torsdag 8 januari 2009

Möten

Man möter människor som man inte förstår kommer att en ha stor betydelse i livet. Ett sådant möte var med Erik Rosenberg. Han befriade ornitologin från museerna och gjorde den publik. Han skrev ”Fåglar i Sverige”, den första svenska fälthandboken. Det första mötet med denna fågellegend blev ett av mitt livs viktigaste.

Som små slynglar i miljonprogrammets Örebro kröp vi runt i buskarna. En dag, i slutet av sommaren hittade jag och min kompis Christer en gråsparvunge. Man kan hitta mycket i buskar…
Alternativen vi hade var att slänga en sten på den och bli av med bekymret eller ta hand om kräket och ha några problemfyllda veckor framför oss.

Vem skulle ha den i en låda under sängen? Vad skulle morsan säga? När vi stod där med stenarna i handen kom Christer på ett alternativ.
"Det bor en ”fågelgubbe” borta på Bruksgatan. Vi går dit med den."
Tanten som öppnade, Erik Rosenbergs syster, tittade tvekande på oss när vi stod där med fågelungen i handen.

"Släpp in dem", hördes en röst från övervåningen. Vi traskade upp på övervåningen. Bland böcker, papper och uppstoppade fåglar satt en magerlagd man. För oss var han uråldrig.
”Jaha pojkar vad har ni här då?”
”Gråsparv” sa vi.
”Titta på kindfläcken här, den bruna hjässan och det vita halsbandet - det är en pilfinksunge”. Där fick vi vår första lektion i den högre ornitologin.
”Jag kan ta hand om den” sa Rosenberg.

Vi kände oss lättade, lämnade den i en låda och gick iväg. Innan vi nådde grinden slogs balkongdörren upp och han ropade oss tillbaka.
”Kom tillbaka pojkar”

Vi tittade på varandra - du har väl inte snott något va? Istället för en utskällning fick vi ”Fåglar i Sverige” med personliga dedikationer. Jag blev fast och upplevde starten på en underbar vänskap. Jag sträckläste Fåglar i Sverige. Där fanns en värld full av skönhet och underbara överraskningar.

En sådan skönhet, komponerad i brunt, vitt, med litet gult över ögat och i ett delikat streck över hjässan, är den gulbrynade sparven som jag såg för några dagar sedan. Det är en sparv som häckar i östra Asien, men som på grund av kompassen flyttat helt vrickat. Istället för att övervintra söder om Yangzie Kiang, landade den på en fågelmatning på Järvafältet, norr om Stockholm. Det är märkligt att tjugofem gram fågel kan göra så många så glada. För mig och mina fyrahundra medobservatörer färgades resten av den gråmulna dagen i de bjärtaste kulörer. Vi skildes åt i en känsla av allmän förbrödring, och försystring med för den delen. Tror ni mig inte, gå in på www.club300.se och se efter. Fågelskådning är fantastiskt.

Åter till huvudspåret.
Fåglar i Sverige skiljer sig mycket från dagens ganska kliniska fågelböcker. Det är en bestämningsguide men fylld av prosa. Den går utmärkt att läsa som ett skönlitterärt verk. Vad sägs om den här beskrivningen direkt saxat ur Fåglar i Sverige; ”trädlärkans sång låter ljuvt vemodigt och kommer kanske bäst till sin rätt under högsommarnätterna, när den klingar över skogen till nattskärrans ackompanjemang.” Det var precis så jag upplevde min första trädlärka, i och för sig över ett grustag, men ändå.

Pilfinken då, hur gick det med den. Dagen därpå var vi tillbaka för att kontrollera hälsotillståndet.
”Tyvärr pojkar, den dog i natt”.
Det skedde säkert snabbt, smärtfritt och utan sten.

1 kommentar:

  1. Södra Möckleby 19.2 2010,
    några timmar innan nästa fåk ...

    Hej Björn!

    Tog mig friheten att plocka in större delen av ditt möte med Mäster Erik i min dagbok på Svalan 19.2 2010:

    http://www.artportalen.se/birds/uttag_dagbok.asp?syfteid=1045&fromyear=2010&tomyear=2010

    Öland finns kvar Björn, i sommar värmer kalkstenen bara fötter och, apropå "bara fötter", fågelstationens golv i allrummet är nedslipat till vintern 1945-46 ... och tre gånger lackat.
    Som gjort för bara fötter!

    Ses!

    Göran A

    SvaraRadera