torsdag 25 november 2010

Atacamaöknen-mellan himmel och helvete

Föreläsningarna är äntligen över. Efter den sista powerpointbilden visats drog vi snabbt in i Atacamöknen. Det har varit en livslång dröm att få uppleva den torraste platsen på Jorden. Det regnar en skur ungefär vart fyrtionde år. Därför är det lätt att tro att Atacama bara är sand, grus och sten. Inget kan vara mer fel. Stora delar av öknen och särskilt de tjugo milen närmast kusten är som månen. Dött, dött och åter dött.

I skymningen kom vi fram till San Pedro de Atacama. Det är en liten stad med knappt tusen invånare, men med mångdubbelt fler turister. En riktig turistfälla, men en charmig sådan.

Långt innan gryningen startade vår färd vidare in i öknen. För varje mil vi färdades på knaggliga grusvägar kom vi närmare allt högre upp mot Anderna. På 4500 meters höjd stannade vi och tittade på ett ett fält med geijsrar vid foten av en vulkan. Nu förstår jag hur det känns att ha en svår hjärt eller lungsjukdom. Eftersom vi inte acklimatiserat oss drabbades vi av andnöd, hjärtklappning och yrsel. Jorge började nästan hallucinera. Drn svaveldoftande ångan sprutade ur marken i höga vita plymer. Effektfullt. När solen gick upp över den ena horisonten och månen var i nedan i den andra stod vi där i svavelångorna. Jonas uttryckte det som att vara mellan himmel och helvete.

På väg tillbaka ner mot var landskapet varierat. Små bäckar som snabbt blev floder flödade. Vid vattendragen var växterna gröna och enstaka katuser blommade. Innan San Pedro stannade vi till vid en våtmark. Trots att solen gått upp och temperaturen snabbt steg låg isen som en tunn skorpa på vattnet. Trots vinterkänslan ruvade några sothöns och andiska måsar på sina bon. Några flamingos halkade omkring på isen tillsammans med gulbröstade snäppor. De sistnämnda en Nordamerikansk vadarfågel som övervintrar i Chile.

För de mer ornitologiskt insatta kan jag nämna att vi såg seedsnipe, två nya arter sothöns och några andiska änder. En hel hoper arter av gulgröna och gröngula finkar noterades och glömdes sedan snabbt bort.

Väl tillbaka i San Pedro hade temperaturen nått en bra bit över trettiostrecket. Värmen tillsammans med en lunchpizza slog definitivt undan fötterna. Gång på gång får jag det bekräftat. En siesta gör oss till bättre människor.

2 kommentarer:

  1. Jaha då har du varit i helvetet ;-) Måste va ganska fascinerande med kontrasterna i landskapet :-)Hoppas du har plåtat lite som du lägger upp sen.
    //BB

    SvaraRadera
  2. låter som att ni har det skönt mellan himmel och helvete tillsammans med exotiska (för icke-ornitologer) fåglar, ha det bra!
    Erja

    SvaraRadera