söndag 22 mars 2009

Grandma, back on track

Majsolen silade genom persiennerna in i sjukrummet. Det var familjeråd. Min mamma satt vid sängaveln. Runt henne flockades fem ur barnaskaran. Normalt var tonläget högt med vilda diskussioner, men så här i dödens närhet mumlade vi lite förläget.

Några dagar tidigare hade mormor hastigt insjuknat med feber och frossa. Hon fick en riktig bredsida, en bredsida som bara en allmän blodförgiftning kan ge en riktigt gammal människa. Med full kraft slog urinvägsbakterierna till i hennes blod, drämde henne till marken och lämnade henne i sängen utan kontakt med omvärlden. Antibiotika och god vård hade satts in men resultatet var inte strålande. Vi räknade ner.

Sängbordet pryddes av blombuketter med hurtiga ”krya på dig” hälsningar. Ett och annat brev låg fortfarande oläst. Mitt i alltihop tronade löständerna i landstingets särskilda löstandskopp. Och jag som alltid trott att hon hade sina egna tänder.
Alla tillrop som ”hur mår du mormor, det är jag som är här och hälsar på dig” möttes i bästa fall med ett grymtande. Oftast var det tyst och hennes oregelbundna andning timade en snar passage över till den andra sidan. Om det nu finns en andra sida som småningom skulle passeras till. Dessa tankar uppfyllde oss och vi hade alla en känsla av att vi var med om något alldeles speciellt och efter detta skulle ingenting längre vara sig likt.

Borta skulle de oändliga telefonsamtalen vara. Bara några dagar tidigare hade hon sin vana trogen haft familjen och särskilt morsan i ett järngrepp. Det kunde vara upp till tre, fyra, ibland ännu fler telefonsamtal som skulle reda ut det än det ena än det andra. Det handlade inte om kommunikation om man i det begreppet lägger in dialog. De timslånga samtalen behandlade hennes tillkortakommanden med försäkringsbolag, möten med idiotiska doktorer (kanske jag visste vem de var) och redogörelser om hur vrickade sjukvården, kommunen och försäkringsbolagen var. Någon gång smög det sig in en fråga hur våra egna barn mådde, men svaren lyssnade hon aldrig på. Å andra sidan var det ju tur att det numera bara var via telefonen hon praktiserade sin konst.

Nu var kraften borta och med den dominansen och greppet om familjen. Hon var inte längre förmögen att ha aktiv kontakt med vare sig sjukvård eller försäkringstjänstemän. I blodförgiftnings och morfindimmorna tror jag att hon inte längre funderade på vem som var skyldig till hålet i asfalten utanför hennes port. Det hål som hon för ett år sedan satte foten i och som fällt henne som en fura. Då duckade familjen, men med styrka och beslutsamhet hade hon via kommunens växel spårat den skyldige. Stackars sate.

Det sekulära familjerådet, dit G-d inte var adjungerad, hade kommit till ett beslut. Mormor skulle få segla så storstilat som möjligt. Slutligen enades vi om att den enda utvägen var den enda utvägen. Som nittiotvååring med en livshotande infektion var det tillåtet att göra sorti ur verkligheten och få hembud. Mormor har hela livet haft en mycket stark tro och ibland har jag undrat om hon likt Jakob brottats med G-d. Enligt mormor så känner de varandra och har en personlig relation.

I egenskap av läkare utsågs jag att ha kontakt med den tjänstgörande ansvarige doktorn och meddela att några livsuppehållande åtgärder inte var aktuella. Lite morfinskopolamin och vätskedrivande kunde vi i och för tänka oss eftersom ingen skall behöva drunkna i kroppsvätskor eller kvävas av slem.
Där rök trombyl och digitalis, där försvann haldol, där flög zinacef ur kardex med några enkla pennstreck. Droppet torkade snabbt ut. Att det inte skulle ske någon hjärtlungräddning skrevs in och beslutet förankrades i journalen.

Barnbarnen dröp av med ”vi ses mormor”. Ja var skulle vi ses, i limbo, i himmel eller helvete eller inte alls? Någon, kanske var det jag, lyckades pressa fram ett korkat ”krya på dig och ha det så bra”. Något svar från sängen kom inte. Mamma satt kvar en stund extra och betänkte livets skiften och dess nya möjligheter.

Med löfte från personalen att de skulle höra av sig när det var över rusade jag ut ur sjukhuset. Där stod min bil lappad. Jag stod en stund med lappen i handen och stirrade in i solen innan jag susade iväg mot Uppsala och mina egna patienter. Trehundrafemtio spänn var det väl värt även om hon inte sagt ett enda vettigt ord till mig.

Mamma ringde redan samma kväll och undrade hur lång tid sådant här tar. Jag svor mig fri från alla kristallkulor och hänvisade till min samlade erfarenhet av dödlsar och meddelade på klinisk prosa att ”det går inte att säga något om det enskilda fallet men något dygn kan man ju alltid räkna med”. Vis av erfarenheten var jag ju också tvungen att gardera mig med att ”men man kan ju aldrig veta”.

Nej, man kan ju aldrig veta. Jag väntade på samtal från avdelningen. En dag gick, två dagar passerade, på den tredje dagen utan livs eller dödstecken fick jag nog. Jag ringde upp avdelningen och frågade om mormors hälsotillstånd. Underläkaren meddelade att mormor redan dagen efter hade återuppstått. Det första hon frågat efter var, inte någon i familjen, utan kaffe. Efter kaffe och påföljande lunch meddelade hon med emfas att det borde vara dags att åka hem. Här tänkte hon minsann inte stanna kvar.

Familjen hade nu sitt eget Kartago. Säkra på utgången, vilket vi alla småningom kan vara, hade mormors lägenhet sagts upp och var nu i ett tillstånd som garanterat hade sänkt henne. Hälften av inredningen var på återvinningen och den andra hälften av bohaget ute på marknaden till försäljning. Byråer, speglar och andra möbler som behållits av nostalgiskäl fick nu i ilfart transporteras till och möblera det särskilda boende där hon fått akutplats.

Efter någon vecka vinkades hon iväg från sjukhusavdelningen av den lättade personalen, medicinfri och med en ansenlig telefonräkning.

3 kommentarer:

  1. Den här var riktigt bra! Gillar ditt perspektiv på svåra saker, och finner mig själv sitta och fnissa åt det "lyckliga" slutet. Du skulle lätt kunna skriva en väldigt bra bok! :)

    SvaraRadera
  2. Björn!

    Läste din med stor inlevelse skrivna berättelse om mormor. Tar med stort nöje del av din sida!

    Bästa hälsn. från Christer O.

    SvaraRadera
  3. Underbar som de förra! Precis så kan det vara. Läser det du skriver alltid med en knorr av beska i munnen, men med munnen i ett stort leende. Ser fram emot nästa. Kram G

    SvaraRadera