allt som vi tuggar i oss som någon annan tagit livet av, det här var väl ingenting”. Någon större tankemöda ägnades inte heller åt vad abborren kände när man bröt nacken av den. ”Jag visste inte vad jag gjorde, det bara blev”, snyftade jag. Jag kontrade blixtsnabbt, ”saker blir inte bara, det är ditt ansvar”.

Senare har jag förstått att döda utan eftertanke är skamligt. Medvetna handlingar skapar skuld som kan sättas under luppen men dumheten slinker alltid ur synfältet. Jag har sedan dess, med en sekunds tvekan innan skottet, nedlagt åtskilliga byten. Men aldrig mer en ekorre.

Inbillningssjuk

Inbillningssjuk. Smaka på ordet och associationerna det ger; skuld, skam och löje. Men, förvänta er inget snusförnuftigt brandtal mot alla parasiterande hypokondriker. Inte alls, det är bara att erkänna, jag är en av dem.

Det slår mig ofta vilken paradox det är att jag blev läkare. Ni kan ju bara föreställa er mitt liv under utbildningen. Under fem års utbildning lyckades jag diagnostisera i stort sett samtliga allvarliga sjukdomar som finns - på mig själv. Jag konsulterade mina lärare på de olika kurserna, ofta subtilt och inlindat, ungefär så här; ”vad skulle du göra om du hade en patient (jag själv alltså) med följande symtom, trötthet, huvudvärk, muskelsmärtor, gaser och hjärtklappning och hur skall det utredas”? Svaren berodde av vilken kurs jag gick, men ofta blev man mörkrädd. Där fanns inget hopp att hämta, bättre att utreda sig själv. Den enda gång jag höll mig tillräckligt frisk var under gynekologikursen – trots allt fanns det ju ändå anatomiska hinder som satte käppar i hjulet.

Åtskilliga är de gånger jag förstått att nu är det kokta fläsket stekt, eller det stekta fläsket kokt eller vad det nu heter. Kort sagt man är rökt. Den där lilla lymfkörteln på halsen som inte gjort mig något förnär, masserades raskt upp några storlekar innan jag kunde ställa diagnosen lymfkörtelcancer. Om symtomen inte riktigt passade så fanns det ju undantag och jag var säkert ett av dem. I boken kunde man under rubriken ”sällsynta symtom” läsa att patienter med denna cancerform kan få alkoholsmärtor. Vilken tur att man blivit myndig och kunde ställa sin egen diagnos. En flaska Martini Rosso från bolaget fick bli verktyget. Några smärtor i körtlarna kunde jag inte känna men huvudvärken dagen efter gjorde att jag raskt började fundera på om det inte satt något inne i skallen på mig.

Jag var avundsjuk på mina välbalanserade kollegor som sa att de kände sig fullständigt friska. Men mina vänner, har vi inte alla en liten neurotisk hypokondriker dold inom oss? Det gäller bara att locka fram den lille rackaren. Ett bra bete var HIV. Plötsligt gick alla ”man eller kvinna ur huse” och funderade på vad smutsiga toalettstolar, handdukar eller något hemligt möte på ett hotell i Paris kunde betyda. Det var många som var bleka om nosen när provet skulle tas. Nu tror ju alla att HIV inte längre är ett problem, istället är vi bekymrade över viktigare saker som för mycket chips, fågelinfluensa, om vi dricker för lite eller för mycket vin eller om snus är farligt. Folkhälsoinstitut, vissa statliga verk och tabloidpressen hjälper oss så gärna att fokusera på de viktiga sakerna i livet.

Men om vi för en stund bortser från de kollektiva neuroserna så är den rena oförfalskade hypokondrin ett ångestsymtom som är påfrestande och energikrävande. Det är en märklig polarisering i den egna tankevärlden. I ena ringhörnan hänger snaran från taket och det larmar och skränar, medan i den andra har filosofiska klubben sammanträde. Där diskuterar jag mig själv som den ultimata paradoxen. På grund av alla dödliga sjukdomar så borde jag ha varit död sedan länge men jag är närvarande och kan argumentera för produkten: jag är sjuk. Mycket märkligt.

Men det är inte utsikten att vara icke existerande som är skrämmande för en sann hypokondriker. Om vi upphör att existera så finns det ju inte någon anledning att vara rädd. Denna insikt är något som jag tror att jag delar med många olycksbröder och systrar för den delen (även om bröderna verkar vara vanligast), det är inte döden som är det hotfulla, det är vägen dit som är besvärlig. Och det allra bittraste vore att gå över gränsen oförmärkt. Skall det vara sorti, skall det vara med champagne och fyrverkeri.

Men liksom alltför mycket alkohol under för lång tid bränner upp hjärnan så grillas hypokondrikern sakta i jakten på diagnoser. Till slut orkar nervcellerna i hypokondricentrum inte med längre. Inställningen till de egna symtomen blir alltmer tillbakalutad och sannolikt blir man väldigt förvånad den dag man blir sjuk.