Djävulsön

Antarktis har kallats kontinenten av spöken och vitt svärta. I en ”whiteout” är till och med luften vit. Sikten är några meter och ljuset skär iögonen. Det är ett av de mest fruktade väderfenomenen i polartrakterna somhar skördat många polarforskares liv. När det är som värst kan man förlora kontakten medan man går och pratar. Märkligt nog, trots att man inte ser varandra, kan man fortfarande höra rösten genom vinden i det vita mörkret.

Tiden rinner ut. Först fastnade vi en vecka i Ushuaia på Eldslandet. Nu sitter vi i en snöstorm. I vindbyarna upp mot 25 meter per sekund kastassnön mot skeppet. Sker det inte ett under inom några timmar kommer vi inte kunna besöka kejsarpingvinkolonin.



Alla ber till sina respektive vädergudar,men de verkar vara döva för tillfället. Den mer avslappnade stämningen på båten har bytts ut mot desperation och flera konspirationsteorier cirkulerar. Om inte om hade varit så hade vi…, om vi gjort si eller så hade vi…., varför vill inte helikopterpiloterna flyga? Vi kan ju se hundra meter,minst, osv. osv. Den fantastiska trippen förvandlas till en tummetott. Å andra sidan är det charmen med Antarktis. Inget skall tas för givet.

Förutom upplevelsen av Antarktis är huvudsyftet med resan att få in prover från världens mest isolerade djurarter. I desperation tjatade vi oss till en egen insamlingstripp på isen. Babord om skeppet tog vi några översnöade bajsar från kejsarpingviner, som irrade omkring i snöröken. Nog så trickigt när vi knappt ser något och isen är full av sprickor. Trots allt har vi samlat in prover från hundratals fåglar av många olika arter, så ur den synpunkten är resan lyckad.

Oavsett om vi skulle hitta någon lustig bakterie, influensavirus, antibiotikaresistenta bakterier eller inte så blir det spännande och viktiga resultat.I hytten brummar frysen som än så länge håller sina -82 grader C. Efter insamling och uppmärkning hamnar alla prover i frysen. De metabola processerna i provet stängs av och kan vi få hem proverna i en obruten fryskedja är det första gången någon lyckats med det.

I går kväll mojnande vinden och vi lyckades ta oss in till Djävulsön. Trots namnet är den vacker, både till form och färg. Som fan själv sticker den upp sina två horn ur havet. Den vinddrivna snön i sänkorna, de renblåsta åsarna som löpte ner längs berget ger fantastiska kontraster i svart ochvitt. Vart man än vänder sig vill man fotografera. Men hur fångar man bergens själ på bild? Kanske genom de små tingen där stenen kontrasterar motden vita snön.

Längs stränderna traskade adeliepingviner fram och tillbaka. Först gick de dit, sedan hit och sedan hit och dit. Det finns säkert både struktur och tanke bakom beteendet men trots funderande och spekulerande förblev det dolt för oss. Provtagningen gick snabbt och effektivt och på någon timme samlade vi få ihop ytterligare hundra virus, bakterie och svampprover.

Resan mot vår parkeringsplats i isen utanför Seymorön gick genom Antarktissundet. Vi kryssade mellan isbergen i vad som kallas isbergsallén. Kvällsljuset var underbart släpande. Till och med en ”sun dog” ackompanjerade den nedåtgående solen. Det är som en liten regnbåge som bildas av iskristaller högt uppe i atmosfären. Tydligen är det bara amerikaner som kallar fenomenet ”sun dog”. Britterna hade ingen aning om vad det var.

Ett isberg kan ha hela spektrumet från vitt till blåsvart. Krabbättarsälar latade sig på isflaken och enstaka snöpetreller svepte förbi. Snöpetrellen är en delikat varelse, vitare än vit med kontrasterande svarta ögon och näbb. Så snart vi får en bra uppkoppling mot omvärlden kommer ni att få se den på bild.

I går kväll blev Jonas piskad av en ryss. För att slutgiltigt knäcka vår förkylning besökte vi bastun. Temperaturen var tresiffrig. Jag klarade en minut på golvet medan Jonas la sig på den översta laven. Sascha, en av maskinisterna, som dessutom hade mössa på sig piskade Jonas noggrant med en björkviska. Något matt kom han ut ur bastun med kommentaren ”det var sköntmen kärvt”. Vad han nu menar med det….

Senast i morgon måste vi börja återfärden mot Falklandsöarna. Snart kommer vi passera konvergensen. Det är den smala zon där det kallare ishavsvattnet hastigt växlar över mot det varmare vattnet i de södra oceanerna. Vid konvergensen är det ofta dimma. Som genom ett trollslag försvinner många havsfåglar och sälar och ersätts av helt andra arter. Albatrosserna kommer att möta oss norr om konvergensen. Vi kommer att få några dagar på Falklandsöarna för besök i någrapingvinkolonier. Även om det inte blev så många kejsare på resan så finns det fortfarande chans på en del kungar. Pingviner, alltså.

Samtidigt som vi förlorat många förhoppningar och vår längtan har ersatts av en del besvikelser inser vi att vi är privilegierade som åter fått uppleva den sista, i det närmaste opåverkade kontinenten. Vi är vår tid och rums aristokrater.

På Drift

"Det är några dagar sedan den senaste rapporten. Anledningen är att vi inte har haft någon uppkoppling till satelliten som skulle överföra information till er, kära läsare.

Vi passerade Drake Sound (passagen mellan Sydamerika och Antarktis) utan missöden. Det började rocka när vi rundade Kap Horn. Det var väl inte den perfekta stormen men det drog på ordentligt från styrbord. De få som besökte matsalen för frukost ventilerade synpunkter som om det är bäst ligga längsmed skeppet eller inte, om skopodermplåster fungerar och om de överhuvudtaget skulle ha någon frukost.

Första dagen ägnades helt åt spanande efter olika havsfåglar. Vi stod på nedre däck akteröver. Boom, schacka, bom, boom, bom shacka, bom, boom. I fyrtakt fortplantade sig skeppets puls från motorer och propellrar upp genom våra kroppar. Trots ett ständigt parerande för vågorna som slog in var rytmen sövande och meditativ. Likt snabba drömmar gled albatrosserna i vackra bågar över horisonten. En vandringsalbatross som drar förbi båten i 20 knop är imponerande. Utan ett vingslag glider den upp och ner ur vågdalarna. Ibland låter den vingspetsen snudda vid vattenytan och strålen med vatten som skapas är oerhört delikat. Trots att vi sett tusentals albatrosser är de inga fåglar man kan vänja sig vid. Känslan av att se en albatross över ett stormigt hav är översinnlig och ett privilegium. För att citera Robert Cushman (1912) “I now belong to a higher cult of mortals, for I have seen the albatross”.



Eftersom expeditionens namn är Emperors and Kings hastade vi genom Antarktissundet ner mot Snow Hill för att så snabbt som möjligt ta oss till kejsarpingvinkolonin. Det var lättare sagt än gjort. Vi körde på känt manér fast i isen cirka 35 kilometer från kolonin. Vädret i Antarktis är lynnigt så de planerade helikopterflygningarna ställdes in. Parkerade i isen tog vi istället vandringsturer och lyckades få avföringsprover från arton passerande kejsarpingviner. Kejsarpingviner är sociala och nyfikna. Sitter man stilla och låter pingvinerna sköta resten kan de komma så nära som ett par meter. Det är imponerande att titta in i ögonen på en 130 centimeter hög pingvin. Med sina fyrtio kilo muskler är den en urkraft. De av er som är roade av naturprogram har sett hur de likt människor traskar och vaggar omkring på isen. Egentligen är det ovanligt. Det är effektivare och snabbare att transportera sig genom att lägga sig på magen och skjuta på med fötterna.

Eftersom vädret just nu är ostadigt med snöstorm, storm, dimma, snöstorm om igen och mer storm så kuskar vi likt den flygande holländaren omkring den antarktiska halvön. Land når vi aldrig. I går lyckades vi trots allt ta oss till Paulettön. Hur skall jag beskriva den? Kanske bäst som vertikal lervälling. Jag vet inte hur många par av Adeliepingvin som häckar där. Kanske är det hundra tusen par, kanske flerdubbelt så många. Doften av pingvin låg tung i vinden när vi närmade oss. För sju år sedan och något senare på säsongen besökte vi Paulett. Då var ön full av gråbruna eller brungrå ungar som vi tog prover från. Den gången var vi nersmorda med pingvinträck från topp till tå. Strategin då var att fånga varje individ.Den gången fick vi hälften så många prover trots en dubbel arbetsinsats. Konsten är att samla in färska ångande kluttar direkt från snön. Även om det var betydligt renare nu så gav doften från våra kläder en obehaglig dejavu.

Nu stävar vi tillbaka mot Snow Hill för ett nytt försök på kejsarpingvinkolonin. Bland de hundra gästerna florerar ett utbrott av luftvägsinfektion. Symtomen är desamma, ont i halsen, tappad röst, besvärlig torrhosta och orkeslöshet. Kanske är det en trött och håglös säsongsinfluensa som går runt. Jag har just avslutat mina fyra dagar av sjukdom och har lyckats överföra smittan till Jonas. Hans första ord i morse var ” åh vad sjuk jag är”. Inget medlidande kan väntas, det är bara att stoppa i sig paracetamol och traska på. Denna åkomma botas bäst enligt principen VVV. Vila, värme och vänlighet. Visst ja, det finns ytterligare ett V; vatten. Även vänligheten florerar på skeppet. Alla erbjuder sina egna och nationellt olika husapotek för bot och bättring. Det är allt från japanska gelbandage som sätts i pannan till dunderkurer med antibiotika. Okey dokey folks, thats all for now".

Snart på väg

Vi vaknade fem i morse och såg Kapitan Khlebnikov stäva in genom Beagle kanalen. Imponerande och efterlängtat. En fråga som dök upp var om KK är en hon eller han. Enligt uppgift från säker källa är en isbrytare en han. Men bara i Ryssland. Inga andra länder skiljer på isbrytare eller andra fartyg när det gäller genus. Allt som flyter är hon. Kanske sjöfartsverket kan svara på om vi följer den ryska traditionen för våra isbrytare.
Just nu packar vi febrilt och letar i varje skrymsle och vrå efter kringdrällda prylar. Minibaren är full av de senaste dagarnas prover. Igår lyckades vi få in 100 nya prover från kelptrutar. Dessutom kompletterade vi med prover för diverse svampar och olika skruvformade bakterier. Summa summarum är vi nu uppe 370 prover. Vistelsen i Ushuaia blev oplanerat lång men under tiden har vi fått ihop ett material som passar bra som komplettering till vår insamling i Chile i januari.
Har vi otur blir det här den sista rapporten innan vi kommer till Falklandsöarna. Tyvärr fungerar vårt sattelitbaserade e-post system inte alls. Vi hoppas kunna lösa det under de närmaste dagarna.
Diskussionerna kring morgonens frukostbord hade naturligtvis drivit över mot vilka sjösjukemediciner som är bäst. Några förordade konstiga piller, andra plåster och en del tyckte att mat var det bästa. Då har man åtminstone något att spy. Eftersom jag själv aldrig varit sjösjuk hade jag inget att tillföra utan skall under de närmaste dagarnas passage mellan Sydamerika och Antarktis observera grader av mänsklig regression.

KK is on it´s way!

Kapitan Khlebnikov är loss ur isens grepp. Vi hade redan förberett vår snöpliga återresa. Biljetterna var bokade för snabbtransport tillbaka till Sverige. Svansen mellan benen och inga prover. Av Antarktis intet. Inga isberg, albatrosser, pingviner eller sälar.
För två dagar sedan kom expeditionsledningen till genomgången med stora leenden och meddelade att KK nu stävade med 15 knop norrut genom ”the furious sixties, the screaming fifties and the roaring forties”. Hon väntas ligga vid kaj i morgon bitti (söndag).

Eftersom vi förlorat en hel vecka kommer resan kortas av ordentligt. Sydgeorgien utgår. För Jonas och mig är det ett hårt slag. Det var där vi skulle göra största provtagningsinsatsen och varifrån vi har ett bra referensmaterial från en tidigare expedition. Det var tretton år sedan vi var några månader på Sydgeorgien. Vi har sedan vi fick veta att vi skulle komma med på expeditionen fantiserat om hur det skulle kännas att återigen få se de vassa bergen stegra sig ur havet, glaciärerna, stäva in i fjordarna och mötas av ett djurliv som går utanpå det mesta som finns att se på Jorden. Det får vi inte veta nu, men vi hoppas ständigt att få återse den vackraste och vildaste platsen på Jorden.

Men varför klaga. Nu blir det Antarktiska halvön med sin stora rikedom av pingviner, sälar och valar. Helikopterturen till kejsarpingvinkolonin vid Snow Hill blir sannolikt höjdpunkten, både bildligt och bokstavligt. Att få in prover från kejsarpingviner är mycket värdefullt. Det är en världens mest isolerade djurarter så förhoppningsvis har antibiotikaresistenta bakterier ännu inte nått dit. Men vi har blivit förvånade förut när vi öppnat Pandoras ask.

Under exilen i Ushuaia har vi fortsatt vår mission med skitinsamling från trutarna. Vi har hittat en flodmynning några kilometer utanför Ushuaia som är packad med Kelptrutar. Det är spännande att gissa vad de ätit. En röd skit betyder räkor, en grön tång, men vad en grå betyder vill vi inte veta.

Efter en förmiddags hårt arbete känns det bra med lunch. Kommer ni någonsin hit, ät skaldjur. Lättkokt kungskrabba med lite majonäs är otroligt gott. På spanska heter det ”centolla natural”. Krångla inte till det med vitlök eller chili. Det dubbeldödar krabban. I går varierade vi lunchen med oxfilé. Ingen höjdare.

För två kvällar sedan var vi med om något stort. Inte vet jag om det berodde på det förändrade stämningsläget eller inte, men jag tror inte det. Kevin Clement, en av expeditionsledarna, höll en föreläsning om Jemmy Button, en Yamanaindian som i mitten av 1800 talet kidnappades av engelsmännen och som togs till London. Någon gång under expeditionen skall jag skriva ner historien och så gott jag kan återberätta den för er. Den är vacker, sorglig men slutet är oväntat med en ordentlig ”twist”. Jag aldrig hört en bättre föreläsare. Under en timme med enkel dramaturgi, retorik och med en knapp som enda rekvisita trollbands publiken som lockades till tårar och skratt. Kevin hade platsat i vilket pedagogiskt eller teatersällskap som helst. I dag tror vi gärna att en bra powerpointpresentation med animationer och andra teknikaliteter kan ersätta det genuina engagemanget och de små medlen. Kevins presentation var ett bevis på motsatsen.

Nu är det vinter igen och trutarna kallar.

One week in Ushuaia...

Som några av er hört eller läst i svenska tidningar så har det krånglat till sig ordentligt. Isbrytaren Kapitan Khlebnikov sitter fast i isen i Antarktis. Ombord finns 100 personer som visserligen har fått uppleva en kejsarpingvinkoloni, men som nu ransonerar vattnet ombord. Både Jonas och jag hade gärna bytt plats med dem. En vecka i Ushuaia kan vara som ett år på en annan plats, för att travestera på 10CC´s låten ”one night in Paris is like a year in another place”. Fast här är det tvärtom. Låter det som om humöret har sjunkit som en gråsten, eller… Lika lyckliga vi var innan resan, lika gråtfärdigt olyckliga är vi nu. Den har resan är så oerhört värdefull för oss personligen, men främst vetenskapligt. Vi hoppas in i det sista.

Under tiden vi hoppats, väntat och förtvivlat finns det ändå ljuspunkter i tillvaron. Det är fantastiskt vackert här nere på Eldslandet. De snöklädda Anderna stupar ner i havet. Det är vilt och känns trots allt som en av de sista utposterna i den civiliserade världen. Vi har hunnit göra en del exkursioner och har lyckats se en del trevliga fåglar. Några av dem kan ni se här.

Trots frustrationen försöker vi göra det bästa av situationen och har tagit mycket prover från trutar och måsar. Detta blir ett värdefullt referensmaterial att jämföra med den höga antibiotikaresistensivån som vi fann hos måsar i Chile i januari.
Vår samarbetspartner för reselogistiken, Quark Expedition, är mycket professionella. Vi får uppdateringar två gånger om dagen. En positiv på morgonen och en mer desillusionerat negativ på kvällen. Reserutten läggs kontinuerligt om utifrån de begränsade antal dagar vi har kvar och den de ständigt ändrade förutsättningarna.

Eldslandet är en av de få platser där man kan få uppleva fyra årstider på samma dag. Regn, snö, dimma och gassande sol varvas med några minuters mellanrum. Däremot har det varit mer vindstilla här än det blåst i svenska media om en bild av oss när vi tog avföringsprov från en pingvin. Bilden var från 2002 och vi hade inte plasthandskar på oss. Försök ta prover med platshandskar på en vilt sprattlande pingvin. Inte en chans. Handskarna trasas sönder på några sekunder. Däremot fungerade handspriten vi hade med oss alldeles utmärkt. Den här gången hade vi tänkt ta prover utan att fånga fåglarna. Det gagnar både oss och djuren. Vi har trots allt lärt oss en del sedan 2002.

Nyss var det vinter, nu är det vår och nu drar vi iväg på en insamlingstripp.

Fast i Ushuaia

Vilken soppa. I går kväll anlände vi till Ushuaia och lyckades prångla in oss på ett hotell nere vid stranden. Morgonen började storstilad med en snygg magellanspett. Den ser ut son spillkråka med helrött huvud. Kronan på verket är en tofs som hacke hackspett. En fågel efterlängtad av många men som få resenärer till dessa trakter har fått se.

Det är tidig vår här. Bergen i fonden är snöklädda. Liftssystemet fungerar fortfarande för de som önskar åka skidor i puder på dessa Andernas sista utlöpare. I Beagelekanalen ligger ångbåtsänder och tutar.

Vi har just fått veta att skeppet, Kapitan Khlebnikov, sitter fast i isen minst två dagsfärder härifrån. Et par dagar skall slås ihjäl här i Ushuaia. Vi planerar en provtagning av trutarna på stranden. Alltid något, men ett dåligt substitut för pingviner.

Packa under galgen

Att jag aldrig lär mig. Varför börjar jag packa två timmar innan taxin kommer för transport till Arlanda? Dessutom, ser rummet ut som ett moras, testamentet är inte fixat och jag har inte ätit frukost så sätter sig dumhuvudet och bloggar om svårigheter att packa. Var är mina varma vantar, min fleecejacka är försvunnen, insamlingsrören ligger i frysen och jag hittar ingen vattenfast tuschpenna.
Men lugn, det har gått förrut. Det vi inte får med oss ner, improviserar vi.
Kolar man så kolar man. Ingen gravsten och någon kista lär väl inte behövas om man ändå blir fiskmat. Billigt. Den enda musik som skall spelas på vännernas minnnesstund (om jag nu har några vänner vill säga) är Bright side of life med Monte Python. Kvällen skall avslutas med en schysst fest.
Nu hittade jag anteckningboken...

vaccinfabrik

Under två år utreddes, baserat på regionala medel, förutsättningarna för en etablering av en svensk vaccintillverkning. Resultatet presenterades under 2006 på Socialdepartementet och en skriftig dokumentation kallad Kalmar Vaccin överlämnades utan kostnad. Den finns således diarieförd där. Ur innehållet kan följande saxas:

Vi förslog att man inledningsvis startar tillverkningen baserat på ägg. När väl cellulär teknik visat sig industriellt färdigutvecklad kunde man växla över till den. Vid krig går man inte i strid med de stridsvagnar man skall konstruera, utan de man har tillgängliga. Ni som är bevandrade i andra världskrigshistorien drar er säkert slaget vid Kursk till minnes. De ryska plåtburkarna svärmade som getingar kring de tyska toppmoderna stridsvagnarna som med sin tyngd grävts sig ner i marken och var helt orörliga. Vilka som vann-ryssarna förståss. För detta angreppssätt fick vi utstå mycken kritik från Stockholmslobbyn som fanns/finns i olika läger ”ny modern teknik löser detta snabbare och bättre, ägg är urmodigt.” (fritt citerat).

Nu, fyra år senare, konstaterar vi att ägg fortfarande är den industriellt tillgängliga metoden, alla experters utsagor till trots.

Den utredning Maria Larsson refererade till i TV-soffan för ca 2 månader sedan baserade sig just på den helt oprövade cellulära tekniken, vilket sakligt sett inte hade varit ett alternativ i nuläget. Utredning kostade ca 8 mkr. Men det finns som sagt ett alternativ.

Ogrundade påståenden lades fram av en fortfarande ledande person, att vi saknar kapacitet att framställa tillräckligt med befruktade ägg i Sverige. Vår utredning visar att detta är ett helt felaktigt påstående. Teknik finns och kapacitet kan erhållas. Tupparna är kåta och hönorna är många.

För mellanskillnaden av normalpriset för en dos, och det pris Sverige nu betalar med det optionsupplägg som finns, hade hela kostnaden för fabriken kunnat täckas in.
Dessutom hade sannolikt vaccinet kunnat vara levererat nu.

På köpet hade man förutom, en väsentlig teknikuppbyggnad i Sverige, från svensk bas kunnat bidra till lösandet av vaccinförsörjning för tredje världen i ett särskilt projekt.

Detta är endast ett par aspekter på denna ganska komplicerade fråga. Mycket mer finns att säga. Min intention är bara att med dessa rader, i bästa välmening, fästa uppmärksamheten på att det finns redan en utredning i denna fråga som belyser alternativ till den statligt finansierade. Frågan om svensk vaccintillverkning kan snart blossa upp igen, om vi får en svår pandemi, vilket ingen av oss vet och andra länder också vill massvaccinera. Det tar omkring 4,5 - 5 år att bygga en fabrik, så det krävs framförhållning.

Vaccinera mera

I takt med att unga blir svårt sjuka och dör i den nya influensan ökar vaccinationsviljan. Samma personer som hade tagit ställning emot vaccination för några veckor sedan radar nu upp sig i vaccinationskön.
Vad har vi då lärt oss av utvecklingen de senaste veckorna? Först och främst, detta är ingen "vanlig" influensa. Den vanliga influensan eller säsongsinfluensan (H3N2) är en ättling till Hongkongviruset som introducerades i samband med pandemin 1968-69. Då dog 1-4 miljoner människor under den första pandemifasen. Därefter har många fler dött under de fyrtio år vi haft viruset cirkulerande i befolkningen. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att de stora dödstalen har varit hos de gamla och/eller svårt sjuka.
Varje gång vi får in ett nytt virus till mänskligheten slår viruset tvärs över åldersgränserna. De svårt sjuka och döda återfinns i alla åldersgrupper. Vi kan inte heller veta vilka "riskgrupper" som drabbas hårdast. Minst en tredjedel av de som dog när viruset cirkulerade på södra halvklotet hade inga bakomliggande sjukdomar.
Det finns flera skäl att vaccinera sig. Ser vi närmare på de personliga skälen så vet ingen vem som tillhör de friska som kommer att insjukna i svår influensa eller rent av dö. Någon argumenterar att vaccinet inte är tillräckligt testat och att biverkningarna på kort eller lång sikt kan vara värre än att drabbas av den nya influensan. Se det som två vågskålar. I den ena har vi biverkningarna som varit milda. De flesta har drabbats av ömhet på vaccinationstället, några har fått feber¨och allmänsymtom men ingen har fått svåra biverkningar eller avlidit. De långsiktiga biverkningarna vet vi inte så mycket om, men tidigare erfarenheter av influensavaccination talar starkt emot att det överhuvudtaget finns några biverkningar på lång sikt. I den andra vågskålen skall vi lägga de oräkneliga som insjuknat och de mer än 7000 personer som hittills avlidit i den nya influensan.
Dessutom finns det ett kollektivt ansvar att vi vaccinerar oss. Med en god vaccintäckning i befolkningen minskar vi antalet smittillfällen i befolkningen. När pandemin är över så kan vi även utvärdera vilken strategi som vait bäst, massvaccination av hela befolkningen, vaccination av olika befolkningsgrupper eller ingen vaccination alls. Det är viktigt att få in den kunskapen för att veta hur vi skall agera inför nästa pandemi. Nästa gång kan det mycket väl vara ett virus med mer klös än det virus som orsakat denna generalrepetetion av vår pandemiberedskap.
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, med en dåres ensvishet. Vi bör ha en egen vaccinproduktion. Dels kan vi kontrollera flödet av vaccin till Sveriges befolkning. Vi kan sälja delar av överskottet till länder som har råd att betala. Vi kan dessutom låta influensavaccin ingå i biståndsprogrammen. Det finns ingen anledning att tro att influensa skulle drabba de fattigare länderna mildare. Snarare tvärtom.
En egen vaccinfabrik skulle även vitalisera influensavaccinforskningen dramatiskt. Drömmen är att under de närmaste decennierna kunna framställa ett vaccin som inte behöver skjuta "mitt i prick" för att ha effekt utan som slår mot flera olika influensavarianter samtidigt.
Vad skall då en vaccinfabrik syssla med mellan de olika pandemierna? Framställa säsongsinfluensavaccin förståss. I takt med att den åldrande befolkning ökar i västvärlden samt att vi vill vaccinera för att minska sjuklighet och kostnader för samhället är det en strategi som alla västländer ansluter sig till.
För övrigt så reser jag till Antarktis om några dagar. Syftet är att samla in prover från sälar, pingviner och albatrosser för att kartlägga förekomst av influensavirus samt i vilken omfattning antibiotikaresistenta bakterier har spridit sig till denna sista vildmark.