onsdag 17 november 2010

Läkare utan gränser

Det finns läkare utan gränser och sedan finns det "läkare utan gränser". Att det senare existerar blev mina reskamrater varse när vi skulle checka in på flyget från Arlanda till Madrid. Full av samvetskval sitter jag nu i Santiago, Chile och skriver dessa pudelrader.
Nå, tillbaka till incheckningen på Arlanda. SAS-tjänstemannen ropade ut på tre språka att för att underlätta påstigningen på planet skulle de som var placerade från rad 25 till 40 gå på planet först. Vi som var placerade just på dessa rader var ingalunda exklusiva. Vi skulle lämna plats för handikappade, de som reste i buisness klass och små gråtande barn. När jag verkligen ville vara duktig kan ni kanske förstå mig när jag insåg att jag snabbt glidit förbi en hoper gråtande barn, ett antal av den högre kasten, en nunna och en rullstolsburen dam utan ben.
Det enda som fanns att göra var att stirra stint framför sig och låtsas att jag befann mig i en bubbla oåtkomlig för alla andra. Det fungerade förvånansvärt bra. Barnen skrek, damen i rullstol rullade förbi mig och jag släntrade in som andre man. Om blickar kunnat döda hade jag varit bränd till aska vid det här laget.
Flyget från Madrid till Santiago tog nästan 14 timmar. Lätt turbulens när vi flög ut över Atlanten med Cap Sao de Vicente (Europas sydvästra hörn) under oss. Färden över Atlanten ägnades åt att sova. Jag vaknade någonstans över Amazonas. Kors och tvärs genom regnskogen gick spikraka vagar. Längs vägarna var stora områden uppodlade eller på annat sätt hävdade. Det är nyttigt att flyga över Amazonas för att förstå hur snabbt människans exploatering av de orörda regnskogarna går.
Framme i Santiago konstaterade vi att damen utan ben rullade på en "fast lane" och vann hela resan.

2 kommentarer:

  1. Tja tänk hur det kan bli ;-) Ha det gött och va rädd om dig där borta.
    // BB

    SvaraRadera
  2. Hej, roligt att du kom i väg trots analkande influensa, ha det så skönt nu med alla fåglarna!
    Erja

    SvaraRadera