torsdag 1 januari 2009

Eagle, albatross eller birdie

Många har frågat mig vad som är så speciellt med fåglar. Det är som att fråga en golfare om vad som är så speciellt med golf. Även om jag aldrig någonsin spelat eller aldrig kommer att spela golf, tror jag mig förstå vad det handlar om.
Låt mig likna en bra runda på golfbanan med en dag på Ottenby, på södra Öland. Hur känner sig golfaren, mitt i ösregnet, då allt bara fungerar? Slagen kommer perfekt och följer den ornitologiska nomenklaturen, birdie, eagle och albatross. Innebörden av sådana termer ger både golfaren och fågelskådaren rysningar av lycka.

En septembermorgon på Ottenby finns alla kulörer av den ornitologiska paletten. I lufthavet drar svalor och piplärkor fram, i buskarna kryllar det av smygar och sångare. På sandrevlarna står de arktiska vadarfåglarna skuldra vid skuldra. En flock med prutgäss, kanske är de tusen, drar i en böljande formation söderut. Sparvhökarna är inte intresserade av att jaga utan klipper söderut mot språnget över havet.

Mitt i detta årligt återkommande finns den stora oförutsägbarheten. Golfaren lägger upp bollen och utan att ett högre hjärncentra kontrollerar sitter det perfekta slaget. Millisekunden innan klubban träffar bollen förstår vår golfande vän att något alldeles unikt är på väg att hända. Det kommer att ta bollen ända ner i koppen. Antagligen är det samma känsla för fågelskådaren när han (det är oftast en han) anar en blå stjärt, ett vitt och alldeles särskilt ögonbrynsstreck på en 15 grams fågel som skulkar i en buske eller bland strandens mållor. Innan det avgörs och under de få sekunder det tar att lyfta kikaren, vet man precis vad man skall få se. Känslan är perfekt.

Men liksom golfarens perfekta rundor eller ”hole in one” är fågelskådning så mycket mer än ”the cosmic mind fucker”. Det är glädjen över årets först sedda fågel (2009 blev det en skata), det är lyckan över de nordsträckande ejderflockarna som likt draperier böljar fram över ett blåsigt Kalmarsund, det är när den första lärkan hörs en marsmorgon på väg till jobbet.

Att åka över halva Sverige för att se på en sällsynt fågel är för de flesta fågelskådare russinen i kakan. När man sett självmordspiloten, som istället för att hamna i Sydostasien, landat på en Öländsk udde är glädjen paradoxalt nog total. Lika lite som golfaren bryr sig om bollen i sig, bryr sig ornitologen om fågelns fortsatta öden. Nästa stopp för sällsyntheten är att störta i havet, frysa ihjäl eller sluta i magen på en katt. Hittar hem gör den aldrig. Ögonblicket kring svingen och observationen är vår gemensamma röda tråd.

Fler betraktelser om likheter och olikheter, i dessa våra stora folksporter, kommer senare. Innan dess skall ni hänga med på en tripp till Chile. Där skall vi vända upp och ner på pingviner, avsmaka viner i Maipudalen och sticka rakt ut i havet för att fånga havsfåglar och spana på en och annan val.

1 kommentar:

  1. Underbart att läsa! roliga, smarta och finurliga. Fortätt bara!!!

    SvaraRadera