lördag 28 november 2009

På Drift

"Det är några dagar sedan den senaste rapporten. Anledningen är att vi inte har haft någon uppkoppling till satelliten som skulle överföra information till er, kära läsare.

Vi passerade Drake Sound (passagen mellan Sydamerika och Antarktis) utan missöden. Det började rocka när vi rundade Kap Horn. Det var väl inte den perfekta stormen men det drog på ordentligt från styrbord. De få som besökte matsalen för frukost ventilerade synpunkter som om det är bäst ligga längsmed skeppet eller inte, om skopodermplåster fungerar och om de överhuvudtaget skulle ha någon frukost.

Första dagen ägnades helt åt spanande efter olika havsfåglar. Vi stod på nedre däck akteröver. Boom, schacka, bom, boom, bom shacka, bom, boom. I fyrtakt fortplantade sig skeppets puls från motorer och propellrar upp genom våra kroppar. Trots ett ständigt parerande för vågorna som slog in var rytmen sövande och meditativ. Likt snabba drömmar gled albatrosserna i vackra bågar över horisonten. En vandringsalbatross som drar förbi båten i 20 knop är imponerande. Utan ett vingslag glider den upp och ner ur vågdalarna. Ibland låter den vingspetsen snudda vid vattenytan och strålen med vatten som skapas är oerhört delikat. Trots att vi sett tusentals albatrosser är de inga fåglar man kan vänja sig vid. Känslan av att se en albatross över ett stormigt hav är översinnlig och ett privilegium. För att citera Robert Cushman (1912) “I now belong to a higher cult of mortals, for I have seen the albatross”.



Eftersom expeditionens namn är Emperors and Kings hastade vi genom Antarktissundet ner mot Snow Hill för att så snabbt som möjligt ta oss till kejsarpingvinkolonin. Det var lättare sagt än gjort. Vi körde på känt manér fast i isen cirka 35 kilometer från kolonin. Vädret i Antarktis är lynnigt så de planerade helikopterflygningarna ställdes in. Parkerade i isen tog vi istället vandringsturer och lyckades få avföringsprover från arton passerande kejsarpingviner. Kejsarpingviner är sociala och nyfikna. Sitter man stilla och låter pingvinerna sköta resten kan de komma så nära som ett par meter. Det är imponerande att titta in i ögonen på en 130 centimeter hög pingvin. Med sina fyrtio kilo muskler är den en urkraft. De av er som är roade av naturprogram har sett hur de likt människor traskar och vaggar omkring på isen. Egentligen är det ovanligt. Det är effektivare och snabbare att transportera sig genom att lägga sig på magen och skjuta på med fötterna.

Eftersom vädret just nu är ostadigt med snöstorm, storm, dimma, snöstorm om igen och mer storm så kuskar vi likt den flygande holländaren omkring den antarktiska halvön. Land når vi aldrig. I går lyckades vi trots allt ta oss till Paulettön. Hur skall jag beskriva den? Kanske bäst som vertikal lervälling. Jag vet inte hur många par av Adeliepingvin som häckar där. Kanske är det hundra tusen par, kanske flerdubbelt så många. Doften av pingvin låg tung i vinden när vi närmade oss. För sju år sedan och något senare på säsongen besökte vi Paulett. Då var ön full av gråbruna eller brungrå ungar som vi tog prover från. Den gången var vi nersmorda med pingvinträck från topp till tå. Strategin då var att fånga varje individ.Den gången fick vi hälften så många prover trots en dubbel arbetsinsats. Konsten är att samla in färska ångande kluttar direkt från snön. Även om det var betydligt renare nu så gav doften från våra kläder en obehaglig dejavu.

Nu stävar vi tillbaka mot Snow Hill för ett nytt försök på kejsarpingvinkolonin. Bland de hundra gästerna florerar ett utbrott av luftvägsinfektion. Symtomen är desamma, ont i halsen, tappad röst, besvärlig torrhosta och orkeslöshet. Kanske är det en trött och håglös säsongsinfluensa som går runt. Jag har just avslutat mina fyra dagar av sjukdom och har lyckats överföra smittan till Jonas. Hans första ord i morse var ” åh vad sjuk jag är”. Inget medlidande kan väntas, det är bara att stoppa i sig paracetamol och traska på. Denna åkomma botas bäst enligt principen VVV. Vila, värme och vänlighet. Visst ja, det finns ytterligare ett V; vatten. Även vänligheten florerar på skeppet. Alla erbjuder sina egna och nationellt olika husapotek för bot och bättring. Det är allt från japanska gelbandage som sätts i pannan till dunderkurer med antibiotika. Okey dokey folks, thats all for now".

1 kommentar:

  1. Skönt att höra från er igen! Man är lite avis på er men stormarna kunde man va utan....//BB

    SvaraRadera