onsdag 18 februari 2009

Tänk om...

För en tid sedan sprang jag på en text som fick mig att fundera över hur forskaren flitig som en myror stretar i sin verkstad. Jag inser att följande inlägg kan vara som att svära i kyrkan, men eftersom jag aldrig besöker sådana inrättningar så tar jag risken.

"Forskare och vetenskapsmän åtnjuter ett högt förtroende i samhället. Vi litar på att forskarnas uppsåt är gott, deras metoder noggranna och att deras drivkrafter, om inte ädla, så åtminstone rationellt baserade på nyfikenhet och sanningssökande."

Men tänk om det är precis tvärtom.

Tänk om det är så att forskningen premierar koncept, där vi efter den första stormande förälskelsen och hybrisen över en ny teknik eller en behandlingsmetod repetetar och kombinerar tills fantasin och möjligheterna är uttömda? På senare tid har det blivit alltmer populärt, att när en anslagsgivare siktas i horisoten, upprepa mantran som "tvärvetenskap", "translationell forskning", "molekylär biovetenskap" eller "könsmaktsordning". Om vi överhuvudtaget inte förstår innebörden av dessa begrepp är en helt annan femma. Men bra låter det.

Forskningen kan vara lika fantasilösa som artiklarna som skrivs. Ett enzym kan kopplas till en sjukdom, en sjukdom till en liten molekyl, ett nytt läkemedel till en sjukdom, en biverkan till läkemedlet och en mikroorganism till en hittills okänd sjukdom, en sjukdom till en mikrob, i all oändlighet. Har ni sett Chaplins "Moderna tider" så förstår ni.

Når vi limbo och inte kommer vidare är vi i allmänhet så fantasifulla att vi raskt hoppar på nästa modenyck att exploateras. Plötsligt är alla på parnassen och dansar med stamceller, influensa eller klimatförändringar.

En del tycker inte att det räcker med att snickra ihop gråbruna eller brungrå artiklar och använder andra strategier. Förtroendet naggas ordentligt i kanten när någon avslöjas för fusk eller oredligt beteende. Att vi andra trollar med exempelvis statistik "som fan läser bibeln" är ju en helt annan sak. Men omedvetenheten om statistikens begränsningar eller en entusiastisk övertolkning av våra egna resulat är en sak. Oftast avslöjas ändå bristerna av en nitisk referent.

Det medvetna fusket är något annat. De som avslöjas hamnar i kylan och forskarkarriären är över. Andra har en fantastiskt överlevnadsförmåga och likt gummibollar och studsar de upp till ytan, fullständigt rehabilterade. Oavsett vilket avslöjar beteendet egentligen en patologisk eller desperat personlighet där prognosen till förändring är usel.

Nu kanske någon undrar hur det står till med mig själv? Är det inte så att mitt eget vinnande koncept är fåglar (jag är ju fågelskådare) som jag gärna och med en aldrig sinande entusiasm kopplar ihop med de mest möjliga och i många fall omöjliga infektioner? Att det sedan finns en efterfrågan på kunskap om salmonella sprids med bofinkar, om influensa är nyttigt för ankor eller om en bäver kan få harpest får ses som en positiv bieffekt. Tänk om det är så min egen drivkraft bara är en ursäkt att få titta på fåglar och göra de mest märkliga exeditioner på arbetstid? Tänk om.

Kanske det är så att akademin bebos av människor med ömma tår, vassa armbågar och usla självfötroenden, eller i värsta fall magnifika personligheter där våra personliga mantran är "flest pek (artiklar) när man dör vinner" eller "med ett schysst CV kan man förändra världen".
Tänk om intrigmakande är viktigare än den sanna och innovativa forskningen som kan vara lika vacker som ett tavla, ett musikstycke eller en text som griper tag i våra hjärtan och förändrar våra liv. Tänk om vi bekvämt är komposterade i ett kretslopp med anpasslighet och auktoritetstro utan nytänkande som de viktigaste förmultningsfaktorerna.

Tänk om det är så....

1 kommentar: