lördag 14 mars 2009

Aqua vera och döden

Att flytta är att dö en smula. Jag kan vittna om många nära döden upplevelser när kartonger släppas upp och ner i trappor eller när den samlade kollektionen av de egna eller barnens alster från skolan sätts under luppen. Återvinningen eller inte är den stora frågan.
Trots allt gör man fynd. Saker som är oumbärliga och som man inte klarar sig utan flyter upp till ytan. Men om de nu är så oumbärliga hur lyckas de då sedimentera längst ner i pappershögarna?
Då spara högarna närmar sig taket rinner sinnet till. I affekt och med sällan skådad beslutsamhet upphör sorteringen. Med fulla armar och tomma tankar förpassas allt till förbränningen. Men mitt i apokalypsen virvlar ett och annat papper som likt en fyrbåk lyser i dimman. Ett sådant var några gulnade tidningsurklipp från sextiotalet.

En av mina ingifta farbröder var frisörmästare i Örebro. Mina föräldrar som med en växande barnaskara ständigt var på obestånd såg en chans att spara några kronor. I kraft av släktskap, om än inte blodsband, anlitades frisörmästarens gratistjänster. Jag parkerades i en stolinsats som skulle föreställa ett litet flygplan. Lika snabbt som planet rattades hit och dit och drömmarna om att bli pilot växte sig starkare, försvann kalufsen med rakapparat. Finlir var det inte frågan om och på farsans order skulle det tas ordentligt så att det räckte länge. Om jag bara anat att rakat, både här och där, är högsta mode i dag.

Sin vana trogen skulle frisörmästarens hund Bubben rastas runt kvarteret. Junisolen hade nått över takåsarna och kastade skuggor längs gator och torg. Hunden stelnade och på pointermaner markerade den med nosen ner i rännstenen. Där låg ett naket och blint kräk. Bland skräp och vatten från nattens regnväder kravlade "det" omkring med hjälp av två fenliknande utskott. Frisörsmästaren var godhjärtad och tänkte sätta ner klacken för att förkorta lidandet. Någon centimeter innan hejdade han sig. Frågan var varför han inte tryckt till och fått ett problem mindre fick aldrig något övertygande svar. Kanske hade han drabbats av det medlidande som bara en medelålders man kan få.

Med varelsen i fickan öppnades salongen och kunderna släpptes in. Under hela dagen grubblades det över vad det kunde vara. Var det verkligen en fågel, den var ju så sällsynt ful. Trots diskussionen om fågel fisk eller mittemellan var den allmänna meningen i salongen att den skulle hållas vid liv. Förslagen hur detta skulle gå till var många och fantasirika. Försöken att mata den med brödsmulor och sockervatten höll dock på att sluta med kvävningsdöden.

Tore Hansson, berömd konservator och Erik Rosenberg, ännu mer berömd fågelkännare tillfrågades om art och lämpligt uppfödningssätt. De båda herrarna artbestämde den swift till tornsvala. Det här tilldrog sig på den tiden då tornsvalan fortfarande hette tornsvala. Även om den har lika lite släktskap med svalorna som vi har med älgarna, så har jag själv mer än tio år efter namnbytet svårt att ropa ut det korrekta ”tornseglare” när vårens första tornsvala siktas mellan molnen.

Min farbror hade svårt att tro att detta verkligen var ätteläggen till de luftekvilibrister som rasande snabbt och skriande som själmordspiloter susade mellan husgavlar och kyrktorn. De sover i luften, parar sig i luften och med ett sista stelt vingslag dör de i luften. Hur kunde något så fult bli något så vackert? Men det är klart, den fula ankungen blev ju en svan, så varför inte.

Men vad skulle den utfodras med? I brist på luftplankton, de små insekter och spindlar som seglar omkring i det stora blå lufthavet, ansågs malet kalvkött vara det lämpligaste. Hur de kom fram till det är obegripligt. Hade det inte varit bättre med kollektiv flugjakt? Oavsett vilket var herrar Hansson och Rosenberg mycket pessimistiska och gav den högst några dagar.

I varje kvarter fanns en liten livsmedelsbutik. Bitar av det finaste kalvkött valdes ut och maldes på plats bakom charkuteridisken. Med milt våld petade frisörmästaren ner små portioner i fågelkräket. Efter några dagar vaknade livsandarna och den började äta själv. Den la sig till med en del later. Inget annat än den finast malda kalvfärsen dög och dagsfärskt skulle det vara. Dessutom flyttade den in i Bubbens hundkorg.

I frisersalongen samlades gubbarna, klippta eller oklippta, runt korgen där tornsvalan låg och pöste. En journalist på Nerikes Allehanda fick nys om överlevaren och det rapporterades frekvent i tidningen om dess hälsotillstånd och framsteg. När vingpennorna efter några veckor bröt igenom slogs det upp med en enspaltare på första sidan. Expertisen konsulterades igen och de fann det synnerligen märkligt att den fortfarande var i livet. Tidigare försök med uppfödning av tornsvalor hade slutat i tragik efter bara några dagar.

Mot sensommaren när artfränderna i stora svärmar på väg mot tropikerna unisont passerade landets gränser, gjordes framsteg. Fet och ohälsosamt trind navigerade den mellan de oklippta skallarna och undvek med finess brylcreme och vassa saxar. Mellan flygturerna vilade den ut på frisörmästaren axel eller i hundkorgen.
Trots de idoga flygträningspassen som blev längre och längre var den stora frågan om den skulle hinna flytta söderut innan hösten. Örebros menighet, tillresta nyfikna och de lokala experterna var överens om att det bästa vore nog om den fick övervintra i frisersalongen frossande på kalvkött.

Kom den då, trots gouterad föda, kärlek och flygövningar någonsin att höja sig mot rymden? I fem veckor och några dagar hade de varandra, min farbror, hunden och tornsvalan. De tycks ha förlikat sig med tanken att tillbringa vintern tillsammans men hade det inte sett underligt ut med en tornsvala susande omkring i en frisersalong när kunderna stapplade in från snöyran för att göra sig julfina?
Under en sina mer ystra flygövningar i salongen slogs drömmen i kras lika snabbt som en fallande flaska går sönder. Kanske hade frisörsmästaren vid kvällsstädningen tankspritt flyttat flaskan några decimeter på hyllan? Kanske var tornsvalans längtan till lufthavet över savannen outhärdlig? Det får vi aldrig veta. Oavsett vilket, men liksom flyttfåglar bryter nacken mot ett fyrtorn eller kremeras i en brinnande gaslåga över ett oljeplattform i Nordsjön, blev vår tornsvalas nemesis en flaska Aqua Vera.

3 kommentarer:

  1. aha nu vet jag historien om den uppstoppade svalan! :-)

    SvaraRadera
  2. Väldigt bra skrivet!!! Som en saga =) Pusspuss Pappa/ Isa

    SvaraRadera
  3. Underbar berättelse! Detta var ett sant nöje att få läsa din små texter! Tack. /ester

    SvaraRadera