Bilder, bilder och bilder

Fotografer: Jonas Bonnedahl, Daniel Gonzales och Johan Stedt




Rambo Stedt



Blodiga fingrar



Björn Herrmann vyssar en trött pingvin.








Provtagning av måsskit vid avloppsmynning.



Möte i kvällssolen. Jonas Bonnedahl till höger



Fästringar i pingvinens hörselgång.

Pingviner, pingviner och pingviner

Isla Magdalena ligger i Magellans sund. På den sandiga ön häckar 40-50 000 par Magellanpingviner. Det är inte den största och starkaste pingvinen, men definitivt den mest aggressiva. Här handlar det inte om fåglars normala fluff och lätthet. Denna pingvin är femtio centimeter ilska och kompakta muskler. Näbben, detta multiverktyg för att dela, stycka och bryta sönder används med stor ackuratess. Dessa egenskaper kan förvandla ett av evolutionens största under, den mänskliga handen, till köttfärs. Någon kanske tycker att hjärnan är evolutionens krona, men är jag är inte lika övertygad. Världen hade varit en bättre plats att leva i om vi bara varit en aning dummare.

Pingvinens flipprar är vingar som de använder för att flyga i vattnet. Flipprarna är hårda som sablar och pingvinen försvarar sig kraftfullt genom försök till kastrering av manliga fångstmän eller sabrering av händer.



Foto: Johan Stedt

Att fånga pingviner handlar om tålamod. Se ut som om du är ute och fönstershoppar på stan. Blicken skall flacka utan mål och mening. Minsta fokusering och du är rökt. Pingvinen upptäcker det direkt och en vild jakt börjar. Som kaniner kastar de sig ner i sina hålor och skriker som åsnor. Det är inte alla som vet, men många pingviner är hålbyggare. Det finns till och med en pingvin, Galapagospingvinen, som aldrig sett is.

Det finns flera tekniker för att fånga pingviner. Man kan med tigersprång brotta ner dem. Vanligtvis vinner pingvinen eftersom den är snabb och brottaren famlar i luften. En annan metod är att fånga dem med håv. Det fungerar bara två gånger. Därefter är håven ett minne blott och man är femhundra spänn fattigare.
Bättre är att snara dem. Det låter brutalt men är snabbt, smidigt och orsakar ingen skada på pingvinen. Snaran, som sitter längst ut på en stång eller på ett annat långt föremål, läggs runt halsen och dras åt. Med milt våld dras den ur hålan. Metoden fungerade klockrent och utan offer vare sig ibland pingviner, människor eller verktyg.

Jonas Bonnedahl och jag som ”talar med pingviner” ansåg det vara onödigt med att tejpa ihop näbben. Vi ändrade uppfattning efter vår första närkontakt av tredje graden. Mina händer ser ut som ett moras och vissa fingrar går numera inte att använda på det sätt som det var tänkt.



Foto: Jonas Bonnedahl

Vi tog tre olika prover från pingvinerna. Att vända pingvinen uppochner och samla in avföringsprovet med en pinne i ändan är snabbt och problemfritt.
Fästinginsamlingen blev däremot en riktig utmaning. Den första halvan av gruppen som kom ut några timmar före oss gick igenom varje kvadratcentimeter av de fångade pingvinerna. Få fästingar och lång tid senare var de färdiga att ge upp. Vi som anlände senare tog fem minuter för att sondera terrängen. Vi hittade snabbt öns enda gröna plätt, pekade och konstaterade ”där finns fästingarna”. Förtruppen tittade överseende på oss. Väl i grönskan ökade utfallet av fästingfångsten från en till ett hundra procent. Respekt! Gammal är äldst.

Till skillnad från andra fågelarter som har fästingar på fötterna, runt ögonen och näbb, satt fästingarna inne i hörselgångarna. Att ta bort dem var som att skörda vaxproppar som dessutom biter sig fast. Till slut hade vi samlat in hundratals fästingar från hundra pingviner. Fästingar kommer att analyseras för olika bakteriesjukdomar som Borrelia, men även för diverse fästingvirus som kan ha betydelse både för djur och människor. Dessutom är det på denna plattform min doktorand Johan Stedt skall arbeta. Lär dig spanska, Johan.

Det sista vi gjorde med pingvinen innan den släpptes var att ta ett blodprov. Provet skall användas av en israelisk forskare för att studera förekomst av miljögifter hos isolerade djurpopulationer. Om man har en protektionistisk syn vid sina expeditioner så blir varje enskilt prov oerhört dyrt och det blir dessutom urtråkigt att bara analysera materialet utifrån sina egna frågeställningar. Vid tidigare expeditioner har vi kastat ut metkrokar att forskare får använda vårt material, hur mycket de vill. Vi tar inte ut någon kostnad. Det enda vi kräver är att analyserna sköts och finansieras av de enskilda grupperna och att det inte blir långbänkar.
När jag flög från Punta Arenas upp mot Santiago tänkte jag på två saker.

Expeditionen är lyckad över förväntan. Vi har 800 prover för virus och bakterier. Vi får väl se om Fed-EX klarar av transporten norrut bättre än när den gick söderut. Logistiskt har allt fungerat enligt planerna även om en del av expeditionsdeltagarna inte är så förtjusta i havsfågelturer.

En anledning till resans succé är Jorge Hernandez, som med bravur organiserat resan från Sverige. Ett annat skäl är vår chilenske kollega, veterinären Daniel Gonzales Acuna. Hans positiva livssyn och forskningsglädje gjorde att våra strängar vibrerade i takt. Han är dessutom en stor imitatör. Det tog lång tid innan vi fattade att vi inte var jagade av den Chilenska polisen.

Vi har skapat flera samarbetsprojekt mellan Chile och Sverige. Bland annat skall vi tillsammans klargöra hur antibiotikaresistenta bakterier sprids inom olika ekosystem och mellan världsdelar samt om antibiotikaresistens i sig har betydelse för den biologiska mångfalden.

Att flyga i Chile är märkligt. Man flyger inte över en bergskedja, man flyger längs med den. Tretimmarsfärden från Punta Arenas till Santiago går längs med Anderna, med magnifika toppar, vackra glaciärer och djupgröna bergssjöar. I öster breder Argentina ut sig och i väster Stilla Havet. En märklig upplevelse.

Dagens Jorge är som följer. Igår landade vi en aning sent med flyget från Punta Arenas till Santiago. Anslutningen till Concepcíon missades med fem minuter. Eftersom det var några timmars väntetid till nästa flyg var vi berättigade till middag på flygbolagets bekostnad. Den unga dam som satt vid disken var mycket stressad och bad oss vänta några sekunder. ”För er Seniorita kan jag vänta hur många sekunder som helst”. Behöver jag tillägga att biljetterna skrevs ut direkt och med ett leende.

Pingvinbrottning

Här kommer en kort rapport från en skitdator i Punta Arenas. Vi är tillbaka från Isla Magdalena. Turer på havet tycks inte passa vårt resande tattarfölje. På Isla Magdalena fick vi veta att det är mycket ovanligt att båten inte kan landa. Det händer inte ens en gång per år. Det var tydligen dags när vi var med. Jag, och de övriga börjar bli ganska slitna. Stämningen i gruppen är det inget fel på och vi har blivit väl emottagna överallt. Ett bra ord som beskriver hur det fungerat är smidigt. Kroppsligt har det däremot hänt en hel del. Vi har ömsat skinn några gånger. Efter pingvinbrottningen har jag fått så mycket stryk att, även om jag inte skulle få hem ett enda bakterieprov, så är jag själv en utmärkt levande bakterieinkubator. Jag antar att det växer en hel del intressant i såren på mina händer. Jod och sprit har provats men det tycks inte hjälpa. Nästa stora sanning är att snusning är överreklamerat. Det kommer jag hålla fast vid tills jag ser nästa Pressbyrå. Nu skall vi träffa det Chilenska polarforskningsinstitutet för att planera för nästa expedition till forskningsbaserna på Antarktiska halvön. Datorn är på väg att packa ihop så nu trycker jag på send och lovar återigen fina bilder från Isla Magdalena och på pingviner

Orkan i Punta Arenas

En chilensk medpassagerare sa, så där lite appropå "Det är mycket turbulens när man landar i Punta Arenas". Ja, ja tänkte jag, det kan inte vara värre än när vi landade på Falklandöarna 1996. Det var värre, betydligt värre. Men ner kommer man alltid. Bara i lite olika skick.

Vi entrade snabbt båten Melinka som skulle ta oss ut till Isla Magdalena, en ö där det häckar 40 000 par magellanpingviner. Melinka ser ut som en Volgastamp. Den platta bogklaffen påminner bland annat oss svenskar om ett speciellt bogvisir som föll av och de fruktansvärda konsekvenser det fick. Färden ut till ön tog en och en halv timme. Under denna tid hade vinden ökat upp mot orkanstyrka. Ett par meter från landningsplatsen vände Melinka och stävade åter mot Punta Arenas. Landning var omöjlig i den hårda vinden. Etthundrafemtio besvikna turister och den lika besvikna svensk-chilenska forskargruppen såg pingviner och provtagning fara iväg lika snabbt som vinden.
Skrovet skrek när femmetersvågorna kastade sig in mot fören. Inne i båten var det ett slagfält. Det är märkligt, när vi tror att vi verkligen är illa ute så blir vi tysta. Samtalen avstannade. Enstaka hulkanden och snörvlanden var det enda som hördes, trots att man i ögonen hos en del kunde se att de uppfattade situationen som mer allvarlig än den var.

Vinden har mojnat, så i morse lyckades tre av gruppen ta sig ut till Isla Magdalena med zodikas. Enligt nyinkommet sms är det "skithäftigt". Vi andra packar om för ett nytt försök i eftermiddag.

Syftet med trippen till Magdalena är att samla in avföringsprover från pingviner och andra isolerade havsfåglar. Detta material skall tjäna som referensmaterial för andra studier. Magellenapingviner har dessutom många fästingar. Vilka bakterier eller virus dessa fästingar bär på i den här delen av världen är bara lite studerat. I de insamlade fästingarna kommer vi leta efter Borreliabakterier och diverse olika fästingburna virus. Vad skall man då ha dessa kunskaper för, kanske någon undrar? Det är intressant bl.a. ur bevarandesynpunkt att veta vilka olika mikroorganismer som cirkulerar i exempelvis en hotad pingvinpopulation. Får man ett utbrott med massdöd, så kanske kartan då redan är ritad och vi vet vad vi skall leta efter.

Pingvinbrottning i eftermiddag. Bildbevis om några dagar."

Chile - en oas av måsskit...

Här kommer ett brandtal om Chilenare i allmänhet och Jorge Hernandez i synnerhet. Jorge är vår hjälte och en av de mest positiva människor som går i ett par skor. Allt fixas med ett leende. ”Det ordnar jag”, ”javisst, ” ”inga problem”, ”det kan bli svårt…. men det fixar jag”. Att arbeta ihop med en sådan person är en gåva. Jorge och jag har känt varandra i många år. Åtskilliga veckor har tillbringats tillsammans i ett tält på tundran eller under mindre pressande omständigheter i en hytt på en isbrytare. Jorge är ett socialt underverk.
Vi har trott att det inte finns något som kan få honom ur balans. Men till vår stora glädje har vi nu upptäckt att även solen har fläckar, även om det krävs en hel del skugga för att upptäcka dem. Detta är en händelse som jag tidigare tänkt berätta om men den har varit försvunnen bland avloppsångorna tills nu.
Tro nu inte att vi går i ett rus och inte jobbar. Från gryning till skymning, i Chile rör det sig om sexton timmar, sliter vi som dårar i diken, träsk och sumpmarker, allt för att samla in fågelskit. Att bedöma ålder och konsistens på en måsskit tillhör en av de högre konstarterna. Men vi börjar lära oss. Är den pinfärsk eller har den grillats i solen i fem minuter? En stor fråga som vi har svar på.

För några dagar sedan var vi vid ett av oräkneliga avlopp och tog prover. För att komma till guldgruvan med VRE, ESBL, Salmonella och andra smaskigheter skulle en halv kilometer sand passeras. Inte alls den vita sand som ni kanske förknippar med en playa. Nej, här handlar det om vulkanisk svart sand som suger i sig värme likt en svamp. Ni som är födda på 1950 och 1960 talet förstår vad jag menar om ni kommer ihåg löpsedlarnas braskande rubriker som ”Han steker ägg direkt på trottoaren”.
Sumpmarken äntrades och proverna samlades in på nolltid. ”Mission accomplished” påbörjades nedstigningen mot oceanen, för att som en sann katolik komma renare ur skärselden. Och nog hann vi med alla definitioner av skärseld och inferno ad modum Dante. Jag vet inte vad denna ”nära döden” upplevelse startade hos expeditionsdeltagarna men en ville i alla fall diskutera livets mening. För första gången har jag sett Jorge svikta. ”Inte nu, inte nu. När fötterna brinner kan jag inte tänka”.

Jag har aldrig varit med om en sådan solidaritet som den som vi möter här i Chile. Vi ramlade in med 150 vävnadsprover på Universidad de Concepcions veterinärmedicinska avdelning i Chillán. Tanken var att de skulle och omhändertas på det patologiska laboratoriet. Med kylbox i ena handen och protokoll i den andra fick vi veta ”det här är ett missförstånd. Vi har bara kapacitet för trettiotvå prover”. Alla tittade på varandra och en av arna var nära att brista i gråt. Plötsligt mobiliserades osynliga krafter.
Ett samtal från laboratoriechefen i Chillán till Santiago löste problemet. Fritt översatt var det något sådant här som utspelade sig:
”Jaha, så ni har hundra prover som måste tas om hand. Nu! Ni vet väl vad klockan är. Dessutom vet ni väl att detta är ett patologiskt laboratorium som sysslar med prover från människor, och här kommer ni dragandes med prover från måsar, änder och jag vet inte vad”.
”Ja vi vet att det inte är riktigt samma art och att det dessutom är lite sent påkommet, men kan det lösa sig till i morgon?”
En stunds tystnad….
”Visst, inga problem. Vi fixar det, men hur skall proverna komma upp till Santiago?”
”Vi skickar en student, så klart”.
En ung och kavat veterinärstudent rekryterades. Med kylbox i ena handen och med pengar på fickan vinkades han av för den fyrtio mil långa bussresan. Enkel väg.
Även på laboratoriet i Chillán var det allmän mobilisering. Det enda som beklagades var att de inte kunde så mycket om vad vi höll på med, men att de gärna hjälpte till, studenter, laboratorieassistenter, lärare och veterinärer, alla. Ibland ler Gud.

Vi har lyckats samla in sexhundra prover från tio fågelarter. En del av dem är stationära i Chile och andra är långflyttande från Nordamerika.I morgon drar vi med flyg vidare mot Punta Arenas, en stad på Eldslandet, där det trots namnet och högsommar är kallt och alltid blåser. Utan att gå in på detaljer är det Tito "calientito" Beltrans hemstad. Vi hörs om några dagar, när vi kommit ur internetskuggan.

Inte gnälla

De svenska expeditionsdeltagarna är upprörda. Vi ville se vad som händer i världen och lyckades koppla upp oss mot ett nätverk. En av huvudnyheterna på Aftonbladets hemsida var att Robert Wells blivit bortröstad ur körslaget. Vi undrar vad vi gör i Chile, när vi hade kunnat vara hemma och stöttat med samtal till TV:s 077 nummer.

Efter ett rasande tempo har vi stannat upp i Chillán, en stad 40 mil söder om Santiago. Chillán ligger en bra bit från havet så någon lindring av svalkande havsvindar är inte att räkna med. Även om jag tidigare skrivit att solen är brutal, så är den nu uppgraderad till BRUTAL.

Provtagning kostar på. Det handlar inte alls om att fånga fåglar inne i den skyddande skogen. Här är det ren och rå provtagning i träskmarker som föds med avloppsvatten från de närliggande samhällena. Hettan tillsammans med innehållet vattnet kan vara en ganska intressant kombination. Vi får väl se vad man får med sig hem.



Badrul Hasan på provtagningsexpedition utanför Dakka

Världen är liten. Idag fick jag en bild från min doktorand Badrul Hasan i Bangladesh. Chillán och Dakka har några saker gemensamt, gyttjan och provtagningen är densamma.

Vi gör en del intressanta medicinska observationer. Huden i ansiktet har fått nog och lossnar i stora sjok. Priset kommer sannolikt vara ett framtida besök hos en dermatolog.
En annan iaktagelse är, om man sätter på sig skopodermplåster är det inte listigt att klia sig i ögat innan man tvättat händerna. Jonas Bonnedahl har upplevt effekterna av denna underlåtenhet. En totaldilatation av sfinktern i ögat i dagarna två blev resultatet. En fullt dilaterad pupill i blixtrande solsken beskrivs av Jonas som "det är ingen höjdare". Att det skulle röra sig om mer central skada innanför pannbenet är uteslutet. Mina lärare i neurologi skulle vara stolta över mig...



Jonas Bonnedahls ögon efter skopodermintoxikering

En viss irritation har kunnat skönjas hos två av de mest stabila expeditionsdeltagarna. En bestämde sig att sluta med snusning i och med att planet lättade från Arlanda. Den andra har just insett att förrådet obönhörligt smälter bort som glass i solen. Någon förståelse går inte att räkna med att få från de övriga.

För att studera vilka receptorer, ytstrukturer på celler som mikroorganismer kan binda in mot, som finns hos olika djurarter har vi slagit oss ihop med två lokala jägare. Efter att fågeln är skjuten, tas de olika organen ut och läggs i formalin. Detta måste ske inom några minuter annars förstörs de delikata cellstrukturerna och analyser blir omöjliga. En and, som efter ett annars lyckat skott hamnade i vattnet, bärgades efter femtio meters simning i gyttjevatten, en stafett med tre deltagare där den döda anden var pinnen och avslutades med en blixtobduktion på en halv minut. Allt detta i trettiofem graders värme. Tävlingsformen kallas "andtriatlon". Anden blir familjemiddag om några dagar.

Om någon tycker att detta verkar rått, så ägna en tanke på varifrån kycklingfilen kommer. Hur den lilla kycklingen på trettiofem dagar blivit broiler och på vilket sätt den seglat in i evigheten.

En av resans höjdpunkter var gårdagens seminarium på Chillàns veterinärhögskola. Det hölls med hjälp av en blandning av simultanöversättningar från engelska och svenska till spanska. Jorge Hernandez, blev utnämnd till dagens hjälte efter att ha klarat av tre timmar som simultantolk. Seminariet bestod av åtta föredrag, vardera på närmare en timme. Hälften presenterades av oss och den andra hälften av de chilenska forskarna. Intresset från deltagarna var anmärkningsvärt. Mitt under brinnande sommarlov dyker det upp närmare åttio personer. Jag vill inte gnälla, men är det troligt att svenska doktorander skulle avsluta sin semester, åka tjugo mil, och sitta inne en hel dag för att lyssna på gästande chilenska forskare?

Ett seminariums verkliga mötespunkt är kaffepausen. Vi fick kontakt med flera studenter och forskare som ville ha fördjupade samarbeten, både med Uppsala Universitet och Kalmar högskola. I några fall skisserades projekt snabbt upp mellan två kaffekoppar. Projekt som kommer att ha höga överlevnadsvärden. Det blir ofta så när forskare från olika discipliner och med olika ingångar kring ett problem möts. Vi kom inte tomhänta till seminariet, men vi lämnade det överlastade med bra idéer och framtida samarbetsprojekt.

Under våra tidigare expeditioner har haft en benägenhet att få medial uppmärksamhet. Vi förekommer numera också i chilensk TV. Gå in på http://www.youtube.com/watch?v=raaduHlSkOk.

Amputerad

Visst är det bra med frivilliginsatser när det gäller skydd och omhändertagande av djur. Det är lätt att förstå att varje "djuröde" appellerar till något djupt inom oss. Vi reagerar lika, men inte lika starkt, på den lilla hundvalpen som på bebisen som ler mot oss.

För några dagar sedan besökte vi ett rehabiliteringscenter för sjuka och skadade djur. Bland annat hade polisen konfiskerat en 100 kilo tung och utrotningshotad havssköldpadda som skulle konsumeras av tjugofem kineser på en restaurant. De avslöjades "in flagranti" med sköldpaddan upp och ner och kniven i högsta hugg. Kineserna greps och sködpaddan fick uppsöka rehabilitering. Det fanns dock inte mycket att rehabilitera och den avled strax. Det är ingen överdrift att säga att händelsen fick en viss medial uppmärksamhet.

En jättestormfågel låg under en gran. Denna, de stora havsviddernas fågel, var vingamputerad och sprang omkring, viftandes med stumpen. Även om det ger sentimenatlitetspoäng och drar in pengar till verksamheten får inte vad som helst offras. Att offra jättestormfågelns flygförmåga till förmån för "livet" är djupt stötande och oetiskt. I värsta fall kommer den att ligga och flämta under granen i ytterligare tio år.

Igår samlades ytterligare 150 prover in från måsar och vadarfåglar. Vi var leriga upp till midjan.

För övrigt kan jag meddela att solen är brutal.

San Antonio

San Antonio är en stad som ligger vid Stilla havet, tio mil söder om Valparaiso. Sjukhuset med 150 sängplatser servar San Antonios fyrahundratusen invånare. Kirurgi, internmedicin, obstetrik pediatrik var de specialiteter som fanns på sjukhuset. De har en nybyggd intensivårdsavdelning, men eftersom det inte finns några intensivvårdsläkare, sköts patienter som hamnar på intensivvården av sina egna läkare. Intensivårdsavdelningen har bara enkelrum så det är tämligen enkelt att isolera patienter med smittsamma sjukdomar.

Förutom lunginflammationer, urinvägsinfektioner och postoperativa infektioner, är brucellos en av de vanligaste infektionsorsakerna. De svårast sjuka patienterna skickades till Valparaiso.

Antibiotikaresistensen är utbredd. Vancomycin Resistenta Enterokocker VRE är mer regel än undantag. Dessutom har ESBL-orsakade infektioner skjutit i höjden de senaste åren. Karbapenemer används sällan. För postoperativa infektioner kombinerades i regel cefalosporiner, aminoglykosider och metronidazol.

Vi var inbjudna av sjukhusdirektören för att hålla två kortare lunchseminarier.
Chile har haft enstaka utbrott i kycklingbesättningar med högpatogen fjäderfäinfluensa. Utbrotten har aldrig orsakats av H5N1 virus som orsakar de stora utbrotten i hos fjäderfä i Sydostasien, Indien och Afrika. Det var det virus som besökte Europa för några år sedan. Utbrotten i Chile har orsakats av helt andra viruskusiner som H5N2, H9 och H7. Egentligen har det ingen betydelse vad vi kallar dessa virus, bara det faktum att de dyker upp är ett kvitto på vårt sätt att leva. Vi får äta upp våra egna misstag.

Jonas Bonnedahl, infektions och hygienöverläkare pratade om antibiotikaresistens ur ett svenskt perspektiv. San Antonios enda hygiensjuksköterska hade kämpat förgäves för att få använda handsprit, fick en hel del ny ammunition . Regeln på sjukhuset var att handsprit fick användas fyra gånger per dag. Några vetenskapliga belägg för just fyra gånger fanns inte. Möjligtvis var det uttryck för missriktade besparingsåtgärder. Istället för handsprit erbjöds våtservetter, en lösning mångdubbelt dyrare än handspriten.

Några av oss åkte upp till Santiago för att få ut lådan med provtagningsutrusting som hittat fram i transportbolagens snårskog. Nu stod den hos tullen. Trots deklarationer av att innehållet var provtagningsutrustning och att det farligaste möjligen var en pincett fastnade den lika säkert som en fluga på flugpapper.

Trots att vi gruppen var tämligen avvaktande till en ny havsfågeltur blev den ändå av. Vi som åkte ut fick några fantastiska timmar. Inte lika höga vågor, inte lika många fåglar, men de observationer vi gjorde var fantastiska. När kungsalbatrossen seglade in på arenan stannade världen.

Tvåhundra prover säkrade

I kraft av min position skickade jag ut vasallerna Johan Stedt, Jonas Bonnedahl, Jorge Hernandez och Björn Herrmann. Den ärofulla uppgiften var att klafsa ut i skiten och samla in träckproverna. Eftersom de bara sjönk ner till kalsongkanten tyckte vi som stod kvar på stranden inte särskilt synd om dem. Flitighet lönar sig och på nolltid säkrades tvåhundra prover från präriemåsarna.
Med tanke på dagens sjönödsäventyr är ingen av expeditionsdeltagarna särskilt intresserade av en ny havsfågeltur i morgon...

Sjönöd

Jag vet, jag vet. Det är klart att man skall ha med ombyte av kläder och en tandborste i handbagaget. Men hur lätt är det att trycka ner en tandborste när man skall ha med tubkikaren, handkikaren, några böcker, diverse intressanta artiklar, datorn och annat nödvändigt.

Själva huvudsyftet med transportbolag är att de skall transportera saker och ting från punkt A till punkt B. Vi litar på att det skall fungera, särskilt om paketet skickas en vecka innan och representanten garanterar ”att allt naturligtvis kommer fungera. Ni kan lita på Fed-Ex.” Vi har just nu ganska svårt att svälja detta då varken provtagningsutrustningen och håvar anlänt. Var i hela världen paketet finns har varken den chilenske eller den svenska representanten en aning om.

I gryningen åkte vi med en fiskebåt till kontinentalsockeln. En färd på någon timme med allt högre och högre vågor ju längre ut vi kom. Att fånga några fåglar för provtagning var det inte tal om. Till slut reste sig vattenmassorna som murar. De som hade anlag för sjösjuka fick visa det enligt skolboken. Först slutade de fotografera, sedan slutade de prata och till sist hängde de över relingen. Själv saknar jag kopplingar mellan innerörat och eventuella högre hjärncentra. Kort sagt, jag kan inte bli sjösjuk. Jag förstår att det är provocerande för mina mindre lyckligt lottade vänner, när jag mumsar på bananer och persikor, precis som vanligt.


Kungsalbatross, världens näst största albatross med närmare tre meter mellan vingspetsarna. Två mil ut från Valparaiso. Fotograf Jonas Bonnedahl

Plötsligt åkte ett rep in i propellern på båten. Motorn la av och tystanden lägrade sig över båten. Under den timme vi drev med babords sida mot vågorna var stämningen en aning tryckt. Den ruttna fisken, som vi använde som lockbete för havsfåglarna, uppgraderades raskt som färdkost på drift mot Peru.


På väg ut mot sjönöd. Foto Jonas Bonnedahl

För några dagar sedan hittade vi en överkörd platt Chilensk härmtrast. Eftersom vår chilenske kollega, Daniel Gonzalez är veterinär och parasitolog, samlades offret in och stoppades i en plastpåse. Den har färdats några dagar i bilen men av och till få besöka ett kylskåp. Undret har skett, den har fått ett postmortalt liv. Död eller inte så rör den på sig igen. Trasten går nu under namnet Lazarus.

Just nu sitter jag i Concón och spanar ut över en tiotusenhövdad flock med präriemåsar. Denna läckra mås häckar på Nordamerikas prärier och hela världspopulationen övervintrar i Chile. Ett av huvudsyftena med vår resa och ett av de mest livaktiga samarbetsprojekten med chilenska forskare är att ta avföringsprover från dessa långflyttande måsar. Vi tror att bakteriefloran de är bärare av avspeglar vilka miljöer de vistas i på häckplatsen, under flyttningen eller på övervintringsplatserna. Vissa bakterier som bär ESBL (ett enzym som bryter ner vissa avancerade och vanligen använda antibiotika) är ett mycket stort problem i Sydamerika. Det är troligt att vi kommer att hitta bakterier som bär antibiotikaresistensgener i måsarnas avföring. Kort sagt måsarna speglar graden av mänsklig aktivitet och är en viktig måttstock på antibiotikaresistens i miljön.

Så nu är det bara att stålsätta sig, på med stövlarna och klafsa ut i gyttjan.


Tiotusen präriemåsar i Concón.

Bilder

Kolibrin: Världens största minsta fågel. Jättekolibri.
Foto: Jonas Bonnedahl


Inkatärnan: Inkatärna, Concón.
Foto: Jonas Bonnedahl

Utan tandborste i Santiago

Jag skulle kunna döda för en tandborste. Ni känner nog alla igen symtomen på försvunnen tandborste och lång resa. Mossa på tänderna och andedräkten liknar den som utsöndras från något dött som legat för länge. Försök själva att leta tandborste en söndagskväll i Santiago så får ni se hur lätt det är.

Istället för direktflyg till Madrid och därifrån till Santiago, fick vi ta omvägen via Lissabon till Madrid. Hänger ni med? Lyckligt omedvetna om att vårt bagage befann sig strax bakom oss flög vi vidare över Atlanten, korsade Sydamerika och snabb nedstigning efter passage av Anderna. Ett dygn efter att taxin hämtade mig var jag i Santiago. Tomhänta tvingades vi lämna bagagebandet i Santiago. Ajöss tandborste, ajöss underkläder och allt annat som man tycker att man behöver.

Fleecetröjan har under det sista dygnet både varit representationskläder och fältutrustning. Lite avigt är det trots allt när solen står i norr mitt på dagen och temperaturen är över trettiostrecket.

Istället för att klaga har vi fyllt ut tiden med en tripp upp i Anderna. I och för sig inte till de högsta topparna, men vi hamnade på en platå strax över tvåtusen meter.
Från Santiago är det bara några mil. Men vilka mil. Vägen ringlade som en orm uppför sluttningen. Som en gigantisk vägg reser sig Anderna mot Stilla Havet och skiljer effektivt Argentina från Chile. Även om vi ännu bara nosat på bergen är de otroligt imponerande.

Vägräckena var mest till för syns skull och med tanke på den fart vi hade på väg ner genom hårnålskurvorna hade det varken gjort till eller ifrån om det var räcken eller betongmurar. Fatalism har blivit vår gruppreligion.

Vid varje stopp hämtades nya fågelarter in. Den ena bergsfinken var snyggare än den andra. Vi fick även se två giganter i varsin division. Ett av de första stoppen bjöd på en jättekolibri. Världens största kolibri, mäter från näbb till stjärt ungefär som en stare. Trots sin storlek är den en kolibri i varje tum. Den kan göra allt som andra kolibrier kan göra, stå stilla i luften, backa, navigera hit och dit hur som helst.

Jorge försvann plötsligt. Efter en stund kom han knallandes ner för bergssidan med en påse empenadas. Dessa små piroger hade inköpts vid en liten gård i närheten. Familjen hade frågat varför vi stod längs vägen och glodde in i en buske.
”Titta på fåglar? Varför det?”

Det kan man ju faktiskt fråga sig.

Det tog inte lång tid innan vi såg den första kondoren segla fram. I och för sig vinner vandringsalbatrossen tävlingen, med några centimetrar, om att vara världens största flygande fågel. Albatrossen är ett underverk av sköna linjer medan kondoren mest liknar en gigantisk trasmatta. Matta eller inte, imponerande är den. Man kan lätt förstå varför den haft så stor mytologisk betydelse för Sydamerikas indianer.

Förhoppningsvis befinner sig vårt bagage nu under inflygning mot Santiago. Om några timmar med ett par sammanbrott och kulturella frontalkrockar på grund av annorlunda kökultur vet vi.

Ljusets återkomst

Äntligen har det hänt. Jag menar inte att julens sociala gyttjebrottning är över, att klapparna är bytta mot tillgodokvitton och att julmaten för länge sedan ligger i komposten. Värt att fira är ljusets återkomst. På baksidan av Uppsala Nya Tidning kan man med spänning följa solens upp och nedgång. I och för sig en ganska långsam syssla, men varje minut av solljus känns som en vinst. Det känns schysst att lärkorna som övervintrat i Frankrike äntligen, likt kompassnålar, vänt näbben norrut. Nu kan man sluta med lampor, SSRI och samtalsterapi.

I morgon startar vår dygnslånga färd till Chile. Landet där sydvindar är kalla och nordvindar varma. Vi, en Chilenare i förskingringen, en fransyska och fyra svenskar, skall under två veckor hålla seminarier, vända upp och ner på pingviner, fånga havsfåglar, ta en tur i Anderna och om livet leker hinna med en ökenvandring i Atacama. Rapporter och bilder från expeditionen utlovas.

Jag är en slö, men paradoxalt nog en snabb packare. Det som andra kan pyssla med flera dagar fixar jag under galgen med ett par timmar till godo. Så med mindre än tio timmar till avfärd är inte en pinal packad. Hasta luego!

Möten

Man möter människor som man inte förstår kommer att en ha stor betydelse i livet. Ett sådant möte var med Erik Rosenberg. Han befriade ornitologin från museerna och gjorde den publik. Han skrev ”Fåglar i Sverige”, den första svenska fälthandboken. Det första mötet med denna fågellegend blev ett av mitt livs viktigaste.

Som små slynglar i miljonprogrammets Örebro kröp vi runt i buskarna. En dag, i slutet av sommaren hittade jag och min kompis Christer en gråsparvunge. Man kan hitta mycket i buskar…
Alternativen vi hade var att slänga en sten på den och bli av med bekymret eller ta hand om kräket och ha några problemfyllda veckor framför oss.

Vem skulle ha den i en låda under sängen? Vad skulle morsan säga? När vi stod där med stenarna i handen kom Christer på ett alternativ.
"Det bor en ”fågelgubbe” borta på Bruksgatan. Vi går dit med den."
Tanten som öppnade, Erik Rosenbergs syster, tittade tvekande på oss när vi stod där med fågelungen i handen.

"Släpp in dem", hördes en röst från övervåningen. Vi traskade upp på övervåningen. Bland böcker, papper och uppstoppade fåglar satt en magerlagd man. För oss var han uråldrig.
”Jaha pojkar vad har ni här då?”
”Gråsparv” sa vi.
”Titta på kindfläcken här, den bruna hjässan och det vita halsbandet - det är en pilfinksunge”. Där fick vi vår första lektion i den högre ornitologin.
”Jag kan ta hand om den” sa Rosenberg.

Vi kände oss lättade, lämnade den i en låda och gick iväg. Innan vi nådde grinden slogs balkongdörren upp och han ropade oss tillbaka.
”Kom tillbaka pojkar”

Vi tittade på varandra - du har väl inte snott något va? Istället för en utskällning fick vi ”Fåglar i Sverige” med personliga dedikationer. Jag blev fast och upplevde starten på en underbar vänskap. Jag sträckläste Fåglar i Sverige. Där fanns en värld full av skönhet och underbara överraskningar.

En sådan skönhet, komponerad i brunt, vitt, med litet gult över ögat och i ett delikat streck över hjässan, är den gulbrynade sparven som jag såg för några dagar sedan. Det är en sparv som häckar i östra Asien, men som på grund av kompassen flyttat helt vrickat. Istället för att övervintra söder om Yangzie Kiang, landade den på en fågelmatning på Järvafältet, norr om Stockholm. Det är märkligt att tjugofem gram fågel kan göra så många så glada. För mig och mina fyrahundra medobservatörer färgades resten av den gråmulna dagen i de bjärtaste kulörer. Vi skildes åt i en känsla av allmän förbrödring, och försystring med för den delen. Tror ni mig inte, gå in på www.club300.se och se efter. Fågelskådning är fantastiskt.

Åter till huvudspåret.
Fåglar i Sverige skiljer sig mycket från dagens ganska kliniska fågelböcker. Det är en bestämningsguide men fylld av prosa. Den går utmärkt att läsa som ett skönlitterärt verk. Vad sägs om den här beskrivningen direkt saxat ur Fåglar i Sverige; ”trädlärkans sång låter ljuvt vemodigt och kommer kanske bäst till sin rätt under högsommarnätterna, när den klingar över skogen till nattskärrans ackompanjemang.” Det var precis så jag upplevde min första trädlärka, i och för sig över ett grustag, men ändå.

Pilfinken då, hur gick det med den. Dagen därpå var vi tillbaka för att kontrollera hälsotillståndet.
”Tyvärr pojkar, den dog i natt”.
Det skedde säkert snabbt, smärtfritt och utan sten.

ESBL

ESBL, KPC, MRSA, MDR, AMPc och VRE. Är det förkortningar som känns igen med? Lär er dem, ni kommer att möta dem allt oftare som larm på tidningarnas löpsedlar.

Det är bara några av alla de förkortningar som kännetecknar antibiotikaresistenta bakterier och som blir allt vanligare. De flesta bakterierna som bär någon av dessa resistensgener finns på sjukhus och på vårdinrättningar, medan andra som MRSA och ESBL visar en ökad spridning ut i samhället.

Hos en i övrigt fullt frisk person är de inte något större problem. Man kan vara bärare av dem utan att veta om det.

Värre blir det när bakterierna bryter kroppens barriärer. MRSA, en vanlig hud-Stafylokock med MRSA gener, kan orsaka en infektion i hud eller mjukdelar. Infektionen kan vara svår att bli av med på grund av den är resistent mot vanliga antibiotika som används för att behandla hud och mjukdelsinfektioner. Den kan dessutom spridas till andra.

ESBL är särskilda gener som bärs av olika arter av tarmbakterier. När bakterierna bryter igenom tarmbarriären och orsakar en urinvägsinfektion eller en allmän blodförgiftning, kan de bli mycket svårbehandlade. Bakteriens ESBL gen kodar för ämnen som bryter ner avancerade antibiotika. Hos särskilt känsliga personer, som människor med nedsatt immunförsvar, kan sådana infektioner vara dödliga. Nyligen dog två för tidigt födda barn av ESBL i Stockholm.

Orsaken till att dessa resistensgener har spridits är att vi använt för mycket antibiotika på ett släpphänt och promiskuöst sätt. Det är alarmerande att vi globalt sett desarmerar antibiotika efter antibiotika, i en allt snabbare takt, men samtidigt har vi inte några nya antibiotika i bakfickan eller i företagens ”pipe line” att möta upp med.

Vad skall vi göra kan man fråga sig?

Redan nu måste vi minska användningen av antibiotika, så att de bara används på strikta och tydliga indikationer.

Vi måste accelerera forskningen för att hitta nya antibiotika. Skulle vi hitta en ny substans, som skulle kunna komma de breda folklagren tillgodo, måste vi svartsjukt hålla fast i dem så att substansen inte blir skjuten i sank efter bara några år.

Ytterligare ett förslag är att göra de mer avancerade antibiotika till specialistpreparat för enbart infektionsläkare eller andra läkare med en särskild mikrobiologisk utbildning.

Vi måste komma ihåg att antibiotika är det som har gjort den avancerade kirurgin, cancersjukvården och intensivvården så framgångsrik. En situation utan verksamma antibiotika är något ni inte kan, och absolut inte vill tänka er.

Eagle, albatross eller birdie

Många har frågat mig vad som är så speciellt med fåglar. Det är som att fråga en golfare om vad som är så speciellt med golf. Även om jag aldrig någonsin spelat eller aldrig kommer att spela golf, tror jag mig förstå vad det handlar om.
Låt mig likna en bra runda på golfbanan med en dag på Ottenby, på södra Öland. Hur känner sig golfaren, mitt i ösregnet, då allt bara fungerar? Slagen kommer perfekt och följer den ornitologiska nomenklaturen, birdie, eagle och albatross. Innebörden av sådana termer ger både golfaren och fågelskådaren rysningar av lycka.

En septembermorgon på Ottenby finns alla kulörer av den ornitologiska paletten. I lufthavet drar svalor och piplärkor fram, i buskarna kryllar det av smygar och sångare. På sandrevlarna står de arktiska vadarfåglarna skuldra vid skuldra. En flock med prutgäss, kanske är de tusen, drar i en böljande formation söderut. Sparvhökarna är inte intresserade av att jaga utan klipper söderut mot språnget över havet.

Mitt i detta årligt återkommande finns den stora oförutsägbarheten. Golfaren lägger upp bollen och utan att ett högre hjärncentra kontrollerar sitter det perfekta slaget. Millisekunden innan klubban träffar bollen förstår vår golfande vän att något alldeles unikt är på väg att hända. Det kommer att ta bollen ända ner i koppen. Antagligen är det samma känsla för fågelskådaren när han (det är oftast en han) anar en blå stjärt, ett vitt och alldeles särskilt ögonbrynsstreck på en 15 grams fågel som skulkar i en buske eller bland strandens mållor. Innan det avgörs och under de få sekunder det tar att lyfta kikaren, vet man precis vad man skall få se. Känslan är perfekt.

Men liksom golfarens perfekta rundor eller ”hole in one” är fågelskådning så mycket mer än ”the cosmic mind fucker”. Det är glädjen över årets först sedda fågel (2009 blev det en skata), det är lyckan över de nordsträckande ejderflockarna som likt draperier böljar fram över ett blåsigt Kalmarsund, det är när den första lärkan hörs en marsmorgon på väg till jobbet.

Att åka över halva Sverige för att se på en sällsynt fågel är för de flesta fågelskådare russinen i kakan. När man sett självmordspiloten, som istället för att hamna i Sydostasien, landat på en Öländsk udde är glädjen paradoxalt nog total. Lika lite som golfaren bryr sig om bollen i sig, bryr sig ornitologen om fågelns fortsatta öden. Nästa stopp för sällsyntheten är att störta i havet, frysa ihjäl eller sluta i magen på en katt. Hittar hem gör den aldrig. Ögonblicket kring svingen och observationen är vår gemensamma röda tråd.

Fler betraktelser om likheter och olikheter, i dessa våra stora folksporter, kommer senare. Innan dess skall ni hänga med på en tripp till Chile. Där skall vi vända upp och ner på pingviner, avsmaka viner i Maipudalen och sticka rakt ut i havet för att fånga havsfåglar och spana på en och annan val.