Influensa och vaccin

Tydligen var jag ute och cyklade i gårdagens blogg. Enligt nya uppgifter så bär Mexikoinfluensan endast gener från virus som cirkulerat hos grisar sedan 1998. Jag köper det, tackar för korrektionen men frågar samtidigt varifrån viruset kom innan det hamnade hos grisarna?
Från första början är det, liksom alla influensa A virus, ett andfågelvirus. Det har hittat nya värdar att infektera och lyckats mycket bra, om man ser det ur virusets perspektiv. Oavsett varifrån Mexikoinfluensans gener kom så är det ändå något nytt vi upplever.

Vaccin är det något att ha? Ja, om vi hade haft en kristallkula och kunnat förutsäga att under mars-april 2009 skulle ett H1N1 virus som har cirkulerat hos grisar i åratal ta språnget över till människor. Då hade produktionen varit igång och vaccination redan kunnat påbörjats.

Eftersom vi varken har kristallkula eller tillräcklig vaccinproduktion så är svaret inte så lätt. Det finns inget vaccin tillgängligt som kan möta en kommande pandemi. Produktionstiden från det att man kör igång är fyra till sex månader. Jag skulle säga närmare sex månader. Även om de först doserna distribueras efter tre månader, sker det i så liten omfattning att det inte kan balansera mot virusets framfart. När fullskalig vaccination kommit igång så är situationen en annan. Då ökar flockimmuniteten så mycket att viruset antingen sjunker undan eller förändrar sig och återkommer i en andra våg. Å andra sidan, efter sex månader har de flesta redan varit utsatta för viruset så immuniteten på befolkningsnivå är höjd.

Det finns mycket för och emot vaccination. Min åsikt är att vi måste ha en egen vaccinproduktion, antingen inhemsk eller i konsortier med andra länder. Eftersom influensapandemier är en global angelägenhet får vaccinframställning inte släppas helt fritt till marknadskrafterna. I sådana fall ökas produktionen vid skarpa lägen, men för sent, för att gå ner till ett minimum i tider mellan pandemier. Vaccinbolagen skall bjudas in på en statlig, överstatlig eller global nivå och erbjudas så mycket att det inte finns ekonomiska skäl att inte ha en kapacitet och resurser för snabb vaccinframställning. Det kommer ändå bli många magnuituder billligare än vad en influensapandemi kommer att kosta.

En produktion skall även vara inriktad mot utvecklingsländerna, som ett led i biståndsprogrammen. Man behöver ju inte vara ett geni för att räkna ut att de som kommer dra det kortaste strået i vaccinracet är just de fattiga som redan dignar under TBC, HIV, Malaria och som minst av allt behöver en ny influensa som grädde på moset.

Vi satsar enorma resurser på att slå ihjäl varandra, varför inte satsa en bråkdel på att hjälpa varandra. Det är inte genom utslagning av befolkningsgrupper vi får en minskad befolkning, det är igenom ett gott hälsoläge.

För att nå dit behöver vi låta Mexikoinfluensan bli en väckarklocka som kan få oss att förstå att vi behöver dirigera om resurser mot vaccinforskning och då särskilt mot sådana virus som har globala förtecken. Har vi inte förstått det tidigare så kommer vi göra det nu eller i en snar framtid.

Svininfluensa igen

...borde det nya viruset inte kallas över huvudtaget. Det är ett virus med arvsmassa som är sammansatt av gener från influensavirus som finns hos fåglar, människor och grisar. Faktum är att det inte har konstaterats ge sjukdom hos gris. Ett bättre namn är därför Nordamerikansk influensa eller Mexikoinfluensa, om det senare känns kortare och lättare att säga. Normalt brukar influensavirus namnges efter orten, landet eller kontinenten varifrån de först rapporterades. Men även då kan det bli fel. Spanska sjukan 1918 rapporterades först från Spanien, men uppkom i USA.

Eftersom det är ett blandvirus får vi hoppas att det beter sig som de virus som orsakade Asiaten 1957 och Hongkong-influensan 1968. Båda dessa pandemier var förhållandevis milda. I och för sig orsakade de många sjukdomsfall, men få dödsfall. Åtminstone om man jämför med Spanska sjukan. Viruset som orsakade Spanska sjukan gjorde resan från de vilda fåglarna, över tamdjuren och in till människa ganska snabbt. Dessutom liknade den variant som gav sjukdom hos människa ursprungsvarianten av viruset hos änderna. Kort sagt var det en fågelinfluensa som lätt modifierat gav sjukdom hos människa.

Faktum är att alla influensavirus från början kommer från vilda andfåglar. Där har det funnits i årtusenden och inte vållat någon skada. Det var först när vi blev jordbrukare och domesticerade de vilda djuren, för flera tusen år sedan, som smittkedjorna mellan de olika djuren och människor etablerades.

Det stora problemet idag är att överallt på jorden har vi konglomerat av människor och tamdjur i ett stort komplicerat pussel. Inom västvärlden har vi en ganska bra koll på vilka smittor som sprids åt det ena eller andra hållet. Vi letar salmonella, campylobacter och influensa som kan smitta människor. Vi övervakar även åt det andra hållet. Olika bakterier som blivit antibiotikaresistenta hos människor, exempelvis MRSA (en sorts hudbakterie som kan ge sårinfektioner och blodförgiftningar som är resistent mot många antibiotika), kan smitta djur. Alltså en omvänd smitta.

Situationen i de fattigare länderna är än mer komplicerad. Övervakning av olika djurssjukdomar fungerar inte alls eller på en mycket lägre nivå. Dessutom har man, på grund av trångboddhet och brist på ekonomiska resurser svårt att ha en djurhållning som är säker för folkhälsan.

Oavsett smittväg eller land visar detta en sak. Läkare och veterinärer måste samarbeta mycket mer än vad som tidigare gjorts. Bristen på samarbete är nog främst ett resultat av revirpinkande från läkarna gentemot veterinärerna. Inte tvärtom. Dessutom har sjukvården under de senaste decennierna varit inriktad mot de mer individuellt drabbande vällevnadssjukdomarna. Pandemier har ansetts som ett orealistiskt spöke i skuggorna. För inget så ont händer väl oss, eller?

De som glömmer historien är dömda att ständigt göra om misstagen. När vi kommit ur detta, inom en inte för avlägsen framtid, kan vi kanske lära oss att samarbeta tvärs över disciplingränserna. Det är absolut nödvändigt för att ha den minsta chans att i tid påvisa potentiellt farliga mikroorganismer och isolera dem.

Jag skall återkomma om de sista dagarna på Capri och vaccinfrågan under morgondagen.

Svininfluensa

I dag har vi befunnit oss i radioskugga. Jag hade ingen kontakt med yttervärlden fram till lunch, som enligt Barbarossaborgens tidtabell är vid tretiden. Tillbaka vid Villa San Michele, börjar vi förstå omfattningen av vad som just nu händer i Mexico och södra USA. Över 1000 sjukdomsfall i en ny influensa, som tycks vara ett blandvirus med en gener av virus från fåglar, grisar och människa. Av de insjuknade har 60 personer dött i lunginflammationer. I USA finns en handfull verifierade fall i den nya influensan, men alla dessa har milda luftvägssymtom.

Det känns som ett ödets ironi. Den huvudsakliga anledningen till att jag överhuvudtaget är på Capri är för att avsluta bokprojektet om mekanismerna om varför vi överhuvudtaget får pandemier. Influensa är just den sjukdom som jag beskriver och diskuterar mest. Och så händer detta.

Till skillnad från det som kallas fågelinfluensa, som egentligen borde heta fjäderfäinfluensa, är svininfluensa betydligt mer smittsamt till människa. Fjäderfäinfluensa är en sjukdom som främst cirkulerat hos höns i över fem år och som totalt orsakat närmare 300 dödsfall bland människor. Det har har svårt att infektera människa. Det virus som nu är aktuellt och cirkulerar har sannolikt ganska lätt hoppat över artbarriärerna från från gris till människa. Det är mer anpassat till människa än vad fjäderfäinfluensaviruset är.

Den här situationen är mycket explosiv. Å ena sidan har det uppstått en situation med ett "nytt" influensavirus som smittar från person till person, å den andra måste man hantera den panik som det utlöser. I Mexico City tog ansiktsmaskerna slut på några timmar. Fotbollsmatcher ställdes in och myndigheterna rekommenderade att inte skaka hand eller kyssa varandra på kinden när personer hälsar på varandra. De ansiktsmasker som finns till försäljning hjälper inte särskilt mycket. Det vet alla, men ändå köper vi dem och tror att de skyddar oss.
Detta fenomen är det som kallas "the tipping point", en situation där även beteenden blir vad som närmast kan beskrivas som epidemiska. Vilka effekter en fortsatt spridning och kanske dödsfall i USA skulle orsaka vill jag inte ens tänka på.

Viruset, har enligt officiella källor i USA och Mexiko cirkulerat mellan människor den senaste månaden. Trots det är de senaste dagarnas utveckling mycket oroväckande. Det handlar ytterst om alla de sju miljarder människor som lever på jorden idag har någon som helst immunitet mot det nya viruset och om det är tillräckligt infektiöst, alltså lätt kan kan smitta från person till person. Är dessa två kriterier uppfyllda, det vill säga ett smittsamt influensavirus och ingen flockimmunitet, står vi sannolikt inför en ny pandemi.

Även om dödligheten vid en ny pandemi kanske kommer att vara låg så kommer det att orsaka en stor skada på det samhälle och den vård vi, åtminstone i västvärlden, tar för given. Den ekonomiska pandemi vi upplevt under hösten och vintern kommer att vara en västanfläkt jämfört med vad en ny influensapandemi kan ställa till med.

Morgonserenad

Vid soluppgången vaknade av att en sommargyling satt och sjöng i tallen utanför huset. Trots tjocka stenväggar som inte ens låter mobilsignalerna gå igenom hördes den lika klar som om den satt i rummet bredvid. Nyvaken med håret på ända stod jag på terrassen och lyssnade. Till slut visade den sig. Gul som en mogen banan satt han där på en gren, i samma tall som dvärguvarna hade sin kurtis för några nätter sedan, och flöjtade extatisk. Allt är annorlunda i dag. Det är krispigt i luften, kanske aningen kallt men klarare och av molnen som under veckan täckt himlen syns inte ett spår. Trädgården är just nu full av fåglar av allehanda slag. Flugsnappare, sångare sitter på pergolarna och bort mot bocciabanan sjunger en morgontrött sydnäktergal.

Det är i dag det bryter. Under natten kom det som vi på ornitologspråk kallar det "stora släppet". Då lågtrycket till slut kapitulerar och ersätts med hög klar luft som släpper igenom alla de som har så bråttom, bråttom. Det blir bra i Borgen i dag. Mycket bra..

Nattlig serenad

Lågtrycket har legat som en våt trasa över oss den senaste veckan. Det har i och för sig inte regnat varje dag, men det där strålande blåa som vi ser resebroschyrerna från Italien, har det inte varit särskilt mycket av. När solen stundvis visar sig, vänds ansiktena uppåt som blåsipporna, som hemma i backarna står. Människan, åtminstone på de europeiska latituderna, är sanna heliofiler.

Ur en fågelfångare och fästinginsamlares synpunkt är lågtrycket inte alls bra. Inga fåglar, inga fästingar. Det blockerar effektivt de flyttande fåglarnas färd mot norr. Många fåglar ligger säkert i startgroparna i Nordafrika, men de dristiga störtar antingen i havet eller landar på en annan ö, långt från Capri. Men trägen vinner. De få fåglar som fångats har kontrollerats minutiöst och några fästingar av varierande form och fason har hittats.

Under de senaste nätterna har Villans innevånare kunnat njuta av dvärguvsserenader. När det blivit riktigt mörkt sätter de igång med sina visslingar. Taktfast som en kronometer ljuder den genom natten. Jag som är tondöv skall inte försöka förklara om visslingen går upp eller ner. Men är ni i en sydeuropeisk skog en natt och hör något som visslar med några sekunders mellanrum, är det sannolikt dvärguven. Är ni däremot på en grekisk torr semesterö, vacklande hem genom natten och hör något som låter som en ångvissla är det troligare en minervauggla.

Det är ganska enkelt att få dem upprörda. Det är bara att vissla tillbaka. Likheten i tonart är det inte så noga med. Även den sämsta visslare kan få dem helgalna. För några nätter satt två dvärguvshannar och visslade ikapp. När några av Villa san Micheles innevånare visslade tillbaka var cirkusen igång. En tredje hanne kom snabbt ner ifrån berget och anslöt sig. Förvirring rådde och dvärguvarna blev vildare och vildare. Crescendot uppnåddes vid midnatt i tallen utanför Ginestra, dit en dvärguvshona hade vågat sig in. Jag tror jag stannar där...

Härfågel, Sydnäktergal och fångstnät

En glad fästinginsamlare med en härfågel i handen. Några enstaka par häckar varje år i Sverige. Namnet kommer av att man i forna tider trodde att den förebådade krig.

Rödstrupig sångare är en art som häckar runt Medelhavet, men några individer förirrar sig till Sverige varje år.




Sydnäktergalen sjöng den natt när Romeo och Julia förklarade varandra sin kärlek. Diskret dräkt, men allt annat kan sägas om sången. Näktergalen vi har i Sverige är en annan art och sjunger visserligen med samma frenesi, men inte alls med sydnäktergalens repertoar.





Några av de fångstnät som används. Ett par felsteg och det är läge att prioritera sina tankar under den tid det tar att falla några hundra meter.

Cigaretter

Det stormar och regnar. Nepaelgolfen är stråkig av skum från de brytande vågorna. Av Barbarossaborgen ser man inte mycket, den försvinner i dimmbankarna och de låga molnen.. Det är sannolikt inte roligt för ringmärkarna att sitta däruppe. Fukten dryper och det är kallt. Det blir ingen fångst av fåglar och näten är nedtagna. För min skrivmoral är det nog precis vad jag behöver. Ni som följt mina inlägg vet att min dator under den senaste tiden levt sitt eget liv, eller kanske mest brist på liv. Idag fungerar den som det verkar perfekt, men det kanske bara är sista sucken.
Skrivandet får sig en knäck när solen strålar och fåglarna sjunger. Skall jag sitta kvar och hacka i mina texter eller skall jag gå upp och hänföras av fåglar och omslutas av känslan av att vara onåbar. Valet är som ni förstår ganska enkelt. Jag sitter kvar.

Jag vet inte om ni som loggas in på den här sidan från en annan hemsida, eller vad det nu heter, kan se bilderna från Barbarossaborgen och på rigogolon från igår. I annat fall får ni knappa in http://www.termiten.nu/ och titta på, i mitt tycke, en av världens vackraste fåglar. På svenska heter rigogolo sommargylling. Några enstaka par häckar i Skåne, på Öland och i några andra sydsvenska landskap. Här på Capri kräver den dock mindre insats för att få syn på än i Sverige.

Vill ni se den och har turen att bo i sydöstra Skåne får ni massa er upp ur sängen tidigt och åka till lämplig bok eller ekskog. I morgonbräckningen flöjtar den från en trädtopp och har man riktig tur får man se när den gula hannen jagar den gröna honan mellan trädtopparna. Vet ni inte vilken skog ni skall åka till så fråga någon lokal ornitolog så kan hon eller han säkert hjälpa er.

En av fästingarna som är fotograferad kräver en förklaring. Det är inte den feta, sådana har ni säkert alla sett. Antingen på jycken, katten eller i värsta fall på er själva. Nej, det är den smala spindeliknande varelsen som satt på en trädpiplärka. Även om jag forskat om fästingar och fästingburna infektioner i tjugo år har jag aldrig sett något liknande. Sannolikt är det en av de otaliga afrikanska fästingarter som finns. Vi får se när entomologen i projketet har sagt sitt. Rapport om arttillhörighet kommer småningom.

Hur är det med mathållningen kanske någon undrar. Jag lever som en hund, jag äter det jag hittar. Frukosten består av en tomat, lite mozarella och en skiva prosciutto. Lunchen lyfter gastronomiskt tack are Darios mat i Borgen. Där severas pasta, med olika tillbehör, lite bönor, kanske spenat med vitlök och en flaska av det billigaste vinet. Enligt Dario, som borde veta, är det billigaste det bästa till ett pris som är hälften så mycket men i volym dubbelt så mycket av de mer sofistekerade märkena. Middagen på kvällen är till förväxling lik frukosten. Den förbannade kostcirkeln som jag vuxit upp med är glömd och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen.

Finns det något annat att berätta? Håll i er nu. Jag har börjat röka. Mönstret återupprepar sig. Det var samma historia i fjol när jag var på Capri. Redan efter en dag tiggde jag cigaretter av mina italienska vänner. Handrullade skall de vara och utan filter. Dagen efter hängde jag på låset till tobaksaffären. Ett paket "pueblo", rizla cigarettpapper och en ask tändstickor senare satte "rulla cigarettterapin" igång. För att beskriva framgången, eller någon kanske tycker motgången, så tar papperen slut snabbare än tobaken. Det är inte så lätt som det ser ut.

Bäst är när man både snusar och röker samtidigt. Det ger en sådan skjuts i skallen att jag tror att jag skall ramla utför stupet. Men det som kommer nu är viktigt. I samma ögonblick som jag sätter mig på färjan tillbaka till Nepael så avslutar jag rökningen tvärt. Då är det inte längre intressant och magin med röken som singlar och snirklar sig runt huvudet är som bortblåst. Men slutar snusa, det gör jag inte så länge jag lever och har hjärnan och förnuftet i behåll.

Bilder från Capri

På Castello Barbarossa, som ligger hundra höjdmeter över Villa san
Michele, ringmarks fåglarna som fångas i branterna nedanför. En bra
dag fångas över 300 fåglar. Ungefär 2-3 procent av dessa har fästingar.

En fet blodfylld fästing hittad på en svartvit flugsnappare.

En slimmad fästing hittad på en svartvit flugsnappare.

En sommargylling eller på italienska rigogolo. Kanske en av världens vackraste fåglar

Första Fästingen Fångad

Idag kom sommaren till Capri. Vad gäller temperatur och sol har det varit sommar av och till de senaste dagarna. Jag menar sommar med fåglarna som måttstock. Sydnäktergalarna sjöng i buskarna, de första biätarna seglade över sluttningen och fångade feta och fina humlor och äntligen flög en gyllengul sommargylling förbi.
Ringmärkningen startade i morse. Det blev ingen riktig höjdare i antal fångade fåglar. Slutsumman stannade på cirka hundra fåglar. Trots den relativt magra fångsten fanns flera sommarprimörer i näten. Fästingprojektet lyfte direkt med två feta och fina fästingar på en svartvit flugsnappare,. De satt i örat på den hanne som om någon vecka sitter och sjunger utanför en holk i er trädgård. Blåmesarna som bor där redan innan åker sannolikt ut av bara farten. Fästingarna befinner sig nu i tryggt förvar i varsitt rör med "RNA-later", en vätska som gör att vi kan spara fästingen och analysera den för olika mikroorganismer vid ett senare tillfälle.

Kronärtskockorna som jag släpade upp till borgen i morse preparerades på följande sätt. Tag bort de yttersta tre lagren av stora blad. Skär av men spara ett par centimetrar av stjälken. Dela "huvudet" i två halvor. Stek upp dem, tillsammans med stälkarna, försiktigt i olivolja. Lägg till lite vitlök och några kvistar timjan. Sätt på locket och lått puttra på svag värme närmare en timme. Allt är mjukt, mjält och av "skägget" finns inte ett spår.

Borgen fick en donation av ett kilo buffelmozzarella. Mina italienska vänner som alla är kännare berömde den. Med stora och vackra ord höjdes dess överlägsna kvalitet, textur, spänst, doft och färg. Att jämföra med vanlig "komozzarella" ansågs som blasfemi. Inga konstigheter här heller. Skiva upp den, häll över någon matsked av den finaste olivoljan från Umbrien. Strö över lite, lite salt. Olivoljan som vi använde var hemmapressad av ringmärkaren Daniel ur oliver från hans egen olivodling. Oljan var tät, pikant och sannolikt alldeles otroligt nyttig. Folkhälsoinstitutet borde gå i taket av lycka om man inte nyligen ändrat rekomendationerna. Vilket inte är alldeles otroligt.

Jag skall inte tynga er med långa haranger om teknikaliter. Idag hängde sig datorn bokstavligt. Trots konstgjord andning kom den inte igång igen. Koma har inträtt och jag har beställt jourtid hos datordoktorn i Capri i morgon. Dessutom packade min telefon inhandlad för det facila priset 238 kronor på ett icke nämnt, men kännt, lågprisvaruhus definitivt ihop. Eftersom jag bara vill ha en telefon- telefon, utan kamera och andra finesser, som jag ändå inte förstår, så kanske det är smällar man får ta. Även om den är av ett fint och erkänt stövel och däcksmärke från ett östligt grannland så hittar man just min modell under rubriken "utgånget för att aldrig komma tillbaka".

Nu börjar det

Det har varit ganska magert det senaste dagarna. Vädret har växlat, men det har inte fåglarna. Idag kom högtrycket på allvar med sol och en svag sydlig vind. Morgonen var trots det ganska tam . Jag satt mest och skrev, tittade på de enstaka gulhämplingarna som irrade omkring och svor över en dator som ständigt hakade upp sig. Eftersom jag inte kan spara något på ett externt minne får jag skicka hela bibban till mig själv i min egen e-postlåda. Komplicerat?

Strax innan lunch vandrade jag stigen upp till Barbarosaborgen. Efter några timmars uppsättande och riggande av fångstnät, avbryter Dario plötsligt med "lunch time".

Han är verkligen en trollkarl i köket. Spagetti carbonaran var den bästa jag ätit. Att blanda vanliga små ärtor med lätt blancherad purjolök är en succé. Ostarna tillsammans med det enkla "vino de tavola" som inhandlats för några få Euro lyfter allt. Mätta och lite trötta står vi på borggården med varsin cigarett, en kopp espresso och tittar ner längs sluttningen mot Villa san Michele.

Då exploderar allt. Plötsligt är de alla där. Tornseglarna med släktingar susar kring huvudet på oss. Pilgrimsfalken återupptar parningsbestyren. I varje buske kryper lui grosso (lövsångare), lui verde (grönsångare) och i busktopparna sitter sterpazolinorna (rödstrupig sångare). En syndnäktergal smyger undan, halsbandsflugsnappparna och dess svartvite släkting balanserar på linorna som håller upp nätstoplarna. Sluttningen kryllar, krälar, kryper, vimlar av fåglar. Från ingenting till fullt pådrag på några minuter. Sådant är fågellivet på Capri. I morgon börjar fångsten och förhoppningsvis insamlingen av feta och fina fästingar.

Fästingar och fåglar

”För misslyckade författare börjar helvetet på jorden” ungefär så sa Cocteau om den franske dandyn Jacques Fersen Adelswärd som levde i landsflykt på Capri i början av förra seklet. Det finns gott om liknande uttalanden från författare och kulturpersonligheters som betygsätter andras skrivande. Ibland kommer de från diktaren själv, tänk bara på Nils Ferlins slagsmål med sin smäktande vals och sökandet efter ord när han rimmat både på viol och fiol.

Att påstå att jag är författare är bara dumheter, men jag tror mig vara en medelmåttig skribent av vetenskaplig och populärvetenskaplig prosa. Det finns sannolikt ett helvete på jorden även för oss och jag tror att jag funnit ingången. Det är åtminstone ovanligt varmt om fotsulorna. Detta egentligen enkla, att omvandla svåra begrepp till något begripligt har gått i kras. Jag äger inte orden och om det plötsligt dyker upp något exakt som kan användas, fastnar det otympligt och obönhörligt mellan hjärnan och pekfingervalsen på datorn. Så vad jag vill säga, enligt devisen ”less is more”, idag har skrivandet helt enkelt gått åt helvete.

Jag får trösta mig med att fågel-fästingprojektet, som startar i Barbarossa-borgen i morgon är lätt att förstå och lätt att beskriva. Tänk er fåglarna som just förbereder sig för det stora språnget över Medelhavet. Efter att ha överlevt passagen av Sahara stannar de några dagar i ett ensligt träsk i Nordafrika för att vila upp sig och fylla på energidepåerna. Under näbben, i örat, vid ögat har fästingarna krupit och bitit sig fast. Ett dygn senare har fåglarna näbben, likt kompassnålar riktade mot norr, på väg, på väg mot holken i Roslagen eller till boet under en tuva i Ammarnäs. När de mellanlandar på Antykrita i Grekland, i Camargue i Frankrike eller på Capri så finns vi där med näten.

Om man är infektionsläkare, veterinär eller biolog och har något som helst intresse för kopplingen mellan infektionssjukdomar och fåglar, då är fågel-fästingprojektet perfekt. De fångade fåglarna ringmärks. En del fåglar är vackra som den gyllengula sommargyllingen medan andra exempelvis trädgårdssångaren, inte är lika karismatiska. Oavsett färg eller karisma, bär den en fästing så utbrister ringmärkaren entusiastiskt "zecca". Ofta sitter fästingarna i fåglarnas hörselgångar. Att få loss dem är ett mikrokirurgisk pillrande. Jag kan föreställa mig att fåglarna upplever det som när vi drar eller suger ut en vaxpropp på en halvdöv patient.

Fästingarna fotograferas och petas ner i ett rör med vätska. En vätska som gör att vi senare på laboratoriet kan hitta både det ena och det andra. Med lika raffinerade som dyra analyser i svårförståeliga apparater söker vi efter olika mikroorganismer. Buketten av mikrober som kan hitta i en fästing är stor och varierad och gör vilken bakteriolog eller virolog som helst salig av lycka. Tänk vilka vackra namn; Borrelia, TBE, Rickettsia, blödarfebervirus och Anaplasma för att bara nämna några. Tanken svindlar.

upp och ner

Någon har sagt att Capri har för många berg för sin lilla yta. Det stämmer. Det finns inte en väg, stig, eller led som löper i horisontalplanet. Det mest horisontella, förutom havet, är möjligtvis kajen vid Marina Grande. Under en vecka har det gåtts upp och det har gåtts ner, men faktiskt känns det mest som upp. Ett prövning, som slår "Friskis och Svettis" är den Feniciska trappan. Den slingrar sig som en orm längs bergssidan, från havet hela vägen upp till Anacapri. Fram till 1872 var det den enda förbindelsen mellan hamnen, Capri och Anacapri. Att gå nerför trappan är en utmaning. Jag vill inte tro att jag är så otränad. Väl nere vibrerade de stora lårmusklerna på ett närmast sjukligt sätt. Det kanske de skulle ha gjort även efter ett pass på Friskis, men eftersom jag aldrig varit där så vet jag inte. Dagen efter var en prövning som började när jag skulle ta mig ur sängen.

Idag var det strålande på morgonen. En frisk västlig vind avslöjade att något var på gång. Några timmar senare drev lågtrycket in och framåt kvällen började det regna. Det ser ut att hålla i sig hela natten.

Skrivandet undrar någon. Hur går det med det? Framåt, men inte i den takt som min journalistvän som bor ovanför mig producerar sina texter. Den gamla Olivettin (skrivmaskin) rasslar som en kulspruta och påminner mig om varför jag är här. Det är befriande med en skrivmaskin. Texten finns där och jag kommer själv ihåg hur man tänkte efter och formulerade meningen i huvudet innan den slogs ner på papperet. Tipex var ju så tråkigt och att skriva om var värre. Det är klart att det har sina fördelar med datorn , men när det inte går att få kontakt med och spara ner på ett USB minne så är paniken för ett motorhaveri total.

Nu skall jag gå till Anacapris enda antikvariat och leta en Olivetti. Den är dessutom inte känslig för åska.

Citroner och körsbärsblom

Från Molo Beverello, hamnen i Neapel, skymtas Capri som ett slagskepp i horisonten. För en kostnad av 18 euro och en timme senare anländer jag med snabbåten till Marina Grande. Från hamnen, några minuters resväg uppför sluttningarna ligger Capri, stadens som fått ge namn åt ön eller tvärtom. Här pågår kommersen för fullt. Turisterna strömmar in och ut ur affärer som till fantasipriser erbjuder det senaste från Prada, Gucci eller La Perla. Runt piazzan flockas människor på barer och restauranger som kameler kring vattenhålet i en oas. Egentligen är det ingen större skillnaden på den törstige turisten eller kamelen, båda vill dricka, umgås och prata.

Ytterligare några hundra höjdmeter upp i bergen ligger Anacapri, Capris lillasyster. Vägen dit är tapetserad längs bergssidorna. Berget sträcker sig från himlen till havet. Där mellan himmel och hav svävar vi i den lilla bussen, packade som sillar i en konservburk.
Det enda som skiljer den rytande boxerbussen som tar sig upp för vägarna faller ut över avgrunden är chaufförens skicklighet och knappt meterhöga stenmurar. I de mest omöjliga kurvor och situationer blir vi omkörda av vespor och motorcyklar. Att färdas på smala vägar innebär att man måste ha en vänlig men tydlig attityd mot varandra. Ingen skriker och gapar. Istället tutar man och vinkar. Det händer att några, i en kurva, stannar och pratar om något viktigt. ”Äta middag i kväll? Ciao.”

Även i Anacapri strömmar turister. Här är målet inte shopping. I den smala gränden som leder till Villa San Michele och Axel Munthes museum gäller det att flyta med. De stora språken, engelska, franska och naturligtvis italienska flödar i gränden. Någon gång studsar man till av ett hebreiskt eller kinesiskt utryck.

Villa San Michele är en oas. När porten stängs bakom gatans larm försvinner ”please, follow me” och “taste the best limoncello in the world”. Tystnaden är storartad. De enda ljuden är trädgårdsmästarens hackande under citronträdet och det loja vändandet av papper från någon författare eller översättare som hukar i skuggorna.

Mina bopålar för de närmaste tre veckorna är nedslagna i Ginestre (ginst), en av villans lägenheter. Utsikten över Neapelgolfen är fantastisk. Någon kanske undrar hur det går med skrivandet. Det går alldeles strålande. Textsnuttarna, högarna med papper och böcker måste sorteras i högar. Jag har nog lyckats bäst med de senaste. Att sortera papper och böcker alltså.

För er som vill ha sand mellan tårna har Capri inte särskilt mycket att erbjuda. Kusten är klippig, otillgänglig och på de flesta platser direkt farlig. Dyningen slår in med en kraft som inga simtag kan rå på. De få badplatserna är fullbelagda av Capresare. Trots att de är lika bleka som en övervintrad uppsalabo har de dragit på sig baddräkten av senaste snitt och kulör. Enligt vad jag hört har de just genomlidit den värsta vintern på tvåhundra år. Det trodde jag att just jag klarat av i Uppsala. Men både Capresare och nordbor vet att våren är besvikelsens och bakslagens årstid. Några tvivlare har inte ens dragit av sig dunjackan där de flanerar längs gatorna.

Capri är känt för sina fåglar. Axel Munthe var fågelvän och fågelskyddsföregångare. Han drev en kamp mot den traditionella fågeljakten. Förbudet gäller inte överallt på Capri, men några berg och sluttningar skyddades som refuger för rastande fåglar.

En av de vanligaste fågelarten på Capri är gulhämplingen. Överallt sitter de hormonstinna hannarna och sjunger sina enformiga surrande ramsor. Lyckas man få se en blir man belönad. Hannen är gul med svarta streck på huvudet och ryggen. Likt små citroner med vingar pilar de hit och dit i trädkronorna.

Ovanför Villan ägnar sig herr och fru pilgrimsfalk åt sina kärleksbestyr. Under rop och skrik tumlar de amorösa runt, runt i lufthavet. I virvlandet faller de snabbt ner, men innan de slår i marken fäller de vingarna och med några snärtiga vingslag är de snart uppe på höjd igen. Ibland är utfallen så våldsamma att kärlekshandlingen lika gärna skulle kunna sluta i ond bråd död istället för nya ätteläggar.

I morse fick jag se en av Sydeuropas verkliga delikatesser. Den sjöng intensivt men dolde sig i länge ett blommande körsbärsträd. Efter en stunds väntan kom den rödstrupiga sångaren fram mellan två blomklasar. Sug på namnet, rödstrupig sångare, och tänk er den i ett cerise prunkande körsbärsträd. Strupen och bröstet är läckert röd med en vit inramning mot den stålblåa nacken och ryggen. Trots, eller kanske tack vare dess vackra fjäderdräkt, är sången en hackande ramsa som inte alls gifter sig med utseendet.

Tvärtom är det med sydnäktergalen. Färgmässigt är den en ganska trist historia som kanske bara en ornitolog kan uppskatta. Gråbrun, eller brungrå, hoppar den runt längst nere i en buske. Det enda som bryter av är den kopparröda stjärten. Men vem har nytta av stjärtfärgen, utom möjligen sydnäktergalen själv? Hoppsan, här hamnade jag i det mänskliga nyttotänkandet. Nytta eller inte, den som hört en sydnäktergal sjunga glömmer det aldrig. Långa räckor med drillar och flöjtningar slår igenom i vårnatten. Det var förresten till sydnäktergalens ackompanjemang som Romeo och Julia förklarade varandra sin kärlek. Oavsett hur vackert än sydnäktergalen sjöng vet vi ju hur det gick.

Hade Romeo och Julia bott i Sverige och lyssnat till den svenska näktergalens klapper hade de knappast ”blivit ihop” för att använda min sjuttiotalsprosa. Förresten, de hade nog inte ens hetat Romeo och Julia. Mer troligt är att Oskar och Anna blivit galna av koltrastsång och sedan rullat runt i fjolårshöet. Och vem blir inte galen av att höra en koltrast? Tag en kvällspromenad, stanna upp en stund och hänrycks av sången som flödar från grannens TV-antenn. Dess tid är nu.

Bland fåglar och fästingar på Capri

”Så, du skall ut och resa igen” sa min kollega. ”Till Capri för att skriva en bok. Det tror jag inte ett smack på.”
Inget av de argument jag radade upp för att försvara de kommande veckorna i Axel Munthes ”Villa San Michele” hjälpte. Trots att jag ingående förklarade hur besvärligt det är att innan gryningen gå den slingrande stigen till toppen av berget, sätta upp näten och fånga fåglar. Fåglar som mest bits och skriker. När jag underströk hur äckligt det är med fågelskit på fingrarna och vilken vetenskaplig höjd det har att leta igenom flygfäna efter fästingar, tittade han distraherat på konsultremissen han hade i handen. När jag berättade att fästingarna skall analyseras med mycket raffinerade genetiska metoder för att leta diverse mer eller mindre skadliga mikroorganismer tinade han upp en aning.
”Det där var det första seriösa du sagt idag”. Jag förstod ingenting.

Hur kunde han visa så lite förståelse för svårigheten att disciplinerat skriva mitt stora epos? Allt medan orangerna och limonerna mognar på Capris sluttningar. Tror han verkligen att skrivandet blir effektivare när jag lyfter blicken från datorn och ser Vesuvius spegla sig i Neapelgolfen. Är min hjärna så klar som det krävs efter ett glas vin medan doften av salvia och timjan ligger tung i kvällningen?

”Det är sant” flåsade jag fram när jag följde honom genom korridoren på väg mot 70- huset,
”jag har dessutom minst tio vetenskapliga artiklar och två ansökningar som skall vara klara innan jag återvänder”.
”Skaffa dig skägg och runda glasögon så ser du ut som Munthe. Fåglarna och yrket har ni ju redan gemensamt” var det sista han sa innan hissdörrarna slog igen mitt framför näsan på mig.

Du är bara avundsjuk tänkte jag medan jag hasade tillbaka till infektionsmottagningen och dagens sista patient. I mörkret utanför föll vårens sista snö.

För er andra som inte drabbats av denna svarta och förtärande åkomma, skall jag återkomma med täta rapporter om hur fåglar fångas, vilka fästingar vi hittar, hur mognaden av limonerna framskrider och vilken restaurang som erbjuder den bästa ”vitello tonnaton”. Ni kommer att få möta människor och fåglar i ett azurblått landskap. Ett och annat matrecept från Dario i borgen kommer att slinka med. Han, uppvuxen i ett venetianskt kök kan med nästan ingenting åstadkomma en kulinarisk excess. Skrivandet lämnar vi därhän, men boken skall vara klar när jag sitter på båten tillbaka till Neapel. Så det så.

Snäll och dum

Jag har alltid varit snäll och dum. När mina intelligentare kamrater i miljonprogrammets betongbunkrar tyckte att det var en bra idé om jag åt upp en daggmask så gjorde jag det. Det var dumt. Slapp jag tugga så tyckte jag inte synd om masken som slingrade sig ner förbi mjuka gommen. I min enfald trodde jag att de omvandlades till de springmaskar som gjorde kvällarna till ett inferno. Det var då jag upptäckte min maniska sida. Medan jag kliade funderade jag över hur min sovande bror som inte åt daggmask kunde få både den lilla ettriga springmasken men även dess större och trögare kusin spolmasken.

De grodor som åts upp kom ibland hoppande ut ur munnen. De som inte smet gled med märkliga simrörelser ner genom matstrupen. I magsäcken upphörde bröstsimmet hastigt. Några grodyngel kom inte heller ut i den andra änden. Det hade jag kollat. Det fanns minsann många hemligheter i magen.

Snällheten tog sig ibland absurda uttryck. Några gånger fick jag stryk. Det behövde inte vara av någon större och starkare än jag. Oavsett liten eller stor, slog jag aldrig tillbaka. Farsan försökte pränta in i skallen på mig att jag måste slå tillbaka. Det stred mot min uppfattning att människor skulle puckla på varandra och eftersom jag dessutom var så dum så kunde ett uppfostrande rapp, för att jag skulle lära mig, inte göra någon större skada. Det var dumt.

Mina vänner tyckte det var en bra idé om jag klättrade upp på taket på trevåningshuset. Ni kan tänka er själva, detta var innan platta tak blev populära hos sjuttiotalsarkitekterna. Eftersom jag var, och fortfarande är, för dum för att vara höjdrädd balanserade jag på nocken från ett vindsfönster till ett annat. Ett hastigt möte med asfalten hade fått mig att likna de maskar jag tuggat i mig.

En vacker vårdag ordnade vi gräsbrand. Jag hade inte fixat tändstickorna men jag var snäll nog att tutta på. Vinden friskade i från söder och elden tog sig blixtsnabbt i fjolårsgräset. När det brann både här och där, förstod mina smartare kamrater att vi tappat kontrollen. Det brann och rök utav bara attan. Jag fick senare höra att man sett röken ända till Kumla. När sirenerna från brandkåren hördes i fjärran smet de hem. Jag stod kvar. Det var dumt.

Jag är övertygad om att fascinationen för eld är något som vi fått med oss genom eoner av tid. Varje generation har haft sina eldskötare som burit glöden kärleksfullt från grotta till grotta. Det kanske är denna uråldriga vana som för de flesta blott och bart är ett verktyg att tända en cigarett eller brasan i den öppna spisen, men för några går det överstyr i pyromani. Vad vet jag, jag är inte evolutionspsykolog.

Det är ju populärt att dela in barns utveckling i olika utvecklingsfaser, som det orala och det anala stadiet. Det är tråkigt för föräldern när dessa tidsmässigt sammanfaller. Jag tror att det även finns en glödande fas. Den kan vara lika kort som det tar för en tändsticka att brinna ner och sveda fingrarna. Den kan vara längre som i mitt fall.

Crescendot nåddes i sexårsåldern. Med tändstickor i högsta hugg tog vi oss in i soprummet. Med lock och pock samt en portion hot strök jag stickan mot lådans plån. Efter några trevande brandungar slog lågorna mot taket. Rök och värmeutvecklingen var enorm. Att vi kunde stryka med och ta med oss huset i eldstormen hade vi inte en tanke på. När det välbekanta ljudet av sirener närmade sig stod vi hostande kvar och glodde. Den barske konstapeln frågade vem som orsakat det utblåsta soprummet. All pekade på mig. Jag var för snäll och dum att protestera. Det fanns trots allt någon logik i det hela, jag hade ju faktiskt tänt på.

Jag kommer inte ihåg hur mannen och kvinnan från barnavårdsnämnden såg ut. Däremot minns jag att han hade smala byxor i tweed och svarta myggjagare. Hon hade moderiktiga nylonstrumpor och till det ett par passande bruna pumps. Jag lovade naturligtvis att aldrig göra om det. Eftersom jag var en snäll pojke och snart skulle börja skolan förstod jag väl att det var farligt att leka med elden. Visst förstod jag det? En plump i protokollet och några förmaningar senare gick de ut genom dörren och försvann. Morsan såg bekymrad ut.

Några veckor senare eldade vi upp vårt matsalsbord i äkta mahogny. Det tog sig dåligt.