onsdag 1 april 2009

Snäll och dum

Jag har alltid varit snäll och dum. När mina intelligentare kamrater i miljonprogrammets betongbunkrar tyckte att det var en bra idé om jag åt upp en daggmask så gjorde jag det. Det var dumt. Slapp jag tugga så tyckte jag inte synd om masken som slingrade sig ner förbi mjuka gommen. I min enfald trodde jag att de omvandlades till de springmaskar som gjorde kvällarna till ett inferno. Det var då jag upptäckte min maniska sida. Medan jag kliade funderade jag över hur min sovande bror som inte åt daggmask kunde få både den lilla ettriga springmasken men även dess större och trögare kusin spolmasken.

De grodor som åts upp kom ibland hoppande ut ur munnen. De som inte smet gled med märkliga simrörelser ner genom matstrupen. I magsäcken upphörde bröstsimmet hastigt. Några grodyngel kom inte heller ut i den andra änden. Det hade jag kollat. Det fanns minsann många hemligheter i magen.

Snällheten tog sig ibland absurda uttryck. Några gånger fick jag stryk. Det behövde inte vara av någon större och starkare än jag. Oavsett liten eller stor, slog jag aldrig tillbaka. Farsan försökte pränta in i skallen på mig att jag måste slå tillbaka. Det stred mot min uppfattning att människor skulle puckla på varandra och eftersom jag dessutom var så dum så kunde ett uppfostrande rapp, för att jag skulle lära mig, inte göra någon större skada. Det var dumt.

Mina vänner tyckte det var en bra idé om jag klättrade upp på taket på trevåningshuset. Ni kan tänka er själva, detta var innan platta tak blev populära hos sjuttiotalsarkitekterna. Eftersom jag var, och fortfarande är, för dum för att vara höjdrädd balanserade jag på nocken från ett vindsfönster till ett annat. Ett hastigt möte med asfalten hade fått mig att likna de maskar jag tuggat i mig.

En vacker vårdag ordnade vi gräsbrand. Jag hade inte fixat tändstickorna men jag var snäll nog att tutta på. Vinden friskade i från söder och elden tog sig blixtsnabbt i fjolårsgräset. När det brann både här och där, förstod mina smartare kamrater att vi tappat kontrollen. Det brann och rök utav bara attan. Jag fick senare höra att man sett röken ända till Kumla. När sirenerna från brandkåren hördes i fjärran smet de hem. Jag stod kvar. Det var dumt.

Jag är övertygad om att fascinationen för eld är något som vi fått med oss genom eoner av tid. Varje generation har haft sina eldskötare som burit glöden kärleksfullt från grotta till grotta. Det kanske är denna uråldriga vana som för de flesta blott och bart är ett verktyg att tända en cigarett eller brasan i den öppna spisen, men för några går det överstyr i pyromani. Vad vet jag, jag är inte evolutionspsykolog.

Det är ju populärt att dela in barns utveckling i olika utvecklingsfaser, som det orala och det anala stadiet. Det är tråkigt för föräldern när dessa tidsmässigt sammanfaller. Jag tror att det även finns en glödande fas. Den kan vara lika kort som det tar för en tändsticka att brinna ner och sveda fingrarna. Den kan vara längre som i mitt fall.

Crescendot nåddes i sexårsåldern. Med tändstickor i högsta hugg tog vi oss in i soprummet. Med lock och pock samt en portion hot strök jag stickan mot lådans plån. Efter några trevande brandungar slog lågorna mot taket. Rök och värmeutvecklingen var enorm. Att vi kunde stryka med och ta med oss huset i eldstormen hade vi inte en tanke på. När det välbekanta ljudet av sirener närmade sig stod vi hostande kvar och glodde. Den barske konstapeln frågade vem som orsakat det utblåsta soprummet. All pekade på mig. Jag var för snäll och dum att protestera. Det fanns trots allt någon logik i det hela, jag hade ju faktiskt tänt på.

Jag kommer inte ihåg hur mannen och kvinnan från barnavårdsnämnden såg ut. Däremot minns jag att han hade smala byxor i tweed och svarta myggjagare. Hon hade moderiktiga nylonstrumpor och till det ett par passande bruna pumps. Jag lovade naturligtvis att aldrig göra om det. Eftersom jag var en snäll pojke och snart skulle börja skolan förstod jag väl att det var farligt att leka med elden. Visst förstod jag det? En plump i protokollet och några förmaningar senare gick de ut genom dörren och försvann. Morsan såg bekymrad ut.

Några veckor senare eldade vi upp vårt matsalsbord i äkta mahogny. Det tog sig dåligt.

4 kommentarer:

  1. Du leker med elden du...

    SvaraRadera
  2. haha. underbart björn! vilken pyroman. vi får ta och elda någon dag. fast i kontrollerade former..Kanske?

    SvaraRadera
  3. Man kan vara snäll utan att bli dum. Försök att anamma det som ett mantra.

    SvaraRadera
  4. Underbart att höra lite historier från sin barndom, dina berättelser väcker en del funderingar hos mig. Hur kunde du bli så dum och jag så himla smart? Jag har aldrig låtit någon styra mitt liv som barn, då åkte dom på en smäll. Men snälla Björn du har aldrig varit dum du har bara varit för snäll. Du är lik mamma och jag mormor hur fantastiskt livet kan vara!!!
    Kram Syster Yster

    SvaraRadera