Det började med en ryckning vid höger öra. Den spred sig genom skallen snabbt till vänster sida. Under passagen genom hjärnan hördes i mitt inre ett märkligt "svooooschh". Svooschandet förvandlades efter några sekunder till en djup men inte alls obehaglig värme som gled från huvudet genom halsen, ut i bröstet och ner mot magen. Under några minuter var den spridd i hela kroppen. Ut genom tårna dunstade som den försvinnande morgondimman. Hela fyrverkeriet avslutades med ett par ryckningar i tårna. Sedan var det över. Inte riktigt förresten, innan den försvann sänkte den pulsen lika effektivt som ett par schyssta Inderal.
Halvt om halvt avtuppad låg jag på golvet och såg "Inglorious Basterds", den senaste Tarantinofilmen. Det stavas faktiskt så. Jag begrundade Shosannas bestyr med att spränga hela tredje rikets ledning i luften till suget av David Bowies "Gasoline" när jag överfölls av denna märkliga termiska förändring.
En och annan tanke hann slå mig under tiden som det pågick. Är jag död? Nehej, det är jag inte. Jag viftar fortfarande på tårna. Kanske är det kosmisk strålning. Har jag blivit frälst? Var i sådana fall är Messias och alla änglar? Kan det vara elallergi, amalgamöverkänslighet, rabies eller någon märklig förgiftning? Vilket diagnosnummer har det här?
Inte vet jag vad som hände. Jag har konsulterat några kollegor från lite olika specialområden. Ingen har något bra svar på vad som drabbade mig. De flesta tycker inte alls att det är ett intressant fenomen utan råder mig vänligt att hålla tyst om det. "Om du säger något så kommer de väl snart och hämtar dig". Ja varför inte. Det vore onekligen kul att prova på Ackis skarpaste hjärnor och deras EEG apparater för att se om min hjärnrytm har nått samma slöa nivå som resten av kroppen.
En annan bieffekt är att jag numera kan se in i framtiden. Vad sägs om följande spaningar? Det blir morgon imorgon också, finansanalytikerna kan inte förutse ekonomiska upp eller nedgångar och ränteförändringar bättre än en slumpgenerator (men vad tusan 50 procent är väl inte så dåligt), det kommer nya influensapandemier i framtiden (det har vi väl sagt förut eller har vi inte det)och vårdkostnaderna kommer att öka i takt med att vi blir äldre och äldre. Antalet infektioner orsakade av antibiotikresistena bakterier och vinterkräkssjuka kommer att öka när vi packar ihop folk som råttor på sjukhus och vårdinrättningar. Tidningen "Distriktsläkaren" kommer att vara lika förbålt tråkig nästa år som den är nu, primärvården kommer inte prioriteras upp den närmaste generationen trots yrandet om ökade resurser och jag kommer att vara dö om hundra år. Visst blev ni imponerade.
Jag har min egen teori om ryckningen, "svooschet" och den glidande värmen. Det var det undermedvetna medvetandets sätt att tala om något för mig. Det jag inte riktigt lyckades uppnå under tre veckor i de Antarktiska farvattnen eller efter en veckas slött stirrande ut över Röda Havet fixades på några minuter under Tarantinos lustmord. Förutom lägre puls har jag även begåvats med övertygelsen av att om någon säger spring så går jag, jag vet att dygnet har tjugofyra timmar och att jag är en och endast en fysisk person. Det är väl inte så tokigt eller...
Förresten, är det någon som har ett diagnosförslag?
måndagen den 28:e december 2009
måndagen den 14:e december 2009
Jonas bilder
Yes we can! (Jonas Bonnedahl)
Kejsarpingviner nära Snow Hill (Jonas Bonnedahl)
Isbergsallén (Jonas Bonnedahl)
Kärlekspar, Staple Jasons. (Jonas Bonnedahl)
Svartbrynad albatross över koloni med dito. Staple Jasons(Jonas Bonnedahl)
Adeliepingvin (Jonas Bonnedahl)
söndagen den 13:e december 2009
Svartbrynade albatrosser och pingviner, Staple Jasons, Falklandsöarna
På Staple Jasons nordsida finns världens största koloni av Svartbrynad Albatross. Senaste räkningen för några år sedan gav 157 000 par. Albatrossen bygger ett "skorstensbo" av tussockgräs och lera som de använder år från år. I gamla, välanvända bon finns det gott om fästingar som festar på blod från de ruvande fåglarna men främst från ungarna.
Åsnepingviner och några enstaka klipphoppare på väg från havet upp mot kolonin. Vi samlade prover längs autostradan. Staple Jasons
fredagen den 11:e december 2009
Buklandning i Uppsala
Tre och ett halvt dygn efter att vi steg av båten i Stanley på Falklandsöarna anlände vi till Arlanda. Ett tag var vi lockade att satsa allt på ett kort och själva släpa hem alla proverna. Som tur var tog visheten temporärt över dårskapen så vi lämnade det mesta i Santiago i jordbruksdepartementets -80 frys. Det visade sig att vi fick två extra övernattningar på väg hem, en i Santiago och en i Madrid. Det hade varit ajöss med kolsyreis och godbajs prover om vi hållit fast vid vårt listiga infall.
Lätt letargiska och med antarktistempo i långsam fyrtakt i hjärnan "boom, chacka, boom, boom" kraschlandade vi i verkligheten. E-posten var full av lustiga brev som borde ha besvarats för tre veckor sedan. Det märkliga är att några skickar påminnelser trots att det i autosvaret uttryckligen står att jag är i Antarktis och att några svar inte kan förväntas. Vad gör man om det finns 480 obesvarade mail i lådan. Dödar allt naturligtvis. Jag älskar delete knappen.
Första dygnet hemma gick åt till att leta upp ett par hundra av de igår deleterade mailen. Stressnivån började stiga, lätt svettig, skakande och med intensiv huvudvärk såg jag dem susa tillbaka från papperskorgen. Samtidigt ringde mobiltelefonen i ett, i ett. Ja, det var roligt i Antarktis. Nej, resan blev inte som vi tänkt oss, Ja vi fick ihop massor med prover, Vi fick se kejasrpingviner och nej det var inte särskilt kallt. Maten var god. Isbjörnar finns inte i Antarktis. Ja det var där nere vi var.
Nu är sakernas tillstånd åter som de skall. Pulsen har ökat med 15 slag per minut. Lunchen är bortrationaliserad, olja är gjutet över en del vågor och jag ser fram emot de vänstersidiga bröstsmärtorna som ettrigt förföljde mig innan resan.
Tre veckor i Antarktis stuvar om hjärnan ordentligt. I den intensiva närvaro som man måste vara i Antarktis ges inte utrymme för en massa onödiga funderingar. Åtminstone om man har en så enkel hjärna som jag. Det slutar i en själslig retreat där inte en tanke höjer sig över isen vi hasande följer spåren av en passerande pingvin och glädjen när ytterligare ett prov säkrats. Att en röd nedsmält pingvinbajs kan göra två högutbildade forskare så glada. Vi är mycket lättroade.
Lätt letargiska och med antarktistempo i långsam fyrtakt i hjärnan "boom, chacka, boom, boom" kraschlandade vi i verkligheten. E-posten var full av lustiga brev som borde ha besvarats för tre veckor sedan. Det märkliga är att några skickar påminnelser trots att det i autosvaret uttryckligen står att jag är i Antarktis och att några svar inte kan förväntas. Vad gör man om det finns 480 obesvarade mail i lådan. Dödar allt naturligtvis. Jag älskar delete knappen.
Första dygnet hemma gick åt till att leta upp ett par hundra av de igår deleterade mailen. Stressnivån började stiga, lätt svettig, skakande och med intensiv huvudvärk såg jag dem susa tillbaka från papperskorgen. Samtidigt ringde mobiltelefonen i ett, i ett. Ja, det var roligt i Antarktis. Nej, resan blev inte som vi tänkt oss, Ja vi fick ihop massor med prover, Vi fick se kejasrpingviner och nej det var inte särskilt kallt. Maten var god. Isbjörnar finns inte i Antarktis. Ja det var där nere vi var.
Nu är sakernas tillstånd åter som de skall. Pulsen har ökat med 15 slag per minut. Lunchen är bortrationaliserad, olja är gjutet över en del vågor och jag ser fram emot de vänstersidiga bröstsmärtorna som ettrigt förföljde mig innan resan.
Tre veckor i Antarktis stuvar om hjärnan ordentligt. I den intensiva närvaro som man måste vara i Antarktis ges inte utrymme för en massa onödiga funderingar. Åtminstone om man har en så enkel hjärna som jag. Det slutar i en själslig retreat där inte en tanke höjer sig över isen vi hasande följer spåren av en passerande pingvin och glädjen när ytterligare ett prov säkrats. Att en röd nedsmält pingvinbajs kan göra två högutbildade forskare så glada. Vi är mycket lättroade.
söndagen den 6:e december 2009
Fast i Santiago
Vi har varit pa drift i 48 timmar. Just nu sitter vi paa Sheraton i Santiago eftersom planet till Madrid aer foersenat 12 timmar. Det innebaer sannolikt ytterligare ett besoek pa Sheraton i Madrid da vi missar alla anslutningar till Sverige.
I gar stod vi i valet och kvalet om vi skulle ta med oss proverna hem eller laemna dem naagon maanad i Chile. Vi valde det sistnaemda och det aer vi tacksamma foer nu. Trots allat roer det sig om cirka tusen hart ihopskrapade skitar fran alla moejliga fagelarter. De befinner sig nu i en -80 frys i hos en av vara chilenska kollegor. Gracias Christian et Daniel.
Naagon kanske undrar vad det aer som aer sa fantastiskt med Antarktis? Det aer med intensiteten i varandet. Det sker nagot djupt i en sjaelen som saetter outplanliga spar.
Manga har efterlyst bilder. De kommer fran Jonas nar vi ar tillbaka i Terra Suecia.
I gar stod vi i valet och kvalet om vi skulle ta med oss proverna hem eller laemna dem naagon maanad i Chile. Vi valde det sistnaemda och det aer vi tacksamma foer nu. Trots allat roer det sig om cirka tusen hart ihopskrapade skitar fran alla moejliga fagelarter. De befinner sig nu i en -80 frys i hos en av vara chilenska kollegor. Gracias Christian et Daniel.
Naagon kanske undrar vad det aer som aer sa fantastiskt med Antarktis? Det aer med intensiteten i varandet. Det sker nagot djupt i en sjaelen som saetter outplanliga spar.
Manga har efterlyst bilder. De kommer fran Jonas nar vi ar tillbaka i Terra Suecia.
fredagen den 4:e december 2009
Falklandsöarna
Inte vet vi vad som är bäst. Se så många platser som möjligt eller se så mycket som möjligt av en plats. Vi röstar definitivt för det sista. De senaste två dagarna har vi åkt runt de västra delarna av Falklandsöarna och besökt platser som Saunders Island, West Point, New Island och Staple Jason. Skillnaderna på topografi och storlek på kolonier av pingviner eller albatrosser är inte särskilt stora, med ett undantag - Staple Jason.
Staple Jason är en ö som få expeditioner lyckats besöka. Vi lyckades. För många i besättningen var det första gången, trots att de rest i dessa farvatten i många år. Vilken belöning. Längs norra sidan av ön häckar 157 000 par av Svartbrynad Albatrosser, vilket gör det till världens största koloni. Känslan att stå bland albatrosser som svärmar kring huvudet är magnifik. Ofta strök de förbi med några decimeters marginal. Längs bergsidorna svärmade de som myggor. För de flesta ornitologer ombord var deten av de förnämsta fågelupplevelserna någonsin. Som vi säger och med en klyschvarning, ”this is place where wildlife is in charge”.
Fortfarande råder en viss besvikelse för att vi inte fick komma till Snow Hill och se kejsarpingvinkolonin. För några kvällar sedan när vi hade ABBAkväll med kareoke sken besvikelsen igenom när en skotte skaldade följande i Robert Burns anda med melodi efter ABBA´s ”I have a dream”.
“I had a dream going to Snow Hill, I had a dream going to Snow Hill, See the little penguins sitting on their bums, See the little penguins waiting for their mums osv, osv”.
För övrigt går det ingen nöd på oss. Frukost som på ett bättre hotell, lunc hoch middag med förrätt, tre huvudalternativ och som avslutning dessert.Vågskålen av intag och utgifter är ojämn, så både Jonas och jag lär behöva anlita träningsexperter som en p.t. när kommer hem.
Provtagningen då, hur går det med den? Utan att belasta er med siffror eller arter fortsätter vi att leta och hitta skatter i sanden, på stenar eller i enstaka snödrivor. Idag blev det i runda slängar 70 nya fräscha.
Vi kommer att avsluta med Kadaverön innan vi styr vidare mot Stanley för att mönstra av. Vi får väl se om vi har alla tillstånd för att föra in och ut prover ur de olika länderna vi passerar på väg hem. Tidigare har det alltid varit något vi glömt. Att ständigt behöva förklara att vårt bagage i huvudsak består av fågelskit i olika former brukar vålla en viss förvirring bland tulltjänstemännen. Det här blir den sista rapporten innan vi kommer hem. Då kommer vi lägga upp bilder från de platser vi besökt under expeditionen. Några kallar hela resan den stora katastrofen för att vi inte kom till Snow Hill och till Sydgeorgien. Jag har svårt att känna denna besvikelse. I morse var jag öga mot öga med en albatross. Vad mer kan vi begära?
Staple Jason är en ö som få expeditioner lyckats besöka. Vi lyckades. För många i besättningen var det första gången, trots att de rest i dessa farvatten i många år. Vilken belöning. Längs norra sidan av ön häckar 157 000 par av Svartbrynad Albatrosser, vilket gör det till världens största koloni. Känslan att stå bland albatrosser som svärmar kring huvudet är magnifik. Ofta strök de förbi med några decimeters marginal. Längs bergsidorna svärmade de som myggor. För de flesta ornitologer ombord var deten av de förnämsta fågelupplevelserna någonsin. Som vi säger och med en klyschvarning, ”this is place where wildlife is in charge”.
Fortfarande råder en viss besvikelse för att vi inte fick komma till Snow Hill och se kejsarpingvinkolonin. För några kvällar sedan när vi hade ABBAkväll med kareoke sken besvikelsen igenom när en skotte skaldade följande i Robert Burns anda med melodi efter ABBA´s ”I have a dream”.
“I had a dream going to Snow Hill, I had a dream going to Snow Hill, See the little penguins sitting on their bums, See the little penguins waiting for their mums osv, osv”.
För övrigt går det ingen nöd på oss. Frukost som på ett bättre hotell, lunc hoch middag med förrätt, tre huvudalternativ och som avslutning dessert.Vågskålen av intag och utgifter är ojämn, så både Jonas och jag lär behöva anlita träningsexperter som en p.t. när kommer hem.
Provtagningen då, hur går det med den? Utan att belasta er med siffror eller arter fortsätter vi att leta och hitta skatter i sanden, på stenar eller i enstaka snödrivor. Idag blev det i runda slängar 70 nya fräscha.
Vi kommer att avsluta med Kadaverön innan vi styr vidare mot Stanley för att mönstra av. Vi får väl se om vi har alla tillstånd för att föra in och ut prover ur de olika länderna vi passerar på väg hem. Tidigare har det alltid varit något vi glömt. Att ständigt behöva förklara att vårt bagage i huvudsak består av fågelskit i olika former brukar vålla en viss förvirring bland tulltjänstemännen. Det här blir den sista rapporten innan vi kommer hem. Då kommer vi lägga upp bilder från de platser vi besökt under expeditionen. Några kallar hela resan den stora katastrofen för att vi inte kom till Snow Hill och till Sydgeorgien. Jag har svårt att känna denna besvikelse. I morse var jag öga mot öga med en albatross. Vad mer kan vi begära?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
