lördag 4 april 2009

Bland fåglar och fästingar på Capri

”Så, du skall ut och resa igen” sa min kollega. ”Till Capri för att skriva en bok. Det tror jag inte ett smack på.”
Inget av de argument jag radade upp för att försvara de kommande veckorna i Axel Munthes ”Villa San Michele” hjälpte. Trots att jag ingående förklarade hur besvärligt det är att innan gryningen gå den slingrande stigen till toppen av berget, sätta upp näten och fånga fåglar. Fåglar som mest bits och skriker. När jag underströk hur äckligt det är med fågelskit på fingrarna och vilken vetenskaplig höjd det har att leta igenom flygfäna efter fästingar, tittade han distraherat på konsultremissen han hade i handen. När jag berättade att fästingarna skall analyseras med mycket raffinerade genetiska metoder för att leta diverse mer eller mindre skadliga mikroorganismer tinade han upp en aning.
”Det där var det första seriösa du sagt idag”. Jag förstod ingenting.

Hur kunde han visa så lite förståelse för svårigheten att disciplinerat skriva mitt stora epos? Allt medan orangerna och limonerna mognar på Capris sluttningar. Tror han verkligen att skrivandet blir effektivare när jag lyfter blicken från datorn och ser Vesuvius spegla sig i Neapelgolfen. Är min hjärna så klar som det krävs efter ett glas vin medan doften av salvia och timjan ligger tung i kvällningen?

”Det är sant” flåsade jag fram när jag följde honom genom korridoren på väg mot 70- huset,
”jag har dessutom minst tio vetenskapliga artiklar och två ansökningar som skall vara klara innan jag återvänder”.
”Skaffa dig skägg och runda glasögon så ser du ut som Munthe. Fåglarna och yrket har ni ju redan gemensamt” var det sista han sa innan hissdörrarna slog igen mitt framför näsan på mig.

Du är bara avundsjuk tänkte jag medan jag hasade tillbaka till infektionsmottagningen och dagens sista patient. I mörkret utanför föll vårens sista snö.

För er andra som inte drabbats av denna svarta och förtärande åkomma, skall jag återkomma med täta rapporter om hur fåglar fångas, vilka fästingar vi hittar, hur mognaden av limonerna framskrider och vilken restaurang som erbjuder den bästa ”vitello tonnaton”. Ni kommer att få möta människor och fåglar i ett azurblått landskap. Ett och annat matrecept från Dario i borgen kommer att slinka med. Han, uppvuxen i ett venetianskt kök kan med nästan ingenting åstadkomma en kulinarisk excess. Skrivandet lämnar vi därhän, men boken skall vara klar när jag sitter på båten tillbaka till Neapel. Så det så.

1 kommentar:

  1. Jag hoppas verkligen att du inte tänker för mycket forskning utan tänker mer själ och rekreation. Dvs mycket pasta och desto mer egenproducerat vin. ;)
    Labbet i Kalmar är beroende av en chef med fyllda energidepåer. Och dessutom, vi gick i tryck idag!!

    SvaraRadera