söndag 1 mars 2009

att evigt ångra vad jag aldrig gjorde

Som liten gosse tillbringade jag en sommar hos frireligiösa släktingar. Jag fick vid avfärden från moraset hemma veta att det var en gudelig nåd att ta sig an den mer yviga släktgrenens ätteläggar. Syftet var sannolikt dressyr och goda förebilder, men så här i backspegeln hade det nog inte den effekt man önskade.
En släkting var pastor och människovän. I vänskapen ingick att åka till ålderdomshem och sjunga för gamlingar. Detta hände sig vid den tiden då det fanns gamla människor som behövde ålderdomshem för att ha sällskap, äta upp maten och hyfsat hela och rena framleva sina sista dagar.
Numera befinner sig gamlingarna i de egna boendena, på servicehus eller i transporter till och från sjukhus. Omvårdnaden klaras av med blixtbesök av den sönderstressade hemtjänsten eller matleveranser via taxi.I bilen fick jag veta att det skulle sjungas för en gumma som var hundra år. Som om inte det räckte, hon hade dessutom träben. Lika snabbt som vi ilade fram genom det sörmländska landskapet susade bilder av pirater med träben igenom min hjärna. Där stod Gummversionen av Long John Silver, piraten i Skattkammarön på bryggan med papegojan på axeln, svärdet i handen och träben på benet. Det artade sig till en bra dag. Gumman var urgammal och satt hopkurad i en rullstol modell ännu äldre. Håret var vitt och tunt. Jag böjde mig ner och tittade in i de skumma ögonen. Det gick inte att se om ögonen var blå eller bruna men ingen verkade vara hemma. Jag var oerhört besviken. Hon hade inte alls något träben som Long John Silver. De såg ut som vilka ben som helst. Att avgöra vilket som var träben och vilket som var det medfödda omintetgjordes av de kraftiga hudfärgade nylonstrumporna och klänningen som slutade halvvägs ner på underbenen.
Medan ”Helga natt”, ”Tryggarekan” och ”Tack för allt” klingade ut utkämpade jag min första svåra inre strid. Det har varit en och annan sedan dess, men liksom den första kärleken glömmer man den aldrig. Vattenkammad och försedd med slips med gummiband, stod jag dubbelvikt med huvudet nedåt och kikade in under klänningsfållen. Jag fick ingen rätsida på problemet. För att få veta måste jag knacka gumman på benet eller lyfta på klänningen. Knackade jag på fel ben eller om hon började hojta när jag lyfte på klänningen skulle jag bombsäkert få en örfil och åka ut.
Som om det inte var nog med inre strider, detta var också min första bekantskap med statistik och spelteori. Uträkningen var att det borde räcka med att knacka på ett ben för att veta hur det ena eller det andra var beskaffat. Samtidigt förstod jag att det fanns en risk att en knackning eller ett kjollyft inte skulle gå obemärkt förbi och att anhöriga, släkt och barnavårdsnämnd skulle meddelas om ligistfasoner, våld mot äldre eller andra onämnbara synder. Med huvudet uppochner grubblade jag på en lösning.
Några gånger var det nära, men en osynlig hand hejdade mitt knutna finger. Samtidigt som blodstockningen i skallen gjorde att jag närmade mig medvetslösheten blev gumman piggare i takt med psalmerna. I ögonen gnistrade det till. Hon lyfte på huvudet och log ett så snett leende som bara en gammal blodpropp i hjärnan kan åstadkomma. Hon såg min vånda, hon förstod, men tänkte inte hjälpa mig.
Jag däremot förstod aldrig när det var över. När de sista tonerna av ”Tack för allt” klingat ut var det verkligen tack för allt. Tack för allt goa pastorn, gumman rullades ut och det frågades om kaffe. Jag hade varit delar av en sekund, eller omsatt i distans, några centimetrar ifrån att få klarhet, men försuttit chansen. Nu var det för sent. Apatisk och med sus i öronen leddes jag ut till bilen och fick beröm för att jag varit lugn och fin och skött mig som en väluppfostrad gosse. Det verkade som psalmerna gjorde mig gott. -Men varför hängde du så konstigt med huvudet? Hade du ont i magen?
Ni kan ju lätt förstå att denna händelse satt djupa spår i min själ, varför skulle jag annars yra om det här? Mången natt har ägnats åt om det var höger, om det var vänster eller om det kanske var båda som var träben. Men vad lärde jag mig? Möjligtvis att jag ofta ångrar vad jag inte borde ha gjort, men vad jag aldrig gjorde men borde ha gjort, ångrar jag än mer.

1 kommentar:

  1. jag tror det var vänster ben som var av trä! haha!

    SvaraRadera