Inbillningssjuk eller hypokondriker. Smaka på orden och associationerna det ger; skuld, skam och löje. Men, förvänta er inget snusförnuftigt brandtal mot alla parasiterande hypokondriker. Inte alls, det är bara att erkänna, jag är en av dem.
Det slår mig ofta vilken paradox det är att jag blev läkare. Ni kan ju bara föreställa er mitt liv under utbildningen. Under fem års utbildning lyckades jag diagnostisera i stort sett samtliga allvarliga sjukdomar som finns - på mig själv. Jag konsulterade mina lärare på de olika kurserna, ofta subtilt och inlindat, ungefär så här; ”vad skulle du göra om du hade en patient (jag själv alltså) med följande symtom, trötthet, huvudvärk, muskelsmärtor, gaser och hjärtklappning och hur skall det utredas”? Svaren berodde av vilken kurs jag gick, men ofta blev man mörkrädd. Där fanns inget hopp att hämta, bättre att utreda sig själv. Den enda gång jag höll mig tillräckligt frisk var under gynekologikursen – trots allt fanns det ju ändå anatomiska hinder som satte käppar i hjulet.
Åtskilliga var de gånger jag förstått att nu är det kokta fläsket stekt, eller det stekta fläsket kokt eller vad det nu heter. Kort sagt man är rökt. Den där lilla lymfkörteln på halsen som inte gjort mig något förnär, masserades raskt upp några storlekar innan jag kunde ställa diagnosen lymfkörtelcancer. Om symtomen inte riktigt passade så fanns det ju undantag och jag var säkert ett av dem. I boken kunde man under rubriken ”sällsynta symtom” läsa att patienter med denna cancerform kan få alkoholsmärtor. Vilken tur att man blivit myndig och kunde ställa sin egen diagnos. En flaska Martini Rosso från bolaget fick bli verktyget. Några smärtor i körtlarna kunde jag inte känna men huvudvärken dagen efter gjorde att jag raskt började fundera på om det inte satt något inne i skallen på mig.
Jag var avundsjuk på mina välbalanserade kollegor som sa att de kände sig fullständigt friska. Men mina vänner, har vi inte alla en liten neurotisk hypokondriker dold inom oss? Det gäller bara att locka fram den lille rackaren. Ett bra bete var HIV. Plötsligt gick alla ”man och kvinna ur huse” och funderade på vad smutsiga toalettstolar, handdukar eller något hemligt möte på ett hotell i Paris kunde betyda. De flesta var bleka om nosen när provet skulle tas. Nu tror ju alla att HIV inte längre är ett problem, istället är vi bekymrade över viktigare saker som för mycket chips, fågelinfluensa, om vi dricker för lite eller för mycket vin eller om snus är farligt. Folkhälsoinstitut, vissa statliga verk och tabloidpressen hjälper oss så gärna att fokusera på de viktiga sakerna i livet.Men om vi för en stund bortser från de kollektiva neuroserna så är den rena oförfalskade hypokondrin ett ångestsymtom som är påfrestande och energikrävande. Det är en märklig polarisering i den egna tankevärlden.
I ena ringhörnan hänger snaran från taket och det larmar och skränar, medan i den andra har filosofiska klubben sammanträde. Där diskuterar jag mig själv som den ultimata paradoxen. På grund av alla dödliga sjukdomar så borde jag ha varit död sedan länge men jag är närvarande och kan argumentera för produkten: jag är sjuk. Mycket märkligt.
Men det är inte utsikten att vara icke existerande som är skrämmande för en sann hypokondriker. Om vi upphör att existera så finns det ju inte någon anledning att vara rädd. Denna insikt är något som jag tror att jag delar med många olycksbröder och systrar för den delen (även om bröderna verkar vara vanligast), det är inte döden som är det hotfulla, det är vägen dit som är besvärlig. Och det allra bittraste vore att gå över gränsen oförmärkt. Skall det vara sorti, skall det vara med champagne och fyrverkeri. Men som alltför mycket alkohol under för lång tid bränner upp hjärnan så grillas hypokondrikern sakta i jakten på diagnoser. Till slut orkar nervcellerna i hypokondricentrum inte med längre. Inställningen till de egna symtomen blir alltmer tillbakalutad och sannolikt blir man väldigt förvånad den dag man verkligen blir sjuk.
torsdagen den 19:e februari 2009
onsdagen den 18:e februari 2009
Tänk om...
För en tid sedan sprang jag på en text som fick mig att fundera över hur forskaren flitig som en myror stretar i sin verkstad. Jag inser att följande inlägg kan vara som att svära i kyrkan, men eftersom jag aldrig besöker sådana inrättningar så tar jag risken.
"Forskare och vetenskapsmän åtnjuter ett högt förtroende i samhället. Vi litar på att forskarnas uppsåt är gott, deras metoder noggranna och att deras drivkrafter, om inte ädla, så åtminstone rationellt baserade på nyfikenhet och sanningssökande."
Men tänk om det är precis tvärtom.
Tänk om det är så att forskningen premierar koncept, där vi efter den första stormande förälskelsen och hybrisen över en ny teknik eller en behandlingsmetod repetetar och kombinerar tills fantasin och möjligheterna är uttömda? På senare tid har det blivit alltmer populärt, att när en anslagsgivare siktas i horisoten, upprepa mantran som "tvärvetenskap", "translationell forskning", "molekylär biovetenskap" eller "könsmaktsordning". Om vi överhuvudtaget inte förstår innebörden av dessa begrepp är en helt annan femma. Men bra låter det.
Forskningen kan vara lika fantasilösa som artiklarna som skrivs. Ett enzym kan kopplas till en sjukdom, en sjukdom till en liten molekyl, ett nytt läkemedel till en sjukdom, en biverkan till läkemedlet och en mikroorganism till en hittills okänd sjukdom, en sjukdom till en mikrob, i all oändlighet. Har ni sett Chaplins "Moderna tider" så förstår ni.
Når vi limbo och inte kommer vidare är vi i allmänhet så fantasifulla att vi raskt hoppar på nästa modenyck att exploateras. Plötsligt är alla på parnassen och dansar med stamceller, influensa eller klimatförändringar.
En del tycker inte att det räcker med att snickra ihop gråbruna eller brungrå artiklar och använder andra strategier. Förtroendet naggas ordentligt i kanten när någon avslöjas för fusk eller oredligt beteende. Att vi andra trollar med exempelvis statistik "som fan läser bibeln" är ju en helt annan sak. Men omedvetenheten om statistikens begränsningar eller en entusiastisk övertolkning av våra egna resulat är en sak. Oftast avslöjas ändå bristerna av en nitisk referent.
Det medvetna fusket är något annat. De som avslöjas hamnar i kylan och forskarkarriären är över. Andra har en fantastiskt överlevnadsförmåga och likt gummibollar och studsar de upp till ytan, fullständigt rehabilterade. Oavsett vilket avslöjar beteendet egentligen en patologisk eller desperat personlighet där prognosen till förändring är usel.
Nu kanske någon undrar hur det står till med mig själv? Är det inte så att mitt eget vinnande koncept är fåglar (jag är ju fågelskådare) som jag gärna och med en aldrig sinande entusiasm kopplar ihop med de mest möjliga och i många fall omöjliga infektioner? Att det sedan finns en efterfrågan på kunskap om salmonella sprids med bofinkar, om influensa är nyttigt för ankor eller om en bäver kan få harpest får ses som en positiv bieffekt. Tänk om det är så min egen drivkraft bara är en ursäkt att få titta på fåglar och göra de mest märkliga exeditioner på arbetstid? Tänk om.
Kanske det är så att akademin bebos av människor med ömma tår, vassa armbågar och usla självfötroenden, eller i värsta fall magnifika personligheter där våra personliga mantran är "flest pek (artiklar) när man dör vinner" eller "med ett schysst CV kan man förändra världen".
Tänk om intrigmakande är viktigare än den sanna och innovativa forskningen som kan vara lika vacker som ett tavla, ett musikstycke eller en text som griper tag i våra hjärtan och förändrar våra liv. Tänk om vi bekvämt är komposterade i ett kretslopp med anpasslighet och auktoritetstro utan nytänkande som de viktigaste förmultningsfaktorerna.
Tänk om det är så....
"Forskare och vetenskapsmän åtnjuter ett högt förtroende i samhället. Vi litar på att forskarnas uppsåt är gott, deras metoder noggranna och att deras drivkrafter, om inte ädla, så åtminstone rationellt baserade på nyfikenhet och sanningssökande."
Men tänk om det är precis tvärtom.
Tänk om det är så att forskningen premierar koncept, där vi efter den första stormande förälskelsen och hybrisen över en ny teknik eller en behandlingsmetod repetetar och kombinerar tills fantasin och möjligheterna är uttömda? På senare tid har det blivit alltmer populärt, att när en anslagsgivare siktas i horisoten, upprepa mantran som "tvärvetenskap", "translationell forskning", "molekylär biovetenskap" eller "könsmaktsordning". Om vi överhuvudtaget inte förstår innebörden av dessa begrepp är en helt annan femma. Men bra låter det.
Forskningen kan vara lika fantasilösa som artiklarna som skrivs. Ett enzym kan kopplas till en sjukdom, en sjukdom till en liten molekyl, ett nytt läkemedel till en sjukdom, en biverkan till läkemedlet och en mikroorganism till en hittills okänd sjukdom, en sjukdom till en mikrob, i all oändlighet. Har ni sett Chaplins "Moderna tider" så förstår ni.
Når vi limbo och inte kommer vidare är vi i allmänhet så fantasifulla att vi raskt hoppar på nästa modenyck att exploateras. Plötsligt är alla på parnassen och dansar med stamceller, influensa eller klimatförändringar.
En del tycker inte att det räcker med att snickra ihop gråbruna eller brungrå artiklar och använder andra strategier. Förtroendet naggas ordentligt i kanten när någon avslöjas för fusk eller oredligt beteende. Att vi andra trollar med exempelvis statistik "som fan läser bibeln" är ju en helt annan sak. Men omedvetenheten om statistikens begränsningar eller en entusiastisk övertolkning av våra egna resulat är en sak. Oftast avslöjas ändå bristerna av en nitisk referent.
Det medvetna fusket är något annat. De som avslöjas hamnar i kylan och forskarkarriären är över. Andra har en fantastiskt överlevnadsförmåga och likt gummibollar och studsar de upp till ytan, fullständigt rehabilterade. Oavsett vilket avslöjar beteendet egentligen en patologisk eller desperat personlighet där prognosen till förändring är usel.
Nu kanske någon undrar hur det står till med mig själv? Är det inte så att mitt eget vinnande koncept är fåglar (jag är ju fågelskådare) som jag gärna och med en aldrig sinande entusiasm kopplar ihop med de mest möjliga och i många fall omöjliga infektioner? Att det sedan finns en efterfrågan på kunskap om salmonella sprids med bofinkar, om influensa är nyttigt för ankor eller om en bäver kan få harpest får ses som en positiv bieffekt. Tänk om det är så min egen drivkraft bara är en ursäkt att få titta på fåglar och göra de mest märkliga exeditioner på arbetstid? Tänk om.
Kanske det är så att akademin bebos av människor med ömma tår, vassa armbågar och usla självfötroenden, eller i värsta fall magnifika personligheter där våra personliga mantran är "flest pek (artiklar) när man dör vinner" eller "med ett schysst CV kan man förändra världen".
Tänk om intrigmakande är viktigare än den sanna och innovativa forskningen som kan vara lika vacker som ett tavla, ett musikstycke eller en text som griper tag i våra hjärtan och förändrar våra liv. Tänk om vi bekvämt är komposterade i ett kretslopp med anpasslighet och auktoritetstro utan nytänkande som de viktigaste förmultningsfaktorerna.
Tänk om det är så....
söndagen den 15:e februari 2009
"One Medicine" och pandemier
Fågelinfluensan som egentligen borde kallas fjäderfäinfluensan lärde oss nya ord. Pandemi, H5N1 och Tamiflu ingår numera i de flestas ordförråd. Stora katstrofer har vi råkat ut för tidigare men plötsligt blev vi medvetna om vår kollektiva sårbarhet.
Influensavirus som vilda fåglar bär är i sig inte farliga för människa. Även den snälla varianten av H5N1 har sitt ursprung bland vilda fåglar men har blivit aggressiv hos tamfåglar.
Egentligen är det vi själva som har skapat förutsättningarna för de aggressiva influensorna. De är ett resultat av husdjursrevolutionen. Protein behövs till en växande befolkning. Kombinationen av stora mängder frigående fjäderfä, stora djurfabriker, många människor och vilda fåglar en farlig arena. Där kan viruset hoppa över från de vilda fåglarna in till de tama, förändras och bli aggressivt. När det väl blivit aggressivt orsakar det utbrott med hög dödlighet hos fjäderfä men med enstaka sjukdomsfall hos människa. Skall det bli pandemiskt, d.v.s. orsaka en världsomfattande smitta hos människa måste viruset "lära sig" smitta från människa till människa.
Det aggresiva H5N1 är en anomali. Aggressiviteten och smittsamheten är kopplad till fjäderfä. När vi skall bedömma om exempelvis det aggresiva H5N1 viruset kan orsaka en framtida pandemi måste vi göra en tillbakablick i historien. Samtliga pandemier under 1900 talet, Spanska sjukan, Asiaten och HongKonginfluensan har orsakats av lågpatogena (icke aggresiva) virus. Så egentligen är det minst lika troligt, om inte troligare, att nästa pandemi orsakas av ett virus som är "snällt" och som cirkulerar ute i naturen. Vilket av alla influensavirus som blir nätsta pandemivirus är lika osäkert som att bedömma finansmarknadens snabba svängningar.
Infektionssjukdomar är dynamiska. Dynamiken är svårare att förutsäga idag när människor och husdjuren blir fler och fler. Vi har skapat gigantiska monokulturer där människor och husdjur, lever tätt tillsammanans. Priset för det är en minskad biologisk mångfald och oförutsägbara möten mellan djur och mikroorganismer. Hur många har tänkt på att människan med sina snart sju miljarder är jordens näst vanligaste däggdjur? Någon kanske undrar vilket som är det vanligaste? Råttan. Det går 5-10 råttor per människa.
En tråkig effekt av fjäderfäinfluensan var att fåglar inte längre betraktades som vårens budbärare utan snarare som flygande missiler fullproppade med virus. Änder var farliga, svalor var farliga, allt som flög var farligt. Den effektivaste spridningsmekanismen för fjäderfäinfluensan var inte med de vilda fåglarna utan med hjälp av jordens vanligaste fågel och vanligaste flyttfågeln-hönan.
För att förstå influensa måste man göra sin historieläxa. Ju mer jag läst om spanska sjukan och andra pandemier desto mer förstår jag vilka effekter en ny pandemi kommer att ha på vårt samhälle.
Ett sätt att stoppa framtida pandemier i sin linda är att förhindra att virus kommer in i husdjursbesättningar och om det gör det, inte tillåta att det läcker ut. Kanske måste exempelvis fjäderfänäringen förändras i hela världen mot en modell med mycket höga bio-säkerhetskrav. Det är möjligt att Astrid Lindgrens vision om glada frigående höns kan bli verklig i lågbefolkade länder som Sverige. Men hur skall vi hantera frågan i tättbefolkade länder?
I höginkomstländerna har vi resurser att hantera smittade fåglar och tamfågelutbrott. Fokus borde riktas mot spridningen i fattiga länder, i Afrika och vissa länder i Sydostasien. En pandemi kommer med sannolikhet att starta i ett land där människor lever tätt inpå varandra och fåglarna och där man saknar en djuruppfödning med höga säkerhetskrav.
Därför är det viktigt att vi anammar ett nytt tänkande inom medicinen och folkhälsan. Under den senaste tiden har det dykt upp initiativ som kallas "one medicine" eller "one health". Dessa nytänkande, som i och för inte är så nya, går ut på att för att förstå hur smittsamma sjukdomar uppkommer och sprids behöver veterinärer, humanmedicinare och ekologer samarbeta. Vi är ganska nära förverkligandet av ett "One medicine" center i Uppsala. Ni som följer den här bloggen kommer att hållas uppdaterade när något nytt och spännande händer.
Det ena skälet till varför vi skall stödja de fattigare länderna är solidariskt; befolkningarna är ofta drabbade av malaria, HIV och undernäring och behöver inte ytterligare bördor att bära. En viktig proteinkälla försvinner om man måste slakta ut tamfåglar. Det andra skälet är både solidariskt och egoistiskt. En pandemi som startar, säg i ett västafrikanskt land, är inom kort tid en angelägenhet för hela världen. Ett sådant virus kommer att spridas med mycket stor hastighet över hela jorden. Idag tror få svenskar att vi kommer att drabbas av en framtida pandemi men världens smittskyddsexperter är däremot närmast till hundra procent eniga om att en pandemi kommer förr eller senare.
I Sverige har vi en tendens att göra det ofarliga farligt. Ena året äter vi för lite bröd, nästa år är det för mycket. Fett är farligt och kolhydrater. Fästingar är farliga, getingar och huggormar. Kanadagäss är inte bara äckliga de är farliga också. Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100 % dödlighet. Det är trixigt att leva. Vad är det då i vår strävan att bekämpa det ofarliga som kan få oss att helt glömma det som verkligen är farligt men som vi kan göra något åt?
Ett skäl är vår kollektiva minnesförlust om vad som hänt under de senaste hundra åren. Under spanska sjukan 1918-1920 dog 50 miljoner människor. I Sverige dog 35 000. Ofattbara siffror. De flesta som dog var unga vuxna. Tre gånger så många människor dog i Spanska sjukan som i första världskriget. Det har skrivits spaltmil om första världskriget men spaltcentimetrar om Spanska sjukan. Hur mycket fick ni själva lära er om Spanska sjukan i skolan?
Vad händer när vi får en ny pandemi? Blir det H5N1 med låt oss säga en tioprocentig dödlighet rasar det mesta samman och vi får börja om från början. Den ekonomiska pandemi som just nu rasar över världen kommer att framstå som en västanfäkt jämfört med den storm en sådan influensapandemi kommer att orsaka. Även om nästa pandemi orsakar låga dödstal finns en psykologisk effekt i samhället som inte skall negligeras. Det räcker med några slumpmässiga dödsfall för att oron skall vara där och samhället utsätts för extrema påfrestningar. Att tro något annat är naivt.
Det är populärt att jämföra antalet dödsfall i fågelinfluensa med dödstalen i andra infektionssjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos. De som gör sådana jämförelser har inte fattat vad det handlar om. Det är inte frågan om att H5N1 hittills ”bara” har dödat 250 personer. Frågan är vad som händer när detta eller något annat okänt influensavirus börjar smitta mellan människor.
Låt oss istället vända detta till något positivt. För första gången i historien kan vi ana en fara i horisonten som vi kan göra något åt, om vi vill. Men då måste vi identifiera influensavirus som verkliga hot. Nu producerar vi 400 miljoner doser vaccin till en befolkning på 7 miljarder. Hur fördelar man det? Hur mycket vaccin kommer utvecklingsländerna att få - ingenting. Även om jag inte är en anhängare av planekonomi så är effekterna av en pandemi så stora att det är tveksamt om man skall släppa vaccinfrågan fri till marknaden. Man måste förstå att vaccin mot en pandemisk influensa är en viktig del i det psykologiska försvaret. Antingen görs tillverkningen statlig eller rent av överstatlig inom EU. En sådan strategi skulle nog inte vara så populär, men om man förstår att förutsättningarna för ett fortsatt fungerande samhälle är att förhindra katastrofer får man nog stå ut att man inte tar hem vinst vid varje tillfälle.
En strategi är ju att ta några procent av försvarsutgifterna – det räcker i stort till en vaccinfabrik. En fabrik skall ju satsa på det vaccin som behövs varje år och vid en pandemi lägga om produktionen helt mot det nya viruset. Jag tror ingen blir förbannad om man satsar på en vaccinfabrik och det inte kommer någon pandemi. Däremot tror jag domen blir hård om vi inte satsat på vaccintillverkning när pandemin kommer. Vaccin är inte ett hundraprocentigt skydd men det skapaer en viktig psykologisk effekt; Vi tar detta på allvar och vi visar dådkraft. Så hellre vaccin utan pandemi än en pandemi utan vaccin.
Influensavirus som vilda fåglar bär är i sig inte farliga för människa. Även den snälla varianten av H5N1 har sitt ursprung bland vilda fåglar men har blivit aggressiv hos tamfåglar.
Egentligen är det vi själva som har skapat förutsättningarna för de aggressiva influensorna. De är ett resultat av husdjursrevolutionen. Protein behövs till en växande befolkning. Kombinationen av stora mängder frigående fjäderfä, stora djurfabriker, många människor och vilda fåglar en farlig arena. Där kan viruset hoppa över från de vilda fåglarna in till de tama, förändras och bli aggressivt. När det väl blivit aggressivt orsakar det utbrott med hög dödlighet hos fjäderfä men med enstaka sjukdomsfall hos människa. Skall det bli pandemiskt, d.v.s. orsaka en världsomfattande smitta hos människa måste viruset "lära sig" smitta från människa till människa.
Det aggresiva H5N1 är en anomali. Aggressiviteten och smittsamheten är kopplad till fjäderfä. När vi skall bedömma om exempelvis det aggresiva H5N1 viruset kan orsaka en framtida pandemi måste vi göra en tillbakablick i historien. Samtliga pandemier under 1900 talet, Spanska sjukan, Asiaten och HongKonginfluensan har orsakats av lågpatogena (icke aggresiva) virus. Så egentligen är det minst lika troligt, om inte troligare, att nästa pandemi orsakas av ett virus som är "snällt" och som cirkulerar ute i naturen. Vilket av alla influensavirus som blir nätsta pandemivirus är lika osäkert som att bedömma finansmarknadens snabba svängningar.
Infektionssjukdomar är dynamiska. Dynamiken är svårare att förutsäga idag när människor och husdjuren blir fler och fler. Vi har skapat gigantiska monokulturer där människor och husdjur, lever tätt tillsammanans. Priset för det är en minskad biologisk mångfald och oförutsägbara möten mellan djur och mikroorganismer. Hur många har tänkt på att människan med sina snart sju miljarder är jordens näst vanligaste däggdjur? Någon kanske undrar vilket som är det vanligaste? Råttan. Det går 5-10 råttor per människa.
En tråkig effekt av fjäderfäinfluensan var att fåglar inte längre betraktades som vårens budbärare utan snarare som flygande missiler fullproppade med virus. Änder var farliga, svalor var farliga, allt som flög var farligt. Den effektivaste spridningsmekanismen för fjäderfäinfluensan var inte med de vilda fåglarna utan med hjälp av jordens vanligaste fågel och vanligaste flyttfågeln-hönan.
För att förstå influensa måste man göra sin historieläxa. Ju mer jag läst om spanska sjukan och andra pandemier desto mer förstår jag vilka effekter en ny pandemi kommer att ha på vårt samhälle.
Ett sätt att stoppa framtida pandemier i sin linda är att förhindra att virus kommer in i husdjursbesättningar och om det gör det, inte tillåta att det läcker ut. Kanske måste exempelvis fjäderfänäringen förändras i hela världen mot en modell med mycket höga bio-säkerhetskrav. Det är möjligt att Astrid Lindgrens vision om glada frigående höns kan bli verklig i lågbefolkade länder som Sverige. Men hur skall vi hantera frågan i tättbefolkade länder?
I höginkomstländerna har vi resurser att hantera smittade fåglar och tamfågelutbrott. Fokus borde riktas mot spridningen i fattiga länder, i Afrika och vissa länder i Sydostasien. En pandemi kommer med sannolikhet att starta i ett land där människor lever tätt inpå varandra och fåglarna och där man saknar en djuruppfödning med höga säkerhetskrav.
Därför är det viktigt att vi anammar ett nytt tänkande inom medicinen och folkhälsan. Under den senaste tiden har det dykt upp initiativ som kallas "one medicine" eller "one health". Dessa nytänkande, som i och för inte är så nya, går ut på att för att förstå hur smittsamma sjukdomar uppkommer och sprids behöver veterinärer, humanmedicinare och ekologer samarbeta. Vi är ganska nära förverkligandet av ett "One medicine" center i Uppsala. Ni som följer den här bloggen kommer att hållas uppdaterade när något nytt och spännande händer.
Det ena skälet till varför vi skall stödja de fattigare länderna är solidariskt; befolkningarna är ofta drabbade av malaria, HIV och undernäring och behöver inte ytterligare bördor att bära. En viktig proteinkälla försvinner om man måste slakta ut tamfåglar. Det andra skälet är både solidariskt och egoistiskt. En pandemi som startar, säg i ett västafrikanskt land, är inom kort tid en angelägenhet för hela världen. Ett sådant virus kommer att spridas med mycket stor hastighet över hela jorden. Idag tror få svenskar att vi kommer att drabbas av en framtida pandemi men världens smittskyddsexperter är däremot närmast till hundra procent eniga om att en pandemi kommer förr eller senare.
I Sverige har vi en tendens att göra det ofarliga farligt. Ena året äter vi för lite bröd, nästa år är det för mycket. Fett är farligt och kolhydrater. Fästingar är farliga, getingar och huggormar. Kanadagäss är inte bara äckliga de är farliga också. Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100 % dödlighet. Det är trixigt att leva. Vad är det då i vår strävan att bekämpa det ofarliga som kan få oss att helt glömma det som verkligen är farligt men som vi kan göra något åt?
Ett skäl är vår kollektiva minnesförlust om vad som hänt under de senaste hundra åren. Under spanska sjukan 1918-1920 dog 50 miljoner människor. I Sverige dog 35 000. Ofattbara siffror. De flesta som dog var unga vuxna. Tre gånger så många människor dog i Spanska sjukan som i första världskriget. Det har skrivits spaltmil om första världskriget men spaltcentimetrar om Spanska sjukan. Hur mycket fick ni själva lära er om Spanska sjukan i skolan?
Vad händer när vi får en ny pandemi? Blir det H5N1 med låt oss säga en tioprocentig dödlighet rasar det mesta samman och vi får börja om från början. Den ekonomiska pandemi som just nu rasar över världen kommer att framstå som en västanfäkt jämfört med den storm en sådan influensapandemi kommer att orsaka. Även om nästa pandemi orsakar låga dödstal finns en psykologisk effekt i samhället som inte skall negligeras. Det räcker med några slumpmässiga dödsfall för att oron skall vara där och samhället utsätts för extrema påfrestningar. Att tro något annat är naivt.
Det är populärt att jämföra antalet dödsfall i fågelinfluensa med dödstalen i andra infektionssjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos. De som gör sådana jämförelser har inte fattat vad det handlar om. Det är inte frågan om att H5N1 hittills ”bara” har dödat 250 personer. Frågan är vad som händer när detta eller något annat okänt influensavirus börjar smitta mellan människor.
Låt oss istället vända detta till något positivt. För första gången i historien kan vi ana en fara i horisonten som vi kan göra något åt, om vi vill. Men då måste vi identifiera influensavirus som verkliga hot. Nu producerar vi 400 miljoner doser vaccin till en befolkning på 7 miljarder. Hur fördelar man det? Hur mycket vaccin kommer utvecklingsländerna att få - ingenting. Även om jag inte är en anhängare av planekonomi så är effekterna av en pandemi så stora att det är tveksamt om man skall släppa vaccinfrågan fri till marknaden. Man måste förstå att vaccin mot en pandemisk influensa är en viktig del i det psykologiska försvaret. Antingen görs tillverkningen statlig eller rent av överstatlig inom EU. En sådan strategi skulle nog inte vara så populär, men om man förstår att förutsättningarna för ett fortsatt fungerande samhälle är att förhindra katastrofer får man nog stå ut att man inte tar hem vinst vid varje tillfälle.
En strategi är ju att ta några procent av försvarsutgifterna – det räcker i stort till en vaccinfabrik. En fabrik skall ju satsa på det vaccin som behövs varje år och vid en pandemi lägga om produktionen helt mot det nya viruset. Jag tror ingen blir förbannad om man satsar på en vaccinfabrik och det inte kommer någon pandemi. Däremot tror jag domen blir hård om vi inte satsat på vaccintillverkning när pandemin kommer. Vaccin är inte ett hundraprocentigt skydd men det skapaer en viktig psykologisk effekt; Vi tar detta på allvar och vi visar dådkraft. Så hellre vaccin utan pandemi än en pandemi utan vaccin.
söndagen den 8:e februari 2009
Vårens första koltrast
Jag hörde årets första koltrast i natt. På väg hem från en middag, klockan närmade sig ett. Dimman förvrängde människorna jag mötte. Som spöken gled de ur dimman, troligen på väg hem från en fest. Ett kort och avväpnande "hej" innan de försvann ut i ingenting.
Nästan hemma hejdade jag mig mitt i steget. I en lind vid tågstationen sjöng en koltrast. Det var inte kvidandet de pressar fram på hösten innan hormonerna definitivt somnar in för vintern. Det var som en kväll i april. Sången var jublande med alla nyanser som bara en koltrast kan prestera. Puristerna kanske tycker att det var en aning tidigt, men vad gör det? Jag älskade det. Våren är på väg.
Nästan hemma hejdade jag mig mitt i steget. I en lind vid tågstationen sjöng en koltrast. Det var inte kvidandet de pressar fram på hösten innan hormonerna definitivt somnar in för vintern. Det var som en kväll i april. Sången var jublande med alla nyanser som bara en koltrast kan prestera. Puristerna kanske tycker att det var en aning tidigt, men vad gör det? Jag älskade det. Våren är på väg.
fredagen den 6:e februari 2009
Fler bilder från Chile
På allmän begäran kommer fler bilder från vår Chileexpedition. Kolla in Johan Stedts hemsida http://picasaweb.google.com/johanstedt/Chile2009##
Nytt inlägg om kombination passion och profession kommmer inom kort.
Nytt inlägg om kombination passion och profession kommmer inom kort.
söndagen den 1:e februari 2009
Antibiotika och miljön
Som fältbiologer för över trettio år sedan skickade vi ölburkar till Valfrid Pålsson, dåvarande generaldirektör för Naturvårdsverket. Då kallades vi slynglar och snorvalpar. Idag skulle ingen drömma om att ifrågasätta återvinning. Så nära en plåtburksligist man kan komma är Tore Midtvedt, professor emeritus i mikrobiologi på Karolinska Institutet. Han var pionjär i Sverige när han lyfte fram antibiotikas miljöeffekter. Förutom förmåga att se in i framtiden har Tore Midtvedt och plåtburksmarodörerna det gemensamt att deras budskap mottogs med största möjliga tystnad och inte ens fick femton minuter i rampljuset.
När man diskuterar antibiotikas miljöeffekter har det handlat om de mikroekologiska effekterna i människan och under de senaste decennierna i sjukhusmiljöer. Vad som hänt med antibiotika sedan det lämnat människokroppen, eller sjukhuset för den delen, har varit tämligen ointressant. Men eftersom allt har sin tid och stenen sakta urholkas så hamnar dessa frågor av nödvändighet till slut på agendan. En sak är säker, att vad som passerar reningsverken och ut i vattendragen idag är tillbaka hos oss i morgon.
Antibiotikamolekylen är biologiskt aktiv tills den brutits ned. De flesta betalaktamer är sköra, förstörs snabbt och har därmed en kort ekoskugga. Kinoloner och tetracykliner är exempel på halv- eller helsyntetiska preparat med bred antibakteriell effekt kombinerat med ofullständig eller rent av ingen nedbrytning efter att de lämnat kroppen. Dessa har lång ekoskugga.
Mängden antibiotika som tillförs naturen ökar och förutsättningarna för snabba och oförutsedda spridningsvägar av genetiskt förändrade mikrober mellan människor, djur, ekosystem och världsdelar har ändrats dramatiskt det senaste halvseklet. Människor, tamdjur och matvaror transporteras allt snabbare och längre. Vancomycin Resistenta Enterokocker (VRE) med ursprung från fjäderfä koloniserar djurskötare men även konsumenter längre bort i näringskedjan. Vilda fåglar i Europa har visats bära på såväl VRE, ESBL och multiresistenta Salmonellor. Till och med fåglar på den arktiska tundran är bärare av multiresistenta E. coli. Sannolikt har fåglarna plockat upp resistenta bakterier på sina övervintringsplatser i Sydostasiens våtmarker.
Dagens reningsverk är främst konstruerade för att vara kväve och fosforfällor samt ta hand om tungmetaller. Där har man lyckats bra, men någon teknik för att fånga in eller förstöra antibiotika finns inte. Eftersom kinoloner och tetracykliner är populära inom både humanmedicinen och husdjursnäringen är utsläpp av dessa substanser mycket höga på många håll i världen.
Ciprofloxacin har uppmätts i avloppsvatten från sjukhus i Schweiz i halter så höga att de har en antibakteriell effekt och triggar resistensutveckling hos bakterier. Liknande studier har även gjorts i Sverige. Först ut var en grupp i Kalmar. I avlopp från länssjukhuset påvisades 150 mikrogram Ciprofloxacin per kilo sediment. Flodvatten nedströms ett reningsverk i Tyskland innehöll höga halter av makrolider, sulfa och trimethoprim.
En av de miljöer som undersökts mest är fiskodlingar. Antibiotika (oftast tetracyklin, trimsulfa och kinoloner) tillförs direkt i vattnet som fodertillskott. En stor andel sjunker igenom odlingskassarna till botten där det ackumuleras. Flera undersökningar visar förekomst av tetracykliner i nivåer upp till 5 mg/kg torrt bottensediment. Bakterier i sedimentet har visat sig utveckla resistens och resistens har överförts till bland annat E coli i både havsvatten och sediment.
Kinoloner och tetracykliner är mycket motståndskraftiga mot nedbrytning med oförändrade koncentrationer i bottensediment efter flera år. Kinoloner bryts delvis ned av UV-strålning men detta förutsätter kontakt med solljus. Även vissa ovanliga svamparter har in vitro visat sig bryta ned kinoloner men om det har någon betydelse i naturen är tveksamt.
Om vi tar befolkningsökningen som utgångspunkt kommer mänskligheten i framtiden att konsumera allt mer antibiotika. Idag används årligen 100-200 000 ton, en siffra som ökar i takt befolkningen och en efterfrågan på animaliskt protein. Täta djurbesättningar, oavsett om det är räkor i Thailand eller fjäderfä i Vietnam, underlättar genom monokultur och trångboddhet för sjukdomar som man försöker motverka med antibiotika. Egentligen har det inte så stor betydelse om vi utsätter en räka eller en kyckling för antibiotika, till slut når den resistenta bakterien fram till oss.
Det finns ytterligare en faktor vi måste ta i beaktande och ta ansvar för. På samma sätt som man har förlagt produktionen av textilier till utvecklingsländer som är mindre nogräknade vad gäller miljökrav har flera stora läkemedelsbolag förlagt sin produktion av läkemedel till sådana länder. Man fann i vattnen nedströms ett reningsverk i Hyderabad i Indien halter av ciprofloxacin på 3 mg/L. Det är en nivå som är direkt toxisk för högre djur och medför resistensutveckling hos bakterier.
Eftersom antibiotika är biologiskt aktiva substanser måste vi ta med dem när vi diskuterar miljöförändringar. När vi använder antibiotika, oavsett om det är inom humanmedicin, veterinärmedicin, husdjursuppfödning eller rent av vid produktionen, adderar vi till en skuld som skall betalas av vår och framförallt av nästa generation. Frågan är om vi efter 70 års användande av antibiotika på grund av vårdslöshet redan har förlorat detta vårt viktigaste vapen i kampen mot infektionssjukdomarna?
Någon har kanske undrat vad som hände med Lazarus, den platta härmtrasten? Den minnesgode som följt med på vår resa vet att den reste i en plastpåse kors och tvärs över Chile. Efter några dagar fick den nytt liv. Maggots gjorde att den åter började röra sig i plastpåsen. Det kanske var ett skäl till att den försvann. Innan avresan till Sverige återfanns Lazarus under en bilstol. Allt var tyst och stilla. Inga fluglarver. Ingen trast. I påsen och silandes mellan fingrarna återstod en vätska som kanske inte skall beskrivas här.
När man diskuterar antibiotikas miljöeffekter har det handlat om de mikroekologiska effekterna i människan och under de senaste decennierna i sjukhusmiljöer. Vad som hänt med antibiotika sedan det lämnat människokroppen, eller sjukhuset för den delen, har varit tämligen ointressant. Men eftersom allt har sin tid och stenen sakta urholkas så hamnar dessa frågor av nödvändighet till slut på agendan. En sak är säker, att vad som passerar reningsverken och ut i vattendragen idag är tillbaka hos oss i morgon.
Antibiotikamolekylen är biologiskt aktiv tills den brutits ned. De flesta betalaktamer är sköra, förstörs snabbt och har därmed en kort ekoskugga. Kinoloner och tetracykliner är exempel på halv- eller helsyntetiska preparat med bred antibakteriell effekt kombinerat med ofullständig eller rent av ingen nedbrytning efter att de lämnat kroppen. Dessa har lång ekoskugga.
Mängden antibiotika som tillförs naturen ökar och förutsättningarna för snabba och oförutsedda spridningsvägar av genetiskt förändrade mikrober mellan människor, djur, ekosystem och världsdelar har ändrats dramatiskt det senaste halvseklet. Människor, tamdjur och matvaror transporteras allt snabbare och längre. Vancomycin Resistenta Enterokocker (VRE) med ursprung från fjäderfä koloniserar djurskötare men även konsumenter längre bort i näringskedjan. Vilda fåglar i Europa har visats bära på såväl VRE, ESBL och multiresistenta Salmonellor. Till och med fåglar på den arktiska tundran är bärare av multiresistenta E. coli. Sannolikt har fåglarna plockat upp resistenta bakterier på sina övervintringsplatser i Sydostasiens våtmarker.
Dagens reningsverk är främst konstruerade för att vara kväve och fosforfällor samt ta hand om tungmetaller. Där har man lyckats bra, men någon teknik för att fånga in eller förstöra antibiotika finns inte. Eftersom kinoloner och tetracykliner är populära inom både humanmedicinen och husdjursnäringen är utsläpp av dessa substanser mycket höga på många håll i världen.
Ciprofloxacin har uppmätts i avloppsvatten från sjukhus i Schweiz i halter så höga att de har en antibakteriell effekt och triggar resistensutveckling hos bakterier. Liknande studier har även gjorts i Sverige. Först ut var en grupp i Kalmar. I avlopp från länssjukhuset påvisades 150 mikrogram Ciprofloxacin per kilo sediment. Flodvatten nedströms ett reningsverk i Tyskland innehöll höga halter av makrolider, sulfa och trimethoprim.
En av de miljöer som undersökts mest är fiskodlingar. Antibiotika (oftast tetracyklin, trimsulfa och kinoloner) tillförs direkt i vattnet som fodertillskott. En stor andel sjunker igenom odlingskassarna till botten där det ackumuleras. Flera undersökningar visar förekomst av tetracykliner i nivåer upp till 5 mg/kg torrt bottensediment. Bakterier i sedimentet har visat sig utveckla resistens och resistens har överförts till bland annat E coli i både havsvatten och sediment.
Kinoloner och tetracykliner är mycket motståndskraftiga mot nedbrytning med oförändrade koncentrationer i bottensediment efter flera år. Kinoloner bryts delvis ned av UV-strålning men detta förutsätter kontakt med solljus. Även vissa ovanliga svamparter har in vitro visat sig bryta ned kinoloner men om det har någon betydelse i naturen är tveksamt.
Om vi tar befolkningsökningen som utgångspunkt kommer mänskligheten i framtiden att konsumera allt mer antibiotika. Idag används årligen 100-200 000 ton, en siffra som ökar i takt befolkningen och en efterfrågan på animaliskt protein. Täta djurbesättningar, oavsett om det är räkor i Thailand eller fjäderfä i Vietnam, underlättar genom monokultur och trångboddhet för sjukdomar som man försöker motverka med antibiotika. Egentligen har det inte så stor betydelse om vi utsätter en räka eller en kyckling för antibiotika, till slut når den resistenta bakterien fram till oss.
Det finns ytterligare en faktor vi måste ta i beaktande och ta ansvar för. På samma sätt som man har förlagt produktionen av textilier till utvecklingsländer som är mindre nogräknade vad gäller miljökrav har flera stora läkemedelsbolag förlagt sin produktion av läkemedel till sådana länder. Man fann i vattnen nedströms ett reningsverk i Hyderabad i Indien halter av ciprofloxacin på 3 mg/L. Det är en nivå som är direkt toxisk för högre djur och medför resistensutveckling hos bakterier.
Eftersom antibiotika är biologiskt aktiva substanser måste vi ta med dem när vi diskuterar miljöförändringar. När vi använder antibiotika, oavsett om det är inom humanmedicin, veterinärmedicin, husdjursuppfödning eller rent av vid produktionen, adderar vi till en skuld som skall betalas av vår och framförallt av nästa generation. Frågan är om vi efter 70 års användande av antibiotika på grund av vårdslöshet redan har förlorat detta vårt viktigaste vapen i kampen mot infektionssjukdomarna?
Någon har kanske undrat vad som hände med Lazarus, den platta härmtrasten? Den minnesgode som följt med på vår resa vet att den reste i en plastpåse kors och tvärs över Chile. Efter några dagar fick den nytt liv. Maggots gjorde att den åter började röra sig i plastpåsen. Det kanske var ett skäl till att den försvann. Innan avresan till Sverige återfanns Lazarus under en bilstol. Allt var tyst och stilla. Inga fluglarver. Ingen trast. I påsen och silandes mellan fingrarna återstod en vätska som kanske inte skall beskrivas här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
