torsdag 19 februari 2009

Hypokondri och inbillningssjuka

Inbillningssjuk eller hypokondriker. Smaka på orden och associationerna det ger; skuld, skam och löje. Men, förvänta er inget snusförnuftigt brandtal mot alla parasiterande hypokondriker. Inte alls, det är bara att erkänna, jag är en av dem.
Det slår mig ofta vilken paradox det är att jag blev läkare. Ni kan ju bara föreställa er mitt liv under utbildningen. Under fem års utbildning lyckades jag diagnostisera i stort sett samtliga allvarliga sjukdomar som finns - på mig själv. Jag konsulterade mina lärare på de olika kurserna, ofta subtilt och inlindat, ungefär så här; ”vad skulle du göra om du hade en patient (jag själv alltså) med följande symtom, trötthet, huvudvärk, muskelsmärtor, gaser och hjärtklappning och hur skall det utredas”? Svaren berodde av vilken kurs jag gick, men ofta blev man mörkrädd. Där fanns inget hopp att hämta, bättre att utreda sig själv. Den enda gång jag höll mig tillräckligt frisk var under gynekologikursen – trots allt fanns det ju ändå anatomiska hinder som satte käppar i hjulet.
Åtskilliga var de gånger jag förstått att nu är det kokta fläsket stekt, eller det stekta fläsket kokt eller vad det nu heter. Kort sagt man är rökt. Den där lilla lymfkörteln på halsen som inte gjort mig något förnär, masserades raskt upp några storlekar innan jag kunde ställa diagnosen lymfkörtelcancer. Om symtomen inte riktigt passade så fanns det ju undantag och jag var säkert ett av dem. I boken kunde man under rubriken ”sällsynta symtom” läsa att patienter med denna cancerform kan få alkoholsmärtor. Vilken tur att man blivit myndig och kunde ställa sin egen diagnos. En flaska Martini Rosso från bolaget fick bli verktyget. Några smärtor i körtlarna kunde jag inte känna men huvudvärken dagen efter gjorde att jag raskt började fundera på om det inte satt något inne i skallen på mig.
Jag var avundsjuk på mina välbalanserade kollegor som sa att de kände sig fullständigt friska. Men mina vänner, har vi inte alla en liten neurotisk hypokondriker dold inom oss? Det gäller bara att locka fram den lille rackaren. Ett bra bete var HIV. Plötsligt gick alla ”man och kvinna ur huse” och funderade på vad smutsiga toalettstolar, handdukar eller något hemligt möte på ett hotell i Paris kunde betyda. De flesta var bleka om nosen när provet skulle tas. Nu tror ju alla att HIV inte längre är ett problem, istället är vi bekymrade över viktigare saker som för mycket chips, fågelinfluensa, om vi dricker för lite eller för mycket vin eller om snus är farligt. Folkhälsoinstitut, vissa statliga verk och tabloidpressen hjälper oss så gärna att fokusera på de viktiga sakerna i livet.Men om vi för en stund bortser från de kollektiva neuroserna så är den rena oförfalskade hypokondrin ett ångestsymtom som är påfrestande och energikrävande. Det är en märklig polarisering i den egna tankevärlden.
I ena ringhörnan hänger snaran från taket och det larmar och skränar, medan i den andra har filosofiska klubben sammanträde. Där diskuterar jag mig själv som den ultimata paradoxen. På grund av alla dödliga sjukdomar så borde jag ha varit död sedan länge men jag är närvarande och kan argumentera för produkten: jag är sjuk. Mycket märkligt.
Men det är inte utsikten att vara icke existerande som är skrämmande för en sann hypokondriker. Om vi upphör att existera så finns det ju inte någon anledning att vara rädd. Denna insikt är något som jag tror att jag delar med många olycksbröder och systrar för den delen (även om bröderna verkar vara vanligast), det är inte döden som är det hotfulla, det är vägen dit som är besvärlig. Och det allra bittraste vore att gå över gränsen oförmärkt. Skall det vara sorti, skall det vara med champagne och fyrverkeri. Men som alltför mycket alkohol under för lång tid bränner upp hjärnan så grillas hypokondrikern sakta i jakten på diagnoser. Till slut orkar nervcellerna i hypokondricentrum inte med längre. Inställningen till de egna symtomen blir alltmer tillbakalutad och sannolikt blir man väldigt förvånad den dag man verkligen blir sjuk.

1 kommentar:

  1. Hej! Gjorde min ganska rutinmässiga sökning på google på ordet hypokondri för att precis som jag brukar söka tröst i att det finns fler som jag när kaoset sprider sig i skallen! förösker hålla mig till att söka på ordet hypkondri istället för att söka på cancer, hiv, lymfom osv.. dock är jag just nu inne i en period då detta fungerar väldigt dåligt.. tyckte det va lite "roligt" (ska man väl inte säga) att du som läkare själv är hypkondriker.. jag har nämligen funderat en hel del på hurvida min fruktansvärda hypokondri skulle påverkas om jag själv blev läkare/sjuksköterska eller likande.. Hur var det i ditt fall?! Blev du hypkondriker av att läsa eller fanns det hos dig redan innan? Och isåfall hur går det med din hypkondri idag, på vilka sätt har din utbildning påverkat dig?! Hade varit kul med ett svar (zandrasblogg@hotmail.com)! Ha det bra / Zandra

    SvaraRadera