måndag 19 januari 2009

Chile - en oas av måsskit...

Här kommer ett brandtal om Chilenare i allmänhet och Jorge Hernandez i synnerhet. Jorge är vår hjälte och en av de mest positiva människor som går i ett par skor. Allt fixas med ett leende. ”Det ordnar jag”, ”javisst, ” ”inga problem”, ”det kan bli svårt…. men det fixar jag”. Att arbeta ihop med en sådan person är en gåva. Jorge och jag har känt varandra i många år. Åtskilliga veckor har tillbringats tillsammans i ett tält på tundran eller under mindre pressande omständigheter i en hytt på en isbrytare. Jorge är ett socialt underverk.
Vi har trott att det inte finns något som kan få honom ur balans. Men till vår stora glädje har vi nu upptäckt att även solen har fläckar, även om det krävs en hel del skugga för att upptäcka dem. Detta är en händelse som jag tidigare tänkt berätta om men den har varit försvunnen bland avloppsångorna tills nu.
Tro nu inte att vi går i ett rus och inte jobbar. Från gryning till skymning, i Chile rör det sig om sexton timmar, sliter vi som dårar i diken, träsk och sumpmarker, allt för att samla in fågelskit. Att bedöma ålder och konsistens på en måsskit tillhör en av de högre konstarterna. Men vi börjar lära oss. Är den pinfärsk eller har den grillats i solen i fem minuter? En stor fråga som vi har svar på.

För några dagar sedan var vi vid ett av oräkneliga avlopp och tog prover. För att komma till guldgruvan med VRE, ESBL, Salmonella och andra smaskigheter skulle en halv kilometer sand passeras. Inte alls den vita sand som ni kanske förknippar med en playa. Nej, här handlar det om vulkanisk svart sand som suger i sig värme likt en svamp. Ni som är födda på 1950 och 1960 talet förstår vad jag menar om ni kommer ihåg löpsedlarnas braskande rubriker som ”Han steker ägg direkt på trottoaren”.
Sumpmarken äntrades och proverna samlades in på nolltid. ”Mission accomplished” påbörjades nedstigningen mot oceanen, för att som en sann katolik komma renare ur skärselden. Och nog hann vi med alla definitioner av skärseld och inferno ad modum Dante. Jag vet inte vad denna ”nära döden” upplevelse startade hos expeditionsdeltagarna men en ville i alla fall diskutera livets mening. För första gången har jag sett Jorge svikta. ”Inte nu, inte nu. När fötterna brinner kan jag inte tänka”.

Jag har aldrig varit med om en sådan solidaritet som den som vi möter här i Chile. Vi ramlade in med 150 vävnadsprover på Universidad de Concepcions veterinärmedicinska avdelning i Chillán. Tanken var att de skulle och omhändertas på det patologiska laboratoriet. Med kylbox i ena handen och protokoll i den andra fick vi veta ”det här är ett missförstånd. Vi har bara kapacitet för trettiotvå prover”. Alla tittade på varandra och en av arna var nära att brista i gråt. Plötsligt mobiliserades osynliga krafter.
Ett samtal från laboratoriechefen i Chillán till Santiago löste problemet. Fritt översatt var det något sådant här som utspelade sig:
”Jaha, så ni har hundra prover som måste tas om hand. Nu! Ni vet väl vad klockan är. Dessutom vet ni väl att detta är ett patologiskt laboratorium som sysslar med prover från människor, och här kommer ni dragandes med prover från måsar, änder och jag vet inte vad”.
”Ja vi vet att det inte är riktigt samma art och att det dessutom är lite sent påkommet, men kan det lösa sig till i morgon?”
En stunds tystnad….
”Visst, inga problem. Vi fixar det, men hur skall proverna komma upp till Santiago?”
”Vi skickar en student, så klart”.
En ung och kavat veterinärstudent rekryterades. Med kylbox i ena handen och med pengar på fickan vinkades han av för den fyrtio mil långa bussresan. Enkel väg.
Även på laboratoriet i Chillán var det allmän mobilisering. Det enda som beklagades var att de inte kunde så mycket om vad vi höll på med, men att de gärna hjälpte till, studenter, laboratorieassistenter, lärare och veterinärer, alla. Ibland ler Gud.

Vi har lyckats samla in sexhundra prover från tio fågelarter. En del av dem är stationära i Chile och andra är långflyttande från Nordamerika.I morgon drar vi med flyg vidare mot Punta Arenas, en stad på Eldslandet, där det trots namnet och högsommar är kallt och alltid blåser. Utan att gå in på detaljer är det Tito "calientito" Beltrans hemstad. Vi hörs om några dagar, när vi kommit ur internetskuggan.

2 kommentarer:

  1. Hmm, anar vissa kulturskillnader… Labben i Sverige låses och all personal är puts väck klockan 4, oavsett vad. Och jag kan inte komma på någon student så här på rak arm som frivilligt och glatt skulle sätta sig på en buss och åka 40 mil (80 mil om han vill hem igen). Det skulle i så fall vara Jorge…

    SvaraRadera
  2. Håller ni er friska? Inga kusliga magåkommor??

    SvaraRadera