måndag 30 november 2009

Djävulsön

Antarktis har kallats kontinenten av spöken och vitt svärta. I en ”whiteout” är till och med luften vit. Sikten är några meter och ljuset skär iögonen. Det är ett av de mest fruktade väderfenomenen i polartrakterna somhar skördat många polarforskares liv. När det är som värst kan man förlora kontakten medan man går och pratar. Märkligt nog, trots att man inte ser varandra, kan man fortfarande höra rösten genom vinden i det vita mörkret.

Tiden rinner ut. Först fastnade vi en vecka i Ushuaia på Eldslandet. Nu sitter vi i en snöstorm. I vindbyarna upp mot 25 meter per sekund kastassnön mot skeppet. Sker det inte ett under inom några timmar kommer vi inte kunna besöka kejsarpingvinkolonin.



Alla ber till sina respektive vädergudar,men de verkar vara döva för tillfället. Den mer avslappnade stämningen på båten har bytts ut mot desperation och flera konspirationsteorier cirkulerar. Om inte om hade varit så hade vi…, om vi gjort si eller så hade vi…., varför vill inte helikopterpiloterna flyga? Vi kan ju se hundra meter,minst, osv. osv. Den fantastiska trippen förvandlas till en tummetott. Å andra sidan är det charmen med Antarktis. Inget skall tas för givet.

Förutom upplevelsen av Antarktis är huvudsyftet med resan att få in prover från världens mest isolerade djurarter. I desperation tjatade vi oss till en egen insamlingstripp på isen. Babord om skeppet tog vi några översnöade bajsar från kejsarpingviner, som irrade omkring i snöröken. Nog så trickigt när vi knappt ser något och isen är full av sprickor. Trots allt har vi samlat in prover från hundratals fåglar av många olika arter, så ur den synpunkten är resan lyckad.

Oavsett om vi skulle hitta någon lustig bakterie, influensavirus, antibiotikaresistenta bakterier eller inte så blir det spännande och viktiga resultat.I hytten brummar frysen som än så länge håller sina -82 grader C. Efter insamling och uppmärkning hamnar alla prover i frysen. De metabola processerna i provet stängs av och kan vi få hem proverna i en obruten fryskedja är det första gången någon lyckats med det.

I går kväll mojnande vinden och vi lyckades ta oss in till Djävulsön. Trots namnet är den vacker, både till form och färg. Som fan själv sticker den upp sina två horn ur havet. Den vinddrivna snön i sänkorna, de renblåsta åsarna som löpte ner längs berget ger fantastiska kontraster i svart ochvitt. Vart man än vänder sig vill man fotografera. Men hur fångar man bergens själ på bild? Kanske genom de små tingen där stenen kontrasterar motden vita snön.

Längs stränderna traskade adeliepingviner fram och tillbaka. Först gick de dit, sedan hit och sedan hit och dit. Det finns säkert både struktur och tanke bakom beteendet men trots funderande och spekulerande förblev det dolt för oss. Provtagningen gick snabbt och effektivt och på någon timme samlade vi få ihop ytterligare hundra virus, bakterie och svampprover.

Resan mot vår parkeringsplats i isen utanför Seymorön gick genom Antarktissundet. Vi kryssade mellan isbergen i vad som kallas isbergsallén. Kvällsljuset var underbart släpande. Till och med en ”sun dog” ackompanjerade den nedåtgående solen. Det är som en liten regnbåge som bildas av iskristaller högt uppe i atmosfären. Tydligen är det bara amerikaner som kallar fenomenet ”sun dog”. Britterna hade ingen aning om vad det var.

Ett isberg kan ha hela spektrumet från vitt till blåsvart. Krabbättarsälar latade sig på isflaken och enstaka snöpetreller svepte förbi. Snöpetrellen är en delikat varelse, vitare än vit med kontrasterande svarta ögon och näbb. Så snart vi får en bra uppkoppling mot omvärlden kommer ni att få se den på bild.

I går kväll blev Jonas piskad av en ryss. För att slutgiltigt knäcka vår förkylning besökte vi bastun. Temperaturen var tresiffrig. Jag klarade en minut på golvet medan Jonas la sig på den översta laven. Sascha, en av maskinisterna, som dessutom hade mössa på sig piskade Jonas noggrant med en björkviska. Något matt kom han ut ur bastun med kommentaren ”det var sköntmen kärvt”. Vad han nu menar med det….

Senast i morgon måste vi börja återfärden mot Falklandsöarna. Snart kommer vi passera konvergensen. Det är den smala zon där det kallare ishavsvattnet hastigt växlar över mot det varmare vattnet i de södra oceanerna. Vid konvergensen är det ofta dimma. Som genom ett trollslag försvinner många havsfåglar och sälar och ersätts av helt andra arter. Albatrosserna kommer att möta oss norr om konvergensen. Vi kommer att få några dagar på Falklandsöarna för besök i någrapingvinkolonier. Även om det inte blev så många kejsare på resan så finns det fortfarande chans på en del kungar. Pingviner, alltså.

Samtidigt som vi förlorat många förhoppningar och vår längtan har ersatts av en del besvikelser inser vi att vi är privilegierade som åter fått uppleva den sista, i det närmaste opåverkade kontinenten. Vi är vår tid och rums aristokrater.

3 kommentarer:

  1. Tänk att du har fått uppleva isbegsallén! Det är något det. Och alla prover i frysen, hoppas bara fryskedjan håller ända fram.. Förresten bastubad är bra och stärkande för hälsan. Önskar lyckad fortsatt färd tillbaka.

    SvaraRadera
  2. Vilken häftig resa!! Men snöstorm osv vill man gärna va utan, man har det bra här framför brasan i skeppsta även om det bara regnar och regnar i December! // BB

    SvaraRadera
  3. det du skriver låter som en saga även om den innehåller en del spöknärvaro. tänk att det finns vissa som får uppleva detta och slippa ifrån det dyblöta och grååååa här hemma. hoppas att allt fortsätter lite mer oproblematiskt. kram syster yster

    SvaraRadera