torsdag 9 april 2009

Citroner och körsbärsblom

Från Molo Beverello, hamnen i Neapel, skymtas Capri som ett slagskepp i horisonten. För en kostnad av 18 euro och en timme senare anländer jag med snabbåten till Marina Grande. Från hamnen, några minuters resväg uppför sluttningarna ligger Capri, stadens som fått ge namn åt ön eller tvärtom. Här pågår kommersen för fullt. Turisterna strömmar in och ut ur affärer som till fantasipriser erbjuder det senaste från Prada, Gucci eller La Perla. Runt piazzan flockas människor på barer och restauranger som kameler kring vattenhålet i en oas. Egentligen är det ingen större skillnaden på den törstige turisten eller kamelen, båda vill dricka, umgås och prata.

Ytterligare några hundra höjdmeter upp i bergen ligger Anacapri, Capris lillasyster. Vägen dit är tapetserad längs bergssidorna. Berget sträcker sig från himlen till havet. Där mellan himmel och hav svävar vi i den lilla bussen, packade som sillar i en konservburk.
Det enda som skiljer den rytande boxerbussen som tar sig upp för vägarna faller ut över avgrunden är chaufförens skicklighet och knappt meterhöga stenmurar. I de mest omöjliga kurvor och situationer blir vi omkörda av vespor och motorcyklar. Att färdas på smala vägar innebär att man måste ha en vänlig men tydlig attityd mot varandra. Ingen skriker och gapar. Istället tutar man och vinkar. Det händer att några, i en kurva, stannar och pratar om något viktigt. ”Äta middag i kväll? Ciao.”

Även i Anacapri strömmar turister. Här är målet inte shopping. I den smala gränden som leder till Villa San Michele och Axel Munthes museum gäller det att flyta med. De stora språken, engelska, franska och naturligtvis italienska flödar i gränden. Någon gång studsar man till av ett hebreiskt eller kinesiskt utryck.

Villa San Michele är en oas. När porten stängs bakom gatans larm försvinner ”please, follow me” och “taste the best limoncello in the world”. Tystnaden är storartad. De enda ljuden är trädgårdsmästarens hackande under citronträdet och det loja vändandet av papper från någon författare eller översättare som hukar i skuggorna.

Mina bopålar för de närmaste tre veckorna är nedslagna i Ginestre (ginst), en av villans lägenheter. Utsikten över Neapelgolfen är fantastisk. Någon kanske undrar hur det går med skrivandet. Det går alldeles strålande. Textsnuttarna, högarna med papper och böcker måste sorteras i högar. Jag har nog lyckats bäst med de senaste. Att sortera papper och böcker alltså.

För er som vill ha sand mellan tårna har Capri inte särskilt mycket att erbjuda. Kusten är klippig, otillgänglig och på de flesta platser direkt farlig. Dyningen slår in med en kraft som inga simtag kan rå på. De få badplatserna är fullbelagda av Capresare. Trots att de är lika bleka som en övervintrad uppsalabo har de dragit på sig baddräkten av senaste snitt och kulör. Enligt vad jag hört har de just genomlidit den värsta vintern på tvåhundra år. Det trodde jag att just jag klarat av i Uppsala. Men både Capresare och nordbor vet att våren är besvikelsens och bakslagens årstid. Några tvivlare har inte ens dragit av sig dunjackan där de flanerar längs gatorna.

Capri är känt för sina fåglar. Axel Munthe var fågelvän och fågelskyddsföregångare. Han drev en kamp mot den traditionella fågeljakten. Förbudet gäller inte överallt på Capri, men några berg och sluttningar skyddades som refuger för rastande fåglar.

En av de vanligaste fågelarten på Capri är gulhämplingen. Överallt sitter de hormonstinna hannarna och sjunger sina enformiga surrande ramsor. Lyckas man få se en blir man belönad. Hannen är gul med svarta streck på huvudet och ryggen. Likt små citroner med vingar pilar de hit och dit i trädkronorna.

Ovanför Villan ägnar sig herr och fru pilgrimsfalk åt sina kärleksbestyr. Under rop och skrik tumlar de amorösa runt, runt i lufthavet. I virvlandet faller de snabbt ner, men innan de slår i marken fäller de vingarna och med några snärtiga vingslag är de snart uppe på höjd igen. Ibland är utfallen så våldsamma att kärlekshandlingen lika gärna skulle kunna sluta i ond bråd död istället för nya ätteläggar.

I morse fick jag se en av Sydeuropas verkliga delikatesser. Den sjöng intensivt men dolde sig i länge ett blommande körsbärsträd. Efter en stunds väntan kom den rödstrupiga sångaren fram mellan två blomklasar. Sug på namnet, rödstrupig sångare, och tänk er den i ett cerise prunkande körsbärsträd. Strupen och bröstet är läckert röd med en vit inramning mot den stålblåa nacken och ryggen. Trots, eller kanske tack vare dess vackra fjäderdräkt, är sången en hackande ramsa som inte alls gifter sig med utseendet.

Tvärtom är det med sydnäktergalen. Färgmässigt är den en ganska trist historia som kanske bara en ornitolog kan uppskatta. Gråbrun, eller brungrå, hoppar den runt längst nere i en buske. Det enda som bryter av är den kopparröda stjärten. Men vem har nytta av stjärtfärgen, utom möjligen sydnäktergalen själv? Hoppsan, här hamnade jag i det mänskliga nyttotänkandet. Nytta eller inte, den som hört en sydnäktergal sjunga glömmer det aldrig. Långa räckor med drillar och flöjtningar slår igenom i vårnatten. Det var förresten till sydnäktergalens ackompanjemang som Romeo och Julia förklarade varandra sin kärlek. Oavsett hur vackert än sydnäktergalen sjöng vet vi ju hur det gick.

Hade Romeo och Julia bott i Sverige och lyssnat till den svenska näktergalens klapper hade de knappast ”blivit ihop” för att använda min sjuttiotalsprosa. Förresten, de hade nog inte ens hetat Romeo och Julia. Mer troligt är att Oskar och Anna blivit galna av koltrastsång och sedan rullat runt i fjolårshöet. Och vem blir inte galen av att höra en koltrast? Tag en kvällspromenad, stanna upp en stund och hänrycks av sången som flödar från grannens TV-antenn. Dess tid är nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar