Det var en gång en hönsgård som låg ute på den stora slätten. Dess ståtliga gödselstack tronade högt över omgivningen. I stacken arbetade många flitiga höns av olika fason. Övertuppar med stolta steg och vackra fjädrar styrde stacken efter förmåga. Ibland blev det tuppfäktning som roade alla. I stacken fanns stridstuppar som helst ville bli övertuppar, men vägen dit var lång och kantad med blod. Men liksom solen går upp växte deras sporrar från år till år. Kacklar jag rätt när övertuppen gal skall jag stå högst upp på gödselstacken en dag, tänkte de.
De allra flesta i hönsgården var äggläggare och broilers på tillväxt. Varje dag gjorde de sitt bästa för att sjuka höns inte skulle sluta som buljong. Trots att det inte fanns så mycket korn eller tillräckligt många reden för att vårda alla halta och lytta höns trivdes de flesta. Hönsen kände sig utvalda att få dra sitt strå till just denna stack.
En vinterdag bestämde några övertuppar att ingången till ankhägnet vid ankdammen skulle stängas. Dessutom blev det mer andmat över till hönsen om korparna fick sköta hela klabbet och samla i ladorna. Beslutet kacklades snabbt igenom i sann demokratisk anda. Ankor med brutna vingar, ankor med fågelinfluensa eller lama ankor i största allmänhet skulle nu skickas till gödselstacken på slätten. Broilerna frågade uppbragta ”Hur skall vi få plats med alla sjuka ankor här i vår stack?”
Ankorna höll med ”Varför måste vi flyga hela vägen till slätten?” En Annan Anka, överankan, tyckte det var enfaldigt. ”Ankor trivs bäst vid sin damm. I brist på damm går det bra med ett dike. Om vi nu ens har ett dike och om jag fortfarande har de vackraste fjädrarna i hägnet?”, snärpte han och simmade runt, runt….
Ett av de högsta hönsen på stacken, var inte en höna utan en lyckosam björn som klättrat hela vägen till toppen, tyckte att ankan borta vid sjön visade tecken på förlamning eller var det kanske influensa. I kackelkorrespondens med tupparna fruktade björnen att ankan antingen frusit fast eller blivit lam. Björnen, som inte var listig som en räv, använde sig av engelskakacklet när han beskrev symtomen på ankförlamning. Ajdå, där hoppade en osedvanligt livskraftig groda ut innan käften slog igen med en smäll.
Hönsen förstod inte alla valörer av den märkliga dialekten. Några höns tyckte det var ett lustigt brummande från björnen, men de allra flesta sträckte på sig, fixade till kammen och vädrade en svag doft av kränkning. I Gödsala Nya Nyheter skrevs det insändare och debatter om björnen som lät tungan löpa som på en orm. Ankan som inte kände sig lam eller fastfrusen snurrade runt, tuppar och hönor av olika färg och form sprang huvudlösa hit och dit och viftade kränkt på stjärtfjädrarna. Övertupparna kände vartåt vinden blåste innan de i protest spände ut sina vackra stjärtar. Högsta övertuppen krävde den lösmynta björnens huvud på ett fat.
Björnen förklarade att han inte var ondskefull bara en aning sömnig. Lam anka betydde ju bara att ankan var fastfrusen och inte kunde ta höjd som förr. Blev detta inte en höna av en fjäder? Är det tillräckligt kärvt klimat, kan ju vem som helst bli en lam anka, tänkte han. Men trots denna fullblodspudel gick björndrevet.
Björnen fann det bäst att gå i ide. Inifrån sin kula hörde han hur det kacklade i snögloppet från stacken. ”Kan vi inte flå pudeln. Han är ingen björn utan en galen hund. Jag tror det är en räv i lånta fjädrar. Var är nödslakt?”
I värmen bläddrade vår tilltufsade björn i sin sagobok med fabler ”den dumme smädar i sin galenskap, allt kunnande och vetenskap”. Det skall tusan kasta pärlor på svin grymtade han, vände sig och somnade om.
måndagen den 25:e januari 2010
onsdagen den 6:e januari 2010
Vår tids tigrar
När jag ligger på min divan och äter blandade praliner begrundar jag efterdyningarna av min nära döden, eller rent av min nära livet upplevelse. Intresset från engagerade läsare har varit stort. Det kanske inte blev så många kommentarer. För vem vill skylta i text med teorier som gränsar till psykiatrins träskmarker och djupa sumphål.
Däremot har jag fått ta emot diagnosförslag per telefon och i personliga samtal. Några anser att det var tillfälliga magbesvär andra tror att jag hade en lätt släng av psykos. Ja, ja, oavsett vilket så var det en trevlig känsla som jag gärna unnar många av mina medmänniskor.
Nu var det inte det här som skall avhandlas i dagens epos. Texten för dagen är vår tids tigrar. Även om de riktiga tigrarna snart är slut, finito, utrotade och malda till potensgivande medel och exporterade till den stora draken i öster där modern teknik samsas med djup vidskepelse, så får de tjäna som metafor för min korta spaning.
Fundera en stund över hur många sätt du kan kontaktas. Antingen träffar vi någon på stan och påbörjar ett samtal. Det är fortfarande ganska vanligt även om det ständigt bryts av telfonsamtal och inkommande sms; "som jag bara måste svara på".
Ett annat sätt är den vanliga telefonen. De som har pipfunktion i telefonen som talar om att någon annan vill prata, kan under ett och samma samtal växla mellan tre, fyra personer samtidigt. Om det finns en övre gräns vet jag inte och jag har inte några planer på att ta reda på det heller.
Mobiltelefonen har kommit för att stanna. De små minidatorer vi traskar omkring med i fickorna kan göra allt och mycket, mycket mer än vad min första dator klarade. Den kostade 25 tusen spänn och är sannolikt omcirkulerad ett antal gånger i telefoner, datorer och G-d vet vad. Jag är inte teknikfientlig men jag som bara vill ha en telefon som jag kan svara i och ringa ut ifrån. Finns de att få tag på? Möjligtvis för 199 spänn på Nettos utförsälningslager. I telebutikerna tittar de bara konstigt när detta speciella och enkla önskemål framförs. I en butik erbjöds jag en pensionärs eller om det var en barntelefon med extra stora knappar. Enligt uppgift kunde jag inte misslyckas. Jag köpte den inte, den hade sms funktion.
E-mail har underlättat våra liv-eller har det det? Ständigt gnäller kollegor och vänner att de har så många mail som måste svaras på så de inte hinner göra något vettigt varken hemma eller på jobbet. Det är inte så belastande att svara på Nigeriabreven som skall göra oss till miljonärer eller kedjebrev som utlovar evig lycka, de professionella med en bilag "för kännedom" räcker gott och väl. De som skickar denna kännedom borde steglas på stadens torg. Kan de inte av artighet mot sina underlydande här i kung Cheops pyramid läsa sina alster, koka ner det hela till en buljong som var och en kan få i sig och förstå. Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta resonerar jag innan jag raskt trycker på deleteknappen.
Hur lång tid tar det för dig att formulera en fråga och skicka den till mig? En halv minut om du har bråttom, en timme om den är genomtänkt. Då inställer sig följande fråga till dig; hur lång tid tar det för mig att svara på den. Tre timmar, en dag, en månad eller rent av aldrig. Likt högarna av papper, brochyrer och böcker växer på mitt skrivbord växer mina högar med virtuella papper i min e-mail. Normalt har jag tremånadersregeln för papper. Det som inte är läst eller saknat på tre månaders går obönhörligt ner i pappersinsamlingen. Inte böckerna dock. Det som inte är läst i min mail de senaste tre månaderna kommer gå samma väg, men då raka vägen ut i den virtuella skärselden av ettor och nollor.
Om det verkligen finns en önskan att nå mig, skriv ett brev. Brev är trevligt. Orden flödar inte lika lätt som här framför datorn, budskapet blir genomtänkt och pockar på en kommentar. Det finns fortfarande platser på stan där det går att köpa frimärken och brevlådorna är alltjämnt gula. Vill du inte leta frimärken går det bra att ringa. Jag svarar när jag kan.
Eftersom vår hjärna inte hunnit utvecklas så mycket som vi tror under de senaste tiotusen åren har tekniken varvat oss för länge sedan. Det vi tror är en liten söt kattunge är i verkligheten en sabeltandad tiger redo att sluka vår tid, vårt medvetande och göra oss till decerebrerade (hjärnan avkopplad från kroppen) idioter. Tiden är en maktfaktor som vi måste återvinna.
Däremot har jag fått ta emot diagnosförslag per telefon och i personliga samtal. Några anser att det var tillfälliga magbesvär andra tror att jag hade en lätt släng av psykos. Ja, ja, oavsett vilket så var det en trevlig känsla som jag gärna unnar många av mina medmänniskor.
Nu var det inte det här som skall avhandlas i dagens epos. Texten för dagen är vår tids tigrar. Även om de riktiga tigrarna snart är slut, finito, utrotade och malda till potensgivande medel och exporterade till den stora draken i öster där modern teknik samsas med djup vidskepelse, så får de tjäna som metafor för min korta spaning.
Fundera en stund över hur många sätt du kan kontaktas. Antingen träffar vi någon på stan och påbörjar ett samtal. Det är fortfarande ganska vanligt även om det ständigt bryts av telfonsamtal och inkommande sms; "som jag bara måste svara på".
Ett annat sätt är den vanliga telefonen. De som har pipfunktion i telefonen som talar om att någon annan vill prata, kan under ett och samma samtal växla mellan tre, fyra personer samtidigt. Om det finns en övre gräns vet jag inte och jag har inte några planer på att ta reda på det heller.
Mobiltelefonen har kommit för att stanna. De små minidatorer vi traskar omkring med i fickorna kan göra allt och mycket, mycket mer än vad min första dator klarade. Den kostade 25 tusen spänn och är sannolikt omcirkulerad ett antal gånger i telefoner, datorer och G-d vet vad. Jag är inte teknikfientlig men jag som bara vill ha en telefon som jag kan svara i och ringa ut ifrån. Finns de att få tag på? Möjligtvis för 199 spänn på Nettos utförsälningslager. I telebutikerna tittar de bara konstigt när detta speciella och enkla önskemål framförs. I en butik erbjöds jag en pensionärs eller om det var en barntelefon med extra stora knappar. Enligt uppgift kunde jag inte misslyckas. Jag köpte den inte, den hade sms funktion.
E-mail har underlättat våra liv-eller har det det? Ständigt gnäller kollegor och vänner att de har så många mail som måste svaras på så de inte hinner göra något vettigt varken hemma eller på jobbet. Det är inte så belastande att svara på Nigeriabreven som skall göra oss till miljonärer eller kedjebrev som utlovar evig lycka, de professionella med en bilag "för kännedom" räcker gott och väl. De som skickar denna kännedom borde steglas på stadens torg. Kan de inte av artighet mot sina underlydande här i kung Cheops pyramid läsa sina alster, koka ner det hela till en buljong som var och en kan få i sig och förstå. Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta resonerar jag innan jag raskt trycker på deleteknappen.
Hur lång tid tar det för dig att formulera en fråga och skicka den till mig? En halv minut om du har bråttom, en timme om den är genomtänkt. Då inställer sig följande fråga till dig; hur lång tid tar det för mig att svara på den. Tre timmar, en dag, en månad eller rent av aldrig. Likt högarna av papper, brochyrer och böcker växer på mitt skrivbord växer mina högar med virtuella papper i min e-mail. Normalt har jag tremånadersregeln för papper. Det som inte är läst eller saknat på tre månaders går obönhörligt ner i pappersinsamlingen. Inte böckerna dock. Det som inte är läst i min mail de senaste tre månaderna kommer gå samma väg, men då raka vägen ut i den virtuella skärselden av ettor och nollor.
Om det verkligen finns en önskan att nå mig, skriv ett brev. Brev är trevligt. Orden flödar inte lika lätt som här framför datorn, budskapet blir genomtänkt och pockar på en kommentar. Det finns fortfarande platser på stan där det går att köpa frimärken och brevlådorna är alltjämnt gula. Vill du inte leta frimärken går det bra att ringa. Jag svarar när jag kan.
Eftersom vår hjärna inte hunnit utvecklas så mycket som vi tror under de senaste tiotusen åren har tekniken varvat oss för länge sedan. Det vi tror är en liten söt kattunge är i verkligheten en sabeltandad tiger redo att sluka vår tid, vårt medvetande och göra oss till decerebrerade (hjärnan avkopplad från kroppen) idioter. Tiden är en maktfaktor som vi måste återvinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
