lördag 21 november 2009

KK is on it´s way!



Kapitan Khlebnikov är loss ur isens grepp. Vi hade redan förberett vår snöpliga återresa. Biljetterna var bokade för snabbtransport tillbaka till Sverige. Svansen mellan benen och inga prover. Av Antarktis intet. Inga isberg, albatrosser, pingviner eller sälar.
För två dagar sedan kom expeditionsledningen till genomgången med stora leenden och meddelade att KK nu stävade med 15 knop norrut genom ”the furious sixties, the screaming fifties and the roaring forties”. Hon väntas ligga vid kaj i morgon bitti (söndag).

Eftersom vi förlorat en hel vecka kommer resan kortas av ordentligt. Sydgeorgien utgår. För Jonas och mig är det ett hårt slag. Det var där vi skulle göra största provtagningsinsatsen och varifrån vi har ett bra referensmaterial från en tidigare expedition. Det var tretton år sedan vi var några månader på Sydgeorgien. Vi har sedan vi fick veta att vi skulle komma med på expeditionen fantiserat om hur det skulle kännas att återigen få se de vassa bergen stegra sig ur havet, glaciärerna, stäva in i fjordarna och mötas av ett djurliv som går utanpå det mesta som finns att se på Jorden. Det får vi inte veta nu, men vi hoppas ständigt att få återse den vackraste och vildaste platsen på Jorden.

Men varför klaga. Nu blir det Antarktiska halvön med sin stora rikedom av pingviner, sälar och valar. Helikopterturen till kejsarpingvinkolonin vid Snow Hill blir sannolikt höjdpunkten, både bildligt och bokstavligt. Att få in prover från kejsarpingviner är mycket värdefullt. Det är en världens mest isolerade djurarter så förhoppningsvis har antibiotikaresistenta bakterier ännu inte nått dit. Men vi har blivit förvånade förut när vi öppnat Pandoras ask.

Under exilen i Ushuaia har vi fortsatt vår mission med skitinsamling från trutarna. Vi har hittat en flodmynning några kilometer utanför Ushuaia som är packad med Kelptrutar. Det är spännande att gissa vad de ätit. En röd skit betyder räkor, en grön tång, men vad en grå betyder vill vi inte veta.

Efter en förmiddags hårt arbete känns det bra med lunch. Kommer ni någonsin hit, ät skaldjur. Lättkokt kungskrabba med lite majonäs är otroligt gott. På spanska heter det ”centolla natural”. Krångla inte till det med vitlök eller chili. Det dubbeldödar krabban. I går varierade vi lunchen med oxfilé. Ingen höjdare.

För två kvällar sedan var vi med om något stort. Inte vet jag om det berodde på det förändrade stämningsläget eller inte, men jag tror inte det. Kevin Clement, en av expeditionsledarna, höll en föreläsning om Jemmy Button, en Yamanaindian som i mitten av 1800 talet kidnappades av engelsmännen och som togs till London. Någon gång under expeditionen skall jag skriva ner historien och så gott jag kan återberätta den för er. Den är vacker, sorglig men slutet är oväntat med en ordentlig ”twist”. Jag aldrig hört en bättre föreläsare. Under en timme med enkel dramaturgi, retorik och med en knapp som enda rekvisita trollbands publiken som lockades till tårar och skratt. Kevin hade platsat i vilket pedagogiskt eller teatersällskap som helst. I dag tror vi gärna att en bra powerpointpresentation med animationer och andra teknikaliteter kan ersätta det genuina engagemanget och de små medlen. Kevins presentation var ett bevis på motsatsen.

Nu är det vinter igen och trutarna kallar.

3 kommentarer:

  1. Skönt att KK har börjat röra på sig och historien om indianen vill vi gärna höra.
    Lycka till med pingvinerna och tack för alla bra bilder..... //BB

    SvaraRadera
  2. Undvik skopolamin i ögat denna gång Jonas

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt missa inte denna resa insup varje sekund av livet istället för att se allt som inte gått som förväntat.
    Jag följer er med spänning.
    Kram syster yster

    SvaraRadera