Grandma, back on track

Majsolen silade genom persiennerna in i sjukrummet. Det var familjeråd. Min mamma satt vid sängaveln. Runt henne flockades fem ur barnaskaran. Normalt var tonläget högt med vilda diskussioner, men så här i dödens närhet mumlade vi lite förläget.

Några dagar tidigare hade mormor hastigt insjuknat med feber och frossa. Hon fick en riktig bredsida, en bredsida som bara en allmän blodförgiftning kan ge en riktigt gammal människa. Med full kraft slog urinvägsbakterierna till i hennes blod, drämde henne till marken och lämnade henne i sängen utan kontakt med omvärlden. Antibiotika och god vård hade satts in men resultatet var inte strålande. Vi räknade ner.

Sängbordet pryddes av blombuketter med hurtiga ”krya på dig” hälsningar. Ett och annat brev låg fortfarande oläst. Mitt i alltihop tronade löständerna i landstingets särskilda löstandskopp. Och jag som alltid trott att hon hade sina egna tänder.
Alla tillrop som ”hur mår du mormor, det är jag som är här och hälsar på dig” möttes i bästa fall med ett grymtande. Oftast var det tyst och hennes oregelbundna andning timade en snar passage över till den andra sidan. Om det nu finns en andra sida som småningom skulle passeras till. Dessa tankar uppfyllde oss och vi hade alla en känsla av att vi var med om något alldeles speciellt och efter detta skulle ingenting längre vara sig likt.

Borta skulle de oändliga telefonsamtalen vara. Bara några dagar tidigare hade hon sin vana trogen haft familjen och särskilt morsan i ett järngrepp. Det kunde vara upp till tre, fyra, ibland ännu fler telefonsamtal som skulle reda ut det än det ena än det andra. Det handlade inte om kommunikation om man i det begreppet lägger in dialog. De timslånga samtalen behandlade hennes tillkortakommanden med försäkringsbolag, möten med idiotiska doktorer (kanske jag visste vem de var) och redogörelser om hur vrickade sjukvården, kommunen och försäkringsbolagen var. Någon gång smög det sig in en fråga hur våra egna barn mådde, men svaren lyssnade hon aldrig på. Å andra sidan var det ju tur att det numera bara var via telefonen hon praktiserade sin konst.

Nu var kraften borta och med den dominansen och greppet om familjen. Hon var inte längre förmögen att ha aktiv kontakt med vare sig sjukvård eller försäkringstjänstemän. I blodförgiftnings och morfindimmorna tror jag att hon inte längre funderade på vem som var skyldig till hålet i asfalten utanför hennes port. Det hål som hon för ett år sedan satte foten i och som fällt henne som en fura. Då duckade familjen, men med styrka och beslutsamhet hade hon via kommunens växel spårat den skyldige. Stackars sate.

Det sekulära familjerådet, dit G-d inte var adjungerad, hade kommit till ett beslut. Mormor skulle få segla så storstilat som möjligt. Slutligen enades vi om att den enda utvägen var den enda utvägen. Som nittiotvååring med en livshotande infektion var det tillåtet att göra sorti ur verkligheten och få hembud. Mormor har hela livet haft en mycket stark tro och ibland har jag undrat om hon likt Jakob brottats med G-d. Enligt mormor så känner de varandra och har en personlig relation.

I egenskap av läkare utsågs jag att ha kontakt med den tjänstgörande ansvarige doktorn och meddela att några livsuppehållande åtgärder inte var aktuella. Lite morfinskopolamin och vätskedrivande kunde vi i och för tänka oss eftersom ingen skall behöva drunkna i kroppsvätskor eller kvävas av slem.
Där rök trombyl och digitalis, där försvann haldol, där flög zinacef ur kardex med några enkla pennstreck. Droppet torkade snabbt ut. Att det inte skulle ske någon hjärtlungräddning skrevs in och beslutet förankrades i journalen.

Barnbarnen dröp av med ”vi ses mormor”. Ja var skulle vi ses, i limbo, i himmel eller helvete eller inte alls? Någon, kanske var det jag, lyckades pressa fram ett korkat ”krya på dig och ha det så bra”. Något svar från sängen kom inte. Mamma satt kvar en stund extra och betänkte livets skiften och dess nya möjligheter.

Med löfte från personalen att de skulle höra av sig när det var över rusade jag ut ur sjukhuset. Där stod min bil lappad. Jag stod en stund med lappen i handen och stirrade in i solen innan jag susade iväg mot Uppsala och mina egna patienter. Trehundrafemtio spänn var det väl värt även om hon inte sagt ett enda vettigt ord till mig.

Mamma ringde redan samma kväll och undrade hur lång tid sådant här tar. Jag svor mig fri från alla kristallkulor och hänvisade till min samlade erfarenhet av dödlsar och meddelade på klinisk prosa att ”det går inte att säga något om det enskilda fallet men något dygn kan man ju alltid räkna med”. Vis av erfarenheten var jag ju också tvungen att gardera mig med att ”men man kan ju aldrig veta”.

Nej, man kan ju aldrig veta. Jag väntade på samtal från avdelningen. En dag gick, två dagar passerade, på den tredje dagen utan livs eller dödstecken fick jag nog. Jag ringde upp avdelningen och frågade om mormors hälsotillstånd. Underläkaren meddelade att mormor redan dagen efter hade återuppstått. Det första hon frågat efter var, inte någon i familjen, utan kaffe. Efter kaffe och påföljande lunch meddelade hon med emfas att det borde vara dags att åka hem. Här tänkte hon minsann inte stanna kvar.

Familjen hade nu sitt eget Kartago. Säkra på utgången, vilket vi alla småningom kan vara, hade mormors lägenhet sagts upp och var nu i ett tillstånd som garanterat hade sänkt henne. Hälften av inredningen var på återvinningen och den andra hälften av bohaget ute på marknaden till försäljning. Byråer, speglar och andra möbler som behållits av nostalgiskäl fick nu i ilfart transporteras till och möblera det särskilda boende där hon fått akutplats.

Efter någon vecka vinkades hon iväg från sjukhusavdelningen av den lättade personalen, medicinfri och med en ansenlig telefonräkning.

Aqua vera och döden

Att flytta är att dö en smula. Jag kan vittna om många nära döden upplevelser när kartonger släppas upp och ner i trappor eller när den samlade kollektionen av de egna eller barnens alster från skolan sätts under luppen. Återvinningen eller inte är den stora frågan.
Trots allt gör man fynd. Saker som är oumbärliga och som man inte klarar sig utan flyter upp till ytan. Men om de nu är så oumbärliga hur lyckas de då sedimentera längst ner i pappershögarna?
Då spara högarna närmar sig taket rinner sinnet till. I affekt och med sällan skådad beslutsamhet upphör sorteringen. Med fulla armar och tomma tankar förpassas allt till förbränningen. Men mitt i apokalypsen virvlar ett och annat papper som likt en fyrbåk lyser i dimman. Ett sådant var några gulnade tidningsurklipp från sextiotalet.

En av mina ingifta farbröder var frisörmästare i Örebro. Mina föräldrar som med en växande barnaskara ständigt var på obestånd såg en chans att spara några kronor. I kraft av släktskap, om än inte blodsband, anlitades frisörmästarens gratistjänster. Jag parkerades i en stolinsats som skulle föreställa ett litet flygplan. Lika snabbt som planet rattades hit och dit och drömmarna om att bli pilot växte sig starkare, försvann kalufsen med rakapparat. Finlir var det inte frågan om och på farsans order skulle det tas ordentligt så att det räckte länge. Om jag bara anat att rakat, både här och där, är högsta mode i dag.

Sin vana trogen skulle frisörmästarens hund Bubben rastas runt kvarteret. Junisolen hade nått över takåsarna och kastade skuggor längs gator och torg. Hunden stelnade och på pointermaner markerade den med nosen ner i rännstenen. Där låg ett naket och blint kräk. Bland skräp och vatten från nattens regnväder kravlade "det" omkring med hjälp av två fenliknande utskott. Frisörsmästaren var godhjärtad och tänkte sätta ner klacken för att förkorta lidandet. Någon centimeter innan hejdade han sig. Frågan var varför han inte tryckt till och fått ett problem mindre fick aldrig något övertygande svar. Kanske hade han drabbats av det medlidande som bara en medelålders man kan få.

Med varelsen i fickan öppnades salongen och kunderna släpptes in. Under hela dagen grubblades det över vad det kunde vara. Var det verkligen en fågel, den var ju så sällsynt ful. Trots diskussionen om fågel fisk eller mittemellan var den allmänna meningen i salongen att den skulle hållas vid liv. Förslagen hur detta skulle gå till var många och fantasirika. Försöken att mata den med brödsmulor och sockervatten höll dock på att sluta med kvävningsdöden.

Tore Hansson, berömd konservator och Erik Rosenberg, ännu mer berömd fågelkännare tillfrågades om art och lämpligt uppfödningssätt. De båda herrarna artbestämde den swift till tornsvala. Det här tilldrog sig på den tiden då tornsvalan fortfarande hette tornsvala. Även om den har lika lite släktskap med svalorna som vi har med älgarna, så har jag själv mer än tio år efter namnbytet svårt att ropa ut det korrekta ”tornseglare” när vårens första tornsvala siktas mellan molnen.

Min farbror hade svårt att tro att detta verkligen var ätteläggen till de luftekvilibrister som rasande snabbt och skriande som själmordspiloter susade mellan husgavlar och kyrktorn. De sover i luften, parar sig i luften och med ett sista stelt vingslag dör de i luften. Hur kunde något så fult bli något så vackert? Men det är klart, den fula ankungen blev ju en svan, så varför inte.

Men vad skulle den utfodras med? I brist på luftplankton, de små insekter och spindlar som seglar omkring i det stora blå lufthavet, ansågs malet kalvkött vara det lämpligaste. Hur de kom fram till det är obegripligt. Hade det inte varit bättre med kollektiv flugjakt? Oavsett vilket var herrar Hansson och Rosenberg mycket pessimistiska och gav den högst några dagar.

I varje kvarter fanns en liten livsmedelsbutik. Bitar av det finaste kalvkött valdes ut och maldes på plats bakom charkuteridisken. Med milt våld petade frisörmästaren ner små portioner i fågelkräket. Efter några dagar vaknade livsandarna och den började äta själv. Den la sig till med en del later. Inget annat än den finast malda kalvfärsen dög och dagsfärskt skulle det vara. Dessutom flyttade den in i Bubbens hundkorg.

I frisersalongen samlades gubbarna, klippta eller oklippta, runt korgen där tornsvalan låg och pöste. En journalist på Nerikes Allehanda fick nys om överlevaren och det rapporterades frekvent i tidningen om dess hälsotillstånd och framsteg. När vingpennorna efter några veckor bröt igenom slogs det upp med en enspaltare på första sidan. Expertisen konsulterades igen och de fann det synnerligen märkligt att den fortfarande var i livet. Tidigare försök med uppfödning av tornsvalor hade slutat i tragik efter bara några dagar.

Mot sensommaren när artfränderna i stora svärmar på väg mot tropikerna unisont passerade landets gränser, gjordes framsteg. Fet och ohälsosamt trind navigerade den mellan de oklippta skallarna och undvek med finess brylcreme och vassa saxar. Mellan flygturerna vilade den ut på frisörmästaren axel eller i hundkorgen.
Trots de idoga flygträningspassen som blev längre och längre var den stora frågan om den skulle hinna flytta söderut innan hösten. Örebros menighet, tillresta nyfikna och de lokala experterna var överens om att det bästa vore nog om den fick övervintra i frisersalongen frossande på kalvkött.

Kom den då, trots gouterad föda, kärlek och flygövningar någonsin att höja sig mot rymden? I fem veckor och några dagar hade de varandra, min farbror, hunden och tornsvalan. De tycks ha förlikat sig med tanken att tillbringa vintern tillsammans men hade det inte sett underligt ut med en tornsvala susande omkring i en frisersalong när kunderna stapplade in från snöyran för att göra sig julfina?
Under en sina mer ystra flygövningar i salongen slogs drömmen i kras lika snabbt som en fallande flaska går sönder. Kanske hade frisörsmästaren vid kvällsstädningen tankspritt flyttat flaskan några decimeter på hyllan? Kanske var tornsvalans längtan till lufthavet över savannen outhärdlig? Det får vi aldrig veta. Oavsett vilket, men liksom flyttfåglar bryter nacken mot ett fyrtorn eller kremeras i en brinnande gaslåga över ett oljeplattform i Nordsjön, blev vår tornsvalas nemesis en flaska Aqua Vera.

Tamiflu och resistens

Problemet med oseltamivir (Tamiflu) är att man i ett "icke pandemiskt läge" vid vanlig säsongsinfluensa överanvänder en av de viktigaste hörnstenarna för att motverka effekterna av en framtida influensapandemi. Att använda oseltamivir hur som helst för vanlig säsongsinfluensa är fullständigt förkastligt och skapar obönhörligt resistensutveckling. Dessutom sker resistensutvecklingen hos RNA virus (som influensa) snabbare än exempelvis antibiotikaresistensutvecklingen hos bakterier.
I Sverige är överanvändning inte ett särskilt stort problem. På andra håll är det värre. I exempelvis Japan behandlas en tredjedel av alla personer som insjuknar i influensa A infektioner med oseltamivir. Jag har svårt att tro att alla dessa tillhör riskgrupperna som skall prioriteras för oseltamivirbehandling vid influensa.
Vi har, tillsammans med miljökemisterna i Umeå, visat att oseltamivir inte bryts ner när substansen passerar reningsverk. Det innebär att höga halter oseltamivir kommer ut i omgivningen med risk för resistensutveckling hos naturligt cirkulerande influensavirus. Nu har man på kort tid uppnått ett läge där resistensutvecklingen går snabbt hos ett influensavirus. Det var en farhåga som ansågs osannolik för bara några år sedan när vi rapporterade om att oseltamivir är en biologisk aktiv substans som inte bryts ner i naturen.
Det finns ytterligare en dimension. Människan är den viktigaste djurarten för att cirkulera "humant anpassade influensa virus" som H1N1 och H3N2. Om många människor konsumerar oseltamivir utsätts humant cirkulerande influensavirus för ett högt tryck av oseltamivir. All tidigare erfarenhet när det gäller överanvändning av antimikrobiella substanser visar att resistens är oundvikligt. Det är bara en fråga om tid.
Strategin, om man vill behålla oseltamivir som ett viktigt läkemedel för att mildra effekterna vid en pandemi, bör vara att låsa in det tills det behövs. En sådan strategi kräver ett överstatligt agerande.
Här är referensen om du vill läsa mer om detta, minst sagt heta ämne.
Jerker Fick, Rickard H. Lindberg, Mats Tysklind, Paul D. Haemig, Jonas Waldenström, Anders Wallensten, Björn Olsen. Antiviral oseltamivir is not removed or degraded in normal sewage water treatment: implications for development of resistance by influenza A virus. PLOS One, October 2007.

att evigt ångra vad jag aldrig gjorde

Som liten gosse tillbringade jag en sommar hos frireligiösa släktingar. Jag fick vid avfärden från moraset hemma veta att det var en gudelig nåd att ta sig an den mer yviga släktgrenens ätteläggar. Syftet var sannolikt dressyr och goda förebilder, men så här i backspegeln hade det nog inte den effekt man önskade.
En släkting var pastor och människovän. I vänskapen ingick att åka till ålderdomshem och sjunga för gamlingar. Detta hände sig vid den tiden då det fanns gamla människor som behövde ålderdomshem för att ha sällskap, äta upp maten och hyfsat hela och rena framleva sina sista dagar.
Numera befinner sig gamlingarna i de egna boendena, på servicehus eller i transporter till och från sjukhus. Omvårdnaden klaras av med blixtbesök av den sönderstressade hemtjänsten eller matleveranser via taxi.I bilen fick jag veta att det skulle sjungas för en gumma som var hundra år. Som om inte det räckte, hon hade dessutom träben. Lika snabbt som vi ilade fram genom det sörmländska landskapet susade bilder av pirater med träben igenom min hjärna. Där stod Gummversionen av Long John Silver, piraten i Skattkammarön på bryggan med papegojan på axeln, svärdet i handen och träben på benet. Det artade sig till en bra dag. Gumman var urgammal och satt hopkurad i en rullstol modell ännu äldre. Håret var vitt och tunt. Jag böjde mig ner och tittade in i de skumma ögonen. Det gick inte att se om ögonen var blå eller bruna men ingen verkade vara hemma. Jag var oerhört besviken. Hon hade inte alls något träben som Long John Silver. De såg ut som vilka ben som helst. Att avgöra vilket som var träben och vilket som var det medfödda omintetgjordes av de kraftiga hudfärgade nylonstrumporna och klänningen som slutade halvvägs ner på underbenen.
Medan ”Helga natt”, ”Tryggarekan” och ”Tack för allt” klingade ut utkämpade jag min första svåra inre strid. Det har varit en och annan sedan dess, men liksom den första kärleken glömmer man den aldrig. Vattenkammad och försedd med slips med gummiband, stod jag dubbelvikt med huvudet nedåt och kikade in under klänningsfållen. Jag fick ingen rätsida på problemet. För att få veta måste jag knacka gumman på benet eller lyfta på klänningen. Knackade jag på fel ben eller om hon började hojta när jag lyfte på klänningen skulle jag bombsäkert få en örfil och åka ut.
Som om det inte var nog med inre strider, detta var också min första bekantskap med statistik och spelteori. Uträkningen var att det borde räcka med att knacka på ett ben för att veta hur det ena eller det andra var beskaffat. Samtidigt förstod jag att det fanns en risk att en knackning eller ett kjollyft inte skulle gå obemärkt förbi och att anhöriga, släkt och barnavårdsnämnd skulle meddelas om ligistfasoner, våld mot äldre eller andra onämnbara synder. Med huvudet uppochner grubblade jag på en lösning.
Några gånger var det nära, men en osynlig hand hejdade mitt knutna finger. Samtidigt som blodstockningen i skallen gjorde att jag närmade mig medvetslösheten blev gumman piggare i takt med psalmerna. I ögonen gnistrade det till. Hon lyfte på huvudet och log ett så snett leende som bara en gammal blodpropp i hjärnan kan åstadkomma. Hon såg min vånda, hon förstod, men tänkte inte hjälpa mig.
Jag däremot förstod aldrig när det var över. När de sista tonerna av ”Tack för allt” klingat ut var det verkligen tack för allt. Tack för allt goa pastorn, gumman rullades ut och det frågades om kaffe. Jag hade varit delar av en sekund, eller omsatt i distans, några centimetrar ifrån att få klarhet, men försuttit chansen. Nu var det för sent. Apatisk och med sus i öronen leddes jag ut till bilen och fick beröm för att jag varit lugn och fin och skött mig som en väluppfostrad gosse. Det verkade som psalmerna gjorde mig gott. -Men varför hängde du så konstigt med huvudet? Hade du ont i magen?
Ni kan ju lätt förstå att denna händelse satt djupa spår i min själ, varför skulle jag annars yra om det här? Mången natt har ägnats åt om det var höger, om det var vänster eller om det kanske var båda som var träben. Men vad lärde jag mig? Möjligtvis att jag ofta ångrar vad jag inte borde ha gjort, men vad jag aldrig gjorde men borde ha gjort, ångrar jag än mer.