torsdag 1 april 2010

Den kollektiva skulden

ESBL, KPC, MRSA, MDR, AMPc, DAMP och VRE. Är det förkortningar som känns igen? Lär er dem, ni kommer att möta dem allt oftare som larm på tidningarnas löpsedlar eller i bulletiner från sjukhusledningen.

Det är några av förkortningarna för de allt vanligare antibiotikaresistenta bakterierna. De flesta bakterierna som bär någon av dessa resistensgener finns på sjukhus och på vårdinrättningar, medan några som MRSA och ESBL ökar även ute i samhället.

Hos en i övrigt fullt frisk person är de inte något större problem. Man kan vara bärare av dem utan att veta om det. Värre blir det när bakterierna bryter kroppens barriärer. MRSA, en vanlig hud-Stafylokock med MRSA gener, kan orsaka en infektion i hud eller mjukdelar som kan vara svår att bota. ESBL är särskilda gener som bärs av olika arter av tarmbakterier. När bakterierna bryter igenom tarmbarriären och orsakar en urinvägsinfektion eller ger en allmän blodförgiftning, kan de bli mycket svårbehandlade. Bakteriens ESBL gen kodar för ämnen som bryter ner avancerade antibiotika. Hos känsliga personer, som patienter med nedsatt immunförsvar, kan sådana infektioner vara dödliga. Dödligheten är inte fullt känd men för inte så länge sedan dog för tidigt födda barn av ESBL bärande bakterier.

Orsaken till att dessa resistensgener har spridits är att antibiotika använts på ett släpphänt och promiskuöst sätt inom sjukvården, inom husdjursnäringen och till och med i fruktodlingar. Det är alarmerande att vi globalt, i en allt snabbare takt desarmerar antibiotika efter antibiotika. Samtidigt har vi inte några nya antibiotika i bakfickan eller i företagens ”pipe line” att möta upp med.

En viktig spridningsfaktor är trängsel. Oavsett om vi packar ihop råttor, räkor eller människor så ökar risken för uppkomst och spridning av antibiotikaresistenta bakterier. Att minska vårdplatser i takt med att vårdbehovet ökar på grund av en alltmer åldrande och mer vårdkrävande befolkning är inte bara kortsiktigt, det är direkt korkat. Har ni tänkt på att ett sjukhus är evolutionens märkligaste ekosystem. En djurart, ofta med defekta immunsystem, på en liten yta och utsatta för ett högt antibiotikatryck. Är det konstigt att det går åt h-vete?

En infektionsläkare och sedermera inte helt okänd sjukhusdirektör i Uppsala hade som våt dröm att lägga ner infektionsklinikerna runt om i landet. Som nuvarande chef för Sveriges Kommuner och Landsting har han lovat att studera om den galopperande resistensutvecklingen har något med tillgång på vårdplatser att göra. Ja, ja när Fan blir gammal blir han religiös.

Men vad skall vi göra? Är loppet redan kört? Vi måste minska användningen av antibiotika, så att de bara används på strikta och tydliga indikationer. Ett förslag är att göra avancerade antibiotika till specialistpreparat för infektionsläkare eller andra med en särskild mikrobiologisk utbildning. Ingen skulle drömma om att använda cytostatika hur som helst, men med antibiotika verkar det vara fritt fram. Trots att antibiotika skapar en kollektiv skuld som vi och framtida generationer skall betala - utan giltiga betalningsmedel.

Vi måste accelerera forskningen för att hitta nya antibiotika. Skulle vi, mot förmodan, hitta nya substanser som kan komma de breda folklagren tillgodo, skall vi svartsjukt hålla fast i dem så att de inte blir skjutna i sank innan bläcket i FASS hunnit torka.
Slutligen måste vi komma ihåg att antibiotika är det som har gjort den avancerade kirurgin, cancersjukvården och intensivvården framgångsrik. En situation utan verksamma antibiotika är något ni inte kan och absolut inte vill tänka er.

2 kommentarer:

  1. Roligt att se att sidan är igång igen, dessuom ett viktigt ämne att avhandla.
    Syster Yster

    SvaraRadera
  2. Äntligen!!! :-)))
    BB

    SvaraRadera