måndag 25 januari 2010

Bestiarium

Det var en gång en hönsgård som låg ute på den stora slätten. Dess ståtliga gödselstack tronade högt över omgivningen. I stacken arbetade många flitiga höns av olika fason. Övertuppar med stolta steg och vackra fjädrar styrde stacken efter förmåga. Ibland blev det tuppfäktning som roade alla. I stacken fanns stridstuppar som helst ville bli övertuppar, men vägen dit var lång och kantad med blod. Men liksom solen går upp växte deras sporrar från år till år. Kacklar jag rätt när övertuppen gal skall jag stå högst upp på gödselstacken en dag, tänkte de.
De allra flesta i hönsgården var äggläggare och broilers på tillväxt. Varje dag gjorde de sitt bästa för att sjuka höns inte skulle sluta som buljong. Trots att det inte fanns så mycket korn eller tillräckligt många reden för att vårda alla halta och lytta höns trivdes de flesta. Hönsen kände sig utvalda att få dra sitt strå till just denna stack.

En vinterdag bestämde några övertuppar att ingången till ankhägnet vid ankdammen skulle stängas. Dessutom blev det mer andmat över till hönsen om korparna fick sköta hela klabbet och samla i ladorna. Beslutet kacklades snabbt igenom i sann demokratisk anda. Ankor med brutna vingar, ankor med fågelinfluensa eller lama ankor i största allmänhet skulle nu skickas till gödselstacken på slätten. Broilerna frågade uppbragta ”Hur skall vi få plats med alla sjuka ankor här i vår stack?”
Ankorna höll med ”Varför måste vi flyga hela vägen till slätten?” En Annan Anka, överankan, tyckte det var enfaldigt. ”Ankor trivs bäst vid sin damm. I brist på damm går det bra med ett dike. Om vi nu ens har ett dike och om jag fortfarande har de vackraste fjädrarna i hägnet?”, snärpte han och simmade runt, runt….

Ett av de högsta hönsen på stacken, var inte en höna utan en lyckosam björn som klättrat hela vägen till toppen, tyckte att ankan borta vid sjön visade tecken på förlamning eller var det kanske influensa. I kackelkorrespondens med tupparna fruktade björnen att ankan antingen frusit fast eller blivit lam. Björnen, som inte var listig som en räv, använde sig av engelskakacklet när han beskrev symtomen på ankförlamning. Ajdå, där hoppade en osedvanligt livskraftig groda ut innan käften slog igen med en smäll.

Hönsen förstod inte alla valörer av den märkliga dialekten. Några höns tyckte det var ett lustigt brummande från björnen, men de allra flesta sträckte på sig, fixade till kammen och vädrade en svag doft av kränkning. I Gödsala Nya Nyheter skrevs det insändare och debatter om björnen som lät tungan löpa som på en orm. Ankan som inte kände sig lam eller fastfrusen snurrade runt, tuppar och hönor av olika färg och form sprang huvudlösa hit och dit och viftade kränkt på stjärtfjädrarna. Övertupparna kände vartåt vinden blåste innan de i protest spände ut sina vackra stjärtar. Högsta övertuppen krävde den lösmynta björnens huvud på ett fat.

Björnen förklarade att han inte var ondskefull bara en aning sömnig. Lam anka betydde ju bara att ankan var fastfrusen och inte kunde ta höjd som förr. Blev detta inte en höna av en fjäder? Är det tillräckligt kärvt klimat, kan ju vem som helst bli en lam anka, tänkte han. Men trots denna fullblodspudel gick björndrevet.
Björnen fann det bäst att gå i ide. Inifrån sin kula hörde han hur det kacklade i snögloppet från stacken. ”Kan vi inte flå pudeln. Han är ingen björn utan en galen hund. Jag tror det är en räv i lånta fjädrar. Var är nödslakt?”
I värmen bläddrade vår tilltufsade björn i sin sagobok med fabler ”den dumme smädar i sin galenskap, allt kunnande och vetenskap”. Det skall tusan kasta pärlor på svin grymtade han, vände sig och somnade om.

3 kommentarer:

  1. Äntligen något nytt på sidan!!!
    Började bli lite orolig för dig.
    Hälsa familjen //BB

    SvaraRadera
  2. Hmm, går det inte att vingklippa de där kappvändande tupparna? Eller varför inte helt enkelt vrida nacken av dem?

    SvaraRadera
  3. nacka dom j..... Alla vet vi ju att Björnen har rätt.

    SvaraRadera