måndag 5 april 2010

I klammeri på Rijksmuseum

Att bo i Uppsala sistlidna vinter har precis varit vad det anger lidande, mörker, elände och förhoppningsvis den sista vintern, i Uppsalas alltså. Knappt ett flygande kräk har siktats som piggar upp. I och för sig har en och annan pilgrimsfalk i sekundsnabba räder mellan domkyrkan och E4´an skrämt slag på stadens kajor och duvor. Svandammen har inte ett haft smack att erbjuda om man inte råkar vara särskilt intresserade av feta gräsänder. Till och dammens enda svan har varit på rehabilitering efter en tumöroperation i dess högra fot. Nu kanske någon protesterar eftersom taigatrasten som troget suttit i Duvbo hela vintern ”bara” har varit fyrtio minuter bort. Med bil. Just det, där har vi problemet. Under vintern har min bil stått i Kalmar på grund av fel på en styrdonsförställare, vad det nu kan vara? Och om jag tänker efter, vad skall jag med bil när jag dagligen bara transporterar mig till och från Akademiska sjukhuset i mitt eget dike?

När vintern liksom dröjer för länge, kan det bli besvärligt för knopp och själ. Då behövs snabb bot och bättring. Min fru som är läkare ordinerade en blixtvisit till någon av Europas storstäder? Amsterdam blev det.

Kontrasten mot Uppsala var solsken, människor som cyklade utan att slå ihjäl sig, doften från stadens ”Coffe shop´s” som låg tung längs gator och torg. Inte vet jag om det gjorde rödhakarna extra ystra, men tillsynes påtända sjöng de med en variation och frenesi som skulle göra varje svensk rödhake-connaisseur avundsjuk. Nilgässen var lika många som gräsmattorna och lämnade bidrag som vi klafsade i.

Vilka upphöjde nilgåsen till kryssbar art i Sverige, tänkte jag medan jag skrapade skorna rena? Säkert samma idioter som gjorde detsamma med kanadagås, tamduva och G-d vet vad. Och det samtidigt som de klamrade (man får inte räkna den som en spontant förekommande art) gulkindade krickor i nackhöjd på löpande band. Men säg den glädje och ordning som är beständig. Sedan en och annan ungfågel av denna östliga art skjutits i Europa slirar resonemanget lika halt som ledamöternas tankar. Varför, varför, varför har vår G-d övergivit oss. Nu blir vi kanske tvungna att avklamra både det ena och det andra. Men vi gör som vi brukar, vi känner varifrån vinden blåser i den gula kindfläcken.

Som ni förstår var kryssandet (alltså se så många arter som möjligt) i Amsterdam fixat på några timmar. Efter en ganska tam insats var jag många årsarter rikare, nilgässen räknades lika lite som den tama stentrasten i Stensträsk eller var det nu var, och kosan styrdes mot de kulturella evenemangen.

Det är ingen överdrift att säga att tiden på Rijksmuseum räknas före och efter Rembrandt. Hans mest berömda målning, ”Nattvakten” klarades av på några minuter, tillsammans med hundratals turister. Trots ljusspelet i målningen, som jag inte upptäckte när jag och min vän Erik besökte Holland några augustiveckor 1973 eller om det var 74, var jag inte så imponerad. Vi kommer inte ihåg årtalet och knappt ”Nattvakten” för vi var höga på öl och fåglar.

Mina vandringar genom Rijksmuseum fick nu ta nya och omvända vägar. Varför inte knuffa sig själv mot strömmen och kryssa fåglar på tavlorna? Nu menar jag inte de stereotypa måsarna som alltid siktas över stormiga hav. Nej, nu handlade det om arter som konstnären velat måla eller teckna så artlikt som möjligt.

Jag skall inte belasta er med för många artister. Ur galleriet väljer jag en som sökt motiv i den fria naturen, en annan som valt ett kök, en tredje som tycker att kungens menageri kan vara trevligt och slutligen den fjärde artisten som 400 år för tidigt velat lägga sig i debatten om miljö och global uppvärmning.

Vi börjar med den sista. Hendrick Avercamp beskriver i en målning från 1609 Amsterdam en kall vinter. På de frusna kanalerna är det gott om skridskoåkare. Steglitsor och en bergfink tycks övervintra trots det mycket kärva klimatet. Den enda svartkråka som efter möda kunde hittas, smaskade på en död hund längst ner i vänstra hörnet. Men var är alla andra svarta kråkor? Sannolikt hade de flyttat längre söderut under denna period som kallas ”den lilla istiden”. Att gråkråkkusinen från norr verkligen var en uppskattad flyttfågel visas att den naturtroget och i överflöd illustrerats i luften, på balkonger, på ett annat kadaver och som mål för en sten avlossat från en slangbella.

Att Holland var en stormakt med tentakler till de flesta kontinenter visas tydligt av Melchior d´Hondecoeter´s målning från 1680 av William III´s menageri. Där finns en salig röra av fåglar av olika fason. En del av dem klamrade vid den tiden, men numera upphöjda till kategori B eller C och tydligen kryssbara. Vad sägs om ängder med en hjälmkasuar fredligt spatserande med några prärietranor. Jag måste erkänna att jag blev en aning rörd när en prutgås av rasen hrota pilskt kikade på en vacker rödhalsad dito. Salskraken som ligger på en lerbank däremot stirrar lömsk på när dess största kusin simmar förbi med en bläsand, kricka och stjärtand i släptåg. Det som ändå gjorde störst intryck på mig, förutom den eviga nilgässen som representerades av ett par, var blåkråkan som i det fria lufthavet susar förbi mot den orörda skogen i tavlans högerkant. En häckning månne?

Jan Asselijns fågelkunskaper är svåra att avgöra. Dock visste han hur en knölsvan tog sig ut. I en nationalistisk pekoral från 1650 ser vi vad som anges vara en knölsvanshona (läs Hollands duglige kung), försvara sina ägg (läs holländarna med tillhörande kolonier). Problemet är bara att det är en hanne och inte en hona. Dessutom är kungar så vitt jag vet alltid av hankön. En sådan liten detalj, som inte kan reta upp någon förutom en och annan i raritets kommitten, förtar inte på något sätt målningens politiska värde. Det är klart att det Holländska imperiet stod tryggt på sina breda simfötter med sådana ilskna försvarare.

Efter dessa tröttsamma spaningar kan det vara på sin plats att uppsöka någon av stadens restauranger. Vår ciceron blev en av Amsterdams namnkunniga artister, Joachim Beuchleer. Han visste redan 1566 hur man käkar sig igenom en artlista. Där möras kricka, rapphöna och en vaktel i en vacker bukett och i ett annat knyte hittar vi den exklusiva kombinationen talgoxe, vaktel (igen), bofink och möjligen anas vingen och flanken av en ortolansparv. Men det som verkligen får våra smaklökar att gå igång är den trinda bläsanden som tillsammans med två unga svartsnäppor ligger på ett tennfat i tavlans centrum. Kanske var de nyskjutna i en polder nära Amsterdam eller varför inte på den legendariska ön Texel.

När vi ändå var kulturella knatade vi över till van Gogh museet. Kanske hade det hänt ett och annat på fågelfronten under de hundratals år mellan Rembrandt och van Gogh, tänkte jag optimistiskt? Tulpaner och solrosor blommande i holländska och sydfranska landskap, ett och annat öra skymtades, men inte en enda fågel tycks ha inspirerat impressionisterna till en korrekt artbestämning.

2 kommentarer:

  1. Ha ha det var också ett sätt att studera målningar...Hoppas du fick många kryss ;-))
    Hälsa familjen
    Kram BB

    SvaraRadera
  2. Dina beskrivningar har aldrig varit så levande som nu.

    SvaraRadera