torsdag 23 april 2009

Nattlig serenad

Lågtrycket har legat som en våt trasa över oss den senaste veckan. Det har i och för sig inte regnat varje dag, men det där strålande blåa som vi ser resebroschyrerna från Italien, har det inte varit särskilt mycket av. När solen stundvis visar sig, vänds ansiktena uppåt som blåsipporna, som hemma i backarna står. Människan, åtminstone på de europeiska latituderna, är sanna heliofiler.

Ur en fågelfångare och fästinginsamlares synpunkt är lågtrycket inte alls bra. Inga fåglar, inga fästingar. Det blockerar effektivt de flyttande fåglarnas färd mot norr. Många fåglar ligger säkert i startgroparna i Nordafrika, men de dristiga störtar antingen i havet eller landar på en annan ö, långt från Capri. Men trägen vinner. De få fåglar som fångats har kontrollerats minutiöst och några fästingar av varierande form och fason har hittats.

Under de senaste nätterna har Villans innevånare kunnat njuta av dvärguvsserenader. När det blivit riktigt mörkt sätter de igång med sina visslingar. Taktfast som en kronometer ljuder den genom natten. Jag som är tondöv skall inte försöka förklara om visslingen går upp eller ner. Men är ni i en sydeuropeisk skog en natt och hör något som visslar med några sekunders mellanrum, är det sannolikt dvärguven. Är ni däremot på en grekisk torr semesterö, vacklande hem genom natten och hör något som låter som en ångvissla är det troligare en minervauggla.

Det är ganska enkelt att få dem upprörda. Det är bara att vissla tillbaka. Likheten i tonart är det inte så noga med. Även den sämsta visslare kan få dem helgalna. För några nätter satt två dvärguvshannar och visslade ikapp. När några av Villa san Micheles innevånare visslade tillbaka var cirkusen igång. En tredje hanne kom snabbt ner ifrån berget och anslöt sig. Förvirring rådde och dvärguvarna blev vildare och vildare. Crescendot uppnåddes vid midnatt i tallen utanför Ginestra, dit en dvärguvshona hade vågat sig in. Jag tror jag stannar där...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar