För några dagar sedan var jag inbjuden till Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Hela stan var full av vetenskapare av olika fasoner, färg och form. Under mitt knappa dygn på Sveriges framsida så tyckte, åtminstone jag, att det var både väl och proffsigt genomfört.
Jag hamnade naturligtvis i gruppen som skulle diskutera den nya influensan, Mexico influensan, Californiainfluensan eller svininfluensan eller vad den nu heter.
Vi var sex personer som hamnade i expertgruppen på podiet. Två moderatorer höll oss i schack. Diskussionerna kom till nittio procent att handla om vaccinationskampanjen och de positiva och eventuella negativa effekter vaccinationerna kunde ha fört med sig.
Låt mig nu slå fast en sak från början, jag är för vaccinationer. Vinsten av att vaccinera och rädda liv är långt större än den minimala risken att drabbas av svåra biverkningar.
Bredvid mig satt min infektionskollega, eller skall vi säga före detta infektionskollega. Anders Tegnell är en mycket trevlig och duglig person som numera är en fullblodsbyråkrat. Vi har tyvärr förlorat en bra person till maktens korridorer. Att han dessutom resonerar som en byråkrat ur Kafkas "Processen" gjorde inte saken bättre. Han gör säkert ett bra jobb som tillfredställer diverse ministrar av både sjukvårds och äldrekaraktär.
Anders sa en sak som fick mig att haja till.
"Om det är något jag är stolt över så är det att jag stoppade vaccinfabriken." Mikrofonen darrade inte ens när han fortsatte "det hade blivit alldeles för dyrt".
Även om det inte syntes på mig så blev jag fly förbannad. Ytterligare ett utslag av historielöshet. Bara för att vi just nu klarat av en mild influensa till det facila priset av cirka 5 miljarder kronor (jag kan ha fel på en miljard hit eller dit, men det bjuder jag på), så vet vi alla att influensor kommer och går. Denna gång var det en mild, nästa gång kan det lika gärna vara en svår.
Nästa influensa kan vara en variant med betydligt vassare gadd och med både högre sjuklighet och dödlighet. Världsamfundet är överens om att i pandemiplaneringen är influensavaccination en av de viktigaste hörnstenarna. Kanske den bästa hörnstenen för den andra eller tredje vågen av en kommande influensapandemi. I och för sig är det bara i backspegeln vi vet hur det verkligen gick, kom den i vågor eller kom pandemin som ett enda kontinium?
En influensavaccinfabrik kommer att kosta ett par JAS plan. Vi har ju en fantastisk
förmåga att satsa mer pengar på att skjuta ihjäl än att skjuta in vaccin i varandra. Om vi bygger en vaccinfabrik så kan vi dimensionera den så att vi även kan donera vaccin till ett eller ett par av "utvecklingsländerna". Vis av tidigare pandemier vet vi att utvecklingsländerna drabbas hårdast vid influensapandemier. Det finns med andra ord inget som helst skäl att tro att nästa pandemi skulle ändra det mönstret.
Anders ställde den retoriska frågan "om vi nu bygger en fabrik, skall den stå helt stilla under tiderna mellan pandemierna?"
Så ofantligt dumt. Det är klart att den skall skapa säsongsinfluensavaccin. Alla smittskyddsmyndigheter är överens om att säsongsinfluensavaccin minskar sjuklighet och för tidig död hos en alltmer åldrande befolkning. Vi kommer med andra ord att behöva en stadigt högre produktion av säsongsinfluensavaccin. Ett vaccin som vi även kan sälja till mer besuttna länder eller göra till en del av biståndsprogrammet.
När nästa pandemiska virus är identifierat så kan vi så snabbt det någonsin låter sig göras slå om produktionen till det vaccin som behövs mot det nya viruset. Det kommer, det kommer, tro mig.
Men det är som vanligt. Vår altruism är oändlig när vi mår bra och bara har vädret att bry oss om. Däremot slutar altruismen definitivt vid landets gränser i händelse av en reel eller inbillad kris. Det lärde jag mig av resonemangen från panelen vid vetenskapsfestivalen. "varför skall vi hjälpa alla andra". Det handlar inte om "alla" andra, det handlar om några få. Hjälper vi ett, två eller tre länder med vaccin så är det en bättre mission än att omvända folk till en eller annan religion. De länder som köper vaccin från en framtida nordisk, svensk eller europisk vaccinfabrik kommer inte donera en enda dos till Togo, Niger eller Bangladesh. Inte en chans.
Just nu lägger jag sista handen vid min bok om Pandemier. Boken kommer ha den prosaiska titeln "Pandemi" och handlar om influensan som ett exempel på en snabb pandemi och antibiotikaresistensen som likt en långsam ångvält för evigt förändrar världen. Den ges ut av ett av de större bokförlageb under sensommaren, hösten.
I fyrljusets sken satt jag och lekte med siffror. Under Spanska sjukan dog cirka 50 miljoner människor. En del säger 20 miljoner, andra och senare uträkningar hamnar närmare hundra miljoner. Sanningen är som vanligt när de gäller de stora talens lag, någonstans mitt emellan.
Den högsta dödligheten var under våg två och tre. De allra flesta dog alltså under en tidsperiod på nio månader. Fan flög i mig och jag lekte med siffrorna och gjorde en uträkning av hur många som dog per dag under dessa två vågor.
Etthundraåttiofemtusen 185 000 människor dog varje dag av Spanska sjukan. Ni läste rätt, 185 000 per dag. De allra flesta dog, enligt den vanliga tyranin i utvecklingsländerna. I Sverige dog 37 000 personer. Mina fortsatta uträkningar gav mig en siffra på 137 döda per dag i Sverige av Spanskan. De allra flesta unga och friska.
Idag kan vi producera cirka en tiondel av det vaccin som skulle behövas globalt vid en pandemi. Det är klart att det behövs globalt, pandemier är av definition globala företeelser. Anders Tegnell påstod inför sittande rätt att vi idag vid en svår pandemi kan skala upp produktionen till mellan fem och sju miljarder vaccindoser. Det är lögn, men dumt nog synade jag honom inte.
Var det Bernhard Shaw som sa "det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss något av historien" Vi är alltså beredda att göra om misstagen igen. Innan vi får nästa pandemi så är mina enkla frågor: Maria Larsson och Anders Tegnell har ni verkligen läst på? Är ni beredda att medverka till att vi lär av historien och inte gör misstag som kan bli fatala för oss i Sverige och för en stor del av jordens sju miljarder invånare? Vi kan vara förebilder för andra länder. Det är ju en konstart vi tror oss vara bäst på.
lördagen den 24:e april 2010
onsdagen den 14:e april 2010
Infektioner och ekologi
Kretsloppen i naturen griper in i varandra till en helhet som utgör den ekologiska grunden för människans existens. Under den senaste tiden har allt större fokus riktats mot de hot mot denna balans som är en följd av den ökande mänskliga befolkningen, monokulturer av husdjur och en minskad biologisk mångfald. Vid sidan av klimatförändringar är uppkomsten av nya och renässansen av gamla infektionssjukdomar något av en ödesfråga för de samhällen och den sjukvård vi idag tar för given.
För att kunna lösa detta måste vi arbeta tvärvetenskapligt. För några veckor sedan kallade vi till ett möte för forskare från hela landet som har sitt huvudsakliga intresse i zoonotiska infektioner. Tanken var att vi äntligen skulle riva de murar som finns mellan lärosäten, mellan statliga myndigheter och fristående forskare. Kort sagt murarna skulle ner och av materialet skulle vi bygga broar.
I vår enfald trodde vi att vi med nöd och näppe skulle nå upp till trettio deltagare. När vi passerat nittiofem satte vi stopp för fortsatta anmälningar på grund av logistiska problem på hotellet.
Under de senaste åren har det blivit alltmer tydligt att samarbete mellan olika discipliner är absolut nödvändigt om vi skall kunna identifiera och bekämpa framtida zoonotiska infektioner. Många av dessa infektioner är redan eller har pandemisk potential.
Mötet blev en succé. Istället för att sitta och lyssna på föreläsningar dagarna i ända, hade vi bara någon timme tillsammans. Resten av tiden gick åt till att de olika grupperna, med gemensamma intressen, möttes. Tre huvudpunkter fick de arbeta utifrån. 1) Hur skall vi kunna dela med oss av olika forskningsmaterial? 2) Hur skall vi kunna dela med oss av metodik? och 3) Hur skall vi dela med oss av vårt kunnande inom respektive fält. Protektionism var strängt förbjuden och den som visade sådana tendenser utvisades direkt för att tänka över sina synder.
Det fanns även en fjärde fråga som skulle besvaras innan mötet var över. Behövs ett gemensamt forskningscentrum eller en forskningsplattform kring zoonotiska infektioner? Uppkomst, spridningssystem och effekter av zoonoser och även antroponoser som antibiotikaresistens kan bara förstås om vi samarbetar över disciplingränser.
Eftersom svaret var ett enhälligt ja startar vi från våren 2010 upp”Centrum för Infektionsekologi och Epidemiologi” under konceptet ”En värld-en hälsa”. Fysiskt ligger det på SVA på Ulltuna, utanför Uppsala. Tanken är inte att skapa nya laboratorier och nya maskinparker. Istället skall vi hjälpa forskargrupper eller individer och styra dem mot de grupper som har ett visst material eller teknik. I en altruistisk anda skall de laboratorier eller forskargrupper som har detta material eller teknik dela med sig av den. Givetvis blir det en vinstsituation för alla inblandade.
Hela detta tänkande går stick i stäv med vad jag råkade ut för som ung läkarstudent. Jag var intresserad av ornitos eller papegojsjuka. Rådet jag fick var att ringa till en forskare på SVA som kanske kunde ge mig tips och råd. Svaret jag fick förvånade mig och gjorde mig stum. "Varför skall jag hjälpa dig? Då försämrar jag ju bara för mig själv." Vem det var? Det säger jag inte men jag kan ge er några hintar; lodjur, rådjur och pangpang. Gissa inte på Andreas Carlgren, han vet väl inte vad som är fram och bak på en bössa.
Vi som är en en aning bevandrade i genetikens irrgångar känner till att för incestuösa förhållanden är en aning onyttiga och diverse märkliga kroppsliga och själsliga fenomen kan dyka upp. Den blödarsjuka som grasserade i släkten Romanov med tentakler till flera Europeiska kungahus är ett exempel. Den Haubsburgska underläppens resa genom historien ett annat. Underläppen hade nog inte så stor betydelse för de själsliga förmögenheterna. Ett exempel på inavelsproblem i den svenska adeln visar sig när en viss kårs ordförande, gissa vilken, uttalar sig om jägarnas roll för att upprätthålla den biologiska mångfalden och balansen. Hur är det, skall verkligen en räv sköta hönsgården?
Genom ett samarbete mellan veterinärer, läkare, ekologer samt molekylärbiologer och med dagens bästa teknik i kombination med fantasi, kan vi förstå de genetiska och ekologiska förutsättningarna som styr överföring och spridning av infektionssjukdomar. Målet är att i akt och mening skapa tidiga varningssystem och nya vägar för att begränsa en okontrollerad spridning av mikroorganismer med pandemisk potential.
För att kunna lösa detta måste vi arbeta tvärvetenskapligt. För några veckor sedan kallade vi till ett möte för forskare från hela landet som har sitt huvudsakliga intresse i zoonotiska infektioner. Tanken var att vi äntligen skulle riva de murar som finns mellan lärosäten, mellan statliga myndigheter och fristående forskare. Kort sagt murarna skulle ner och av materialet skulle vi bygga broar.
I vår enfald trodde vi att vi med nöd och näppe skulle nå upp till trettio deltagare. När vi passerat nittiofem satte vi stopp för fortsatta anmälningar på grund av logistiska problem på hotellet.
Under de senaste åren har det blivit alltmer tydligt att samarbete mellan olika discipliner är absolut nödvändigt om vi skall kunna identifiera och bekämpa framtida zoonotiska infektioner. Många av dessa infektioner är redan eller har pandemisk potential.
Mötet blev en succé. Istället för att sitta och lyssna på föreläsningar dagarna i ända, hade vi bara någon timme tillsammans. Resten av tiden gick åt till att de olika grupperna, med gemensamma intressen, möttes. Tre huvudpunkter fick de arbeta utifrån. 1) Hur skall vi kunna dela med oss av olika forskningsmaterial? 2) Hur skall vi kunna dela med oss av metodik? och 3) Hur skall vi dela med oss av vårt kunnande inom respektive fält. Protektionism var strängt förbjuden och den som visade sådana tendenser utvisades direkt för att tänka över sina synder.
Det fanns även en fjärde fråga som skulle besvaras innan mötet var över. Behövs ett gemensamt forskningscentrum eller en forskningsplattform kring zoonotiska infektioner? Uppkomst, spridningssystem och effekter av zoonoser och även antroponoser som antibiotikaresistens kan bara förstås om vi samarbetar över disciplingränser.
Eftersom svaret var ett enhälligt ja startar vi från våren 2010 upp”Centrum för Infektionsekologi och Epidemiologi” under konceptet ”En värld-en hälsa”. Fysiskt ligger det på SVA på Ulltuna, utanför Uppsala. Tanken är inte att skapa nya laboratorier och nya maskinparker. Istället skall vi hjälpa forskargrupper eller individer och styra dem mot de grupper som har ett visst material eller teknik. I en altruistisk anda skall de laboratorier eller forskargrupper som har detta material eller teknik dela med sig av den. Givetvis blir det en vinstsituation för alla inblandade.
Hela detta tänkande går stick i stäv med vad jag råkade ut för som ung läkarstudent. Jag var intresserad av ornitos eller papegojsjuka. Rådet jag fick var att ringa till en forskare på SVA som kanske kunde ge mig tips och råd. Svaret jag fick förvånade mig och gjorde mig stum. "Varför skall jag hjälpa dig? Då försämrar jag ju bara för mig själv." Vem det var? Det säger jag inte men jag kan ge er några hintar; lodjur, rådjur och pangpang. Gissa inte på Andreas Carlgren, han vet väl inte vad som är fram och bak på en bössa.
Vi som är en en aning bevandrade i genetikens irrgångar känner till att för incestuösa förhållanden är en aning onyttiga och diverse märkliga kroppsliga och själsliga fenomen kan dyka upp. Den blödarsjuka som grasserade i släkten Romanov med tentakler till flera Europeiska kungahus är ett exempel. Den Haubsburgska underläppens resa genom historien ett annat. Underläppen hade nog inte så stor betydelse för de själsliga förmögenheterna. Ett exempel på inavelsproblem i den svenska adeln visar sig när en viss kårs ordförande, gissa vilken, uttalar sig om jägarnas roll för att upprätthålla den biologiska mångfalden och balansen. Hur är det, skall verkligen en räv sköta hönsgården?
Genom ett samarbete mellan veterinärer, läkare, ekologer samt molekylärbiologer och med dagens bästa teknik i kombination med fantasi, kan vi förstå de genetiska och ekologiska förutsättningarna som styr överföring och spridning av infektionssjukdomar. Målet är att i akt och mening skapa tidiga varningssystem och nya vägar för att begränsa en okontrollerad spridning av mikroorganismer med pandemisk potential.
måndagen den 5:e april 2010
I klammeri på Rijksmuseum
Att bo i Uppsala sistlidna vinter har precis varit vad det anger lidande, mörker, elände och förhoppningsvis den sista vintern, i Uppsalas alltså. Knappt ett flygande kräk har siktats som piggar upp. I och för sig har en och annan pilgrimsfalk i sekundsnabba räder mellan domkyrkan och E4´an skrämt slag på stadens kajor och duvor. Svandammen har inte ett haft smack att erbjuda om man inte råkar vara särskilt intresserade av feta gräsänder. Till och dammens enda svan har varit på rehabilitering efter en tumöroperation i dess högra fot. Nu kanske någon protesterar eftersom taigatrasten som troget suttit i Duvbo hela vintern ”bara” har varit fyrtio minuter bort. Med bil. Just det, där har vi problemet. Under vintern har min bil stått i Kalmar på grund av fel på en styrdonsförställare, vad det nu kan vara? Och om jag tänker efter, vad skall jag med bil när jag dagligen bara transporterar mig till och från Akademiska sjukhuset i mitt eget dike?
När vintern liksom dröjer för länge, kan det bli besvärligt för knopp och själ. Då behövs snabb bot och bättring. Min fru som är läkare ordinerade en blixtvisit till någon av Europas storstäder? Amsterdam blev det.
Kontrasten mot Uppsala var solsken, människor som cyklade utan att slå ihjäl sig, doften från stadens ”Coffe shop´s” som låg tung längs gator och torg. Inte vet jag om det gjorde rödhakarna extra ystra, men tillsynes påtända sjöng de med en variation och frenesi som skulle göra varje svensk rödhake-connaisseur avundsjuk. Nilgässen var lika många som gräsmattorna och lämnade bidrag som vi klafsade i.
Vilka upphöjde nilgåsen till kryssbar art i Sverige, tänkte jag medan jag skrapade skorna rena? Säkert samma idioter som gjorde detsamma med kanadagås, tamduva och G-d vet vad. Och det samtidigt som de klamrade (man får inte räkna den som en spontant förekommande art) gulkindade krickor i nackhöjd på löpande band. Men säg den glädje och ordning som är beständig. Sedan en och annan ungfågel av denna östliga art skjutits i Europa slirar resonemanget lika halt som ledamöternas tankar. Varför, varför, varför har vår G-d övergivit oss. Nu blir vi kanske tvungna att avklamra både det ena och det andra. Men vi gör som vi brukar, vi känner varifrån vinden blåser i den gula kindfläcken.
Som ni förstår var kryssandet (alltså se så många arter som möjligt) i Amsterdam fixat på några timmar. Efter en ganska tam insats var jag många årsarter rikare, nilgässen räknades lika lite som den tama stentrasten i Stensträsk eller var det nu var, och kosan styrdes mot de kulturella evenemangen.
Det är ingen överdrift att säga att tiden på Rijksmuseum räknas före och efter Rembrandt. Hans mest berömda målning, ”Nattvakten” klarades av på några minuter, tillsammans med hundratals turister. Trots ljusspelet i målningen, som jag inte upptäckte när jag och min vän Erik besökte Holland några augustiveckor 1973 eller om det var 74, var jag inte så imponerad. Vi kommer inte ihåg årtalet och knappt ”Nattvakten” för vi var höga på öl och fåglar.
Mina vandringar genom Rijksmuseum fick nu ta nya och omvända vägar. Varför inte knuffa sig själv mot strömmen och kryssa fåglar på tavlorna? Nu menar jag inte de stereotypa måsarna som alltid siktas över stormiga hav. Nej, nu handlade det om arter som konstnären velat måla eller teckna så artlikt som möjligt.
Jag skall inte belasta er med för många artister. Ur galleriet väljer jag en som sökt motiv i den fria naturen, en annan som valt ett kök, en tredje som tycker att kungens menageri kan vara trevligt och slutligen den fjärde artisten som 400 år för tidigt velat lägga sig i debatten om miljö och global uppvärmning.
Vi börjar med den sista. Hendrick Avercamp beskriver i en målning från 1609 Amsterdam en kall vinter. På de frusna kanalerna är det gott om skridskoåkare. Steglitsor och en bergfink tycks övervintra trots det mycket kärva klimatet. Den enda svartkråka som efter möda kunde hittas, smaskade på en död hund längst ner i vänstra hörnet. Men var är alla andra svarta kråkor? Sannolikt hade de flyttat längre söderut under denna period som kallas ”den lilla istiden”. Att gråkråkkusinen från norr verkligen var en uppskattad flyttfågel visas att den naturtroget och i överflöd illustrerats i luften, på balkonger, på ett annat kadaver och som mål för en sten avlossat från en slangbella.
Att Holland var en stormakt med tentakler till de flesta kontinenter visas tydligt av Melchior d´Hondecoeter´s målning från 1680 av William III´s menageri. Där finns en salig röra av fåglar av olika fason. En del av dem klamrade vid den tiden, men numera upphöjda till kategori B eller C och tydligen kryssbara. Vad sägs om ängder med en hjälmkasuar fredligt spatserande med några prärietranor. Jag måste erkänna att jag blev en aning rörd när en prutgås av rasen hrota pilskt kikade på en vacker rödhalsad dito. Salskraken som ligger på en lerbank däremot stirrar lömsk på när dess största kusin simmar förbi med en bläsand, kricka och stjärtand i släptåg. Det som ändå gjorde störst intryck på mig, förutom den eviga nilgässen som representerades av ett par, var blåkråkan som i det fria lufthavet susar förbi mot den orörda skogen i tavlans högerkant. En häckning månne?
Jan Asselijns fågelkunskaper är svåra att avgöra. Dock visste han hur en knölsvan tog sig ut. I en nationalistisk pekoral från 1650 ser vi vad som anges vara en knölsvanshona (läs Hollands duglige kung), försvara sina ägg (läs holländarna med tillhörande kolonier). Problemet är bara att det är en hanne och inte en hona. Dessutom är kungar så vitt jag vet alltid av hankön. En sådan liten detalj, som inte kan reta upp någon förutom en och annan i raritets kommitten, förtar inte på något sätt målningens politiska värde. Det är klart att det Holländska imperiet stod tryggt på sina breda simfötter med sådana ilskna försvarare.
Efter dessa tröttsamma spaningar kan det vara på sin plats att uppsöka någon av stadens restauranger. Vår ciceron blev en av Amsterdams namnkunniga artister, Joachim Beuchleer. Han visste redan 1566 hur man käkar sig igenom en artlista. Där möras kricka, rapphöna och en vaktel i en vacker bukett och i ett annat knyte hittar vi den exklusiva kombinationen talgoxe, vaktel (igen), bofink och möjligen anas vingen och flanken av en ortolansparv. Men det som verkligen får våra smaklökar att gå igång är den trinda bläsanden som tillsammans med två unga svartsnäppor ligger på ett tennfat i tavlans centrum. Kanske var de nyskjutna i en polder nära Amsterdam eller varför inte på den legendariska ön Texel.
När vi ändå var kulturella knatade vi över till van Gogh museet. Kanske hade det hänt ett och annat på fågelfronten under de hundratals år mellan Rembrandt och van Gogh, tänkte jag optimistiskt? Tulpaner och solrosor blommande i holländska och sydfranska landskap, ett och annat öra skymtades, men inte en enda fågel tycks ha inspirerat impressionisterna till en korrekt artbestämning.
När vintern liksom dröjer för länge, kan det bli besvärligt för knopp och själ. Då behövs snabb bot och bättring. Min fru som är läkare ordinerade en blixtvisit till någon av Europas storstäder? Amsterdam blev det.
Kontrasten mot Uppsala var solsken, människor som cyklade utan att slå ihjäl sig, doften från stadens ”Coffe shop´s” som låg tung längs gator och torg. Inte vet jag om det gjorde rödhakarna extra ystra, men tillsynes påtända sjöng de med en variation och frenesi som skulle göra varje svensk rödhake-connaisseur avundsjuk. Nilgässen var lika många som gräsmattorna och lämnade bidrag som vi klafsade i.
Vilka upphöjde nilgåsen till kryssbar art i Sverige, tänkte jag medan jag skrapade skorna rena? Säkert samma idioter som gjorde detsamma med kanadagås, tamduva och G-d vet vad. Och det samtidigt som de klamrade (man får inte räkna den som en spontant förekommande art) gulkindade krickor i nackhöjd på löpande band. Men säg den glädje och ordning som är beständig. Sedan en och annan ungfågel av denna östliga art skjutits i Europa slirar resonemanget lika halt som ledamöternas tankar. Varför, varför, varför har vår G-d övergivit oss. Nu blir vi kanske tvungna att avklamra både det ena och det andra. Men vi gör som vi brukar, vi känner varifrån vinden blåser i den gula kindfläcken.
Som ni förstår var kryssandet (alltså se så många arter som möjligt) i Amsterdam fixat på några timmar. Efter en ganska tam insats var jag många årsarter rikare, nilgässen räknades lika lite som den tama stentrasten i Stensträsk eller var det nu var, och kosan styrdes mot de kulturella evenemangen.
Det är ingen överdrift att säga att tiden på Rijksmuseum räknas före och efter Rembrandt. Hans mest berömda målning, ”Nattvakten” klarades av på några minuter, tillsammans med hundratals turister. Trots ljusspelet i målningen, som jag inte upptäckte när jag och min vän Erik besökte Holland några augustiveckor 1973 eller om det var 74, var jag inte så imponerad. Vi kommer inte ihåg årtalet och knappt ”Nattvakten” för vi var höga på öl och fåglar.
Mina vandringar genom Rijksmuseum fick nu ta nya och omvända vägar. Varför inte knuffa sig själv mot strömmen och kryssa fåglar på tavlorna? Nu menar jag inte de stereotypa måsarna som alltid siktas över stormiga hav. Nej, nu handlade det om arter som konstnären velat måla eller teckna så artlikt som möjligt.
Jag skall inte belasta er med för många artister. Ur galleriet väljer jag en som sökt motiv i den fria naturen, en annan som valt ett kök, en tredje som tycker att kungens menageri kan vara trevligt och slutligen den fjärde artisten som 400 år för tidigt velat lägga sig i debatten om miljö och global uppvärmning.
Vi börjar med den sista. Hendrick Avercamp beskriver i en målning från 1609 Amsterdam en kall vinter. På de frusna kanalerna är det gott om skridskoåkare. Steglitsor och en bergfink tycks övervintra trots det mycket kärva klimatet. Den enda svartkråka som efter möda kunde hittas, smaskade på en död hund längst ner i vänstra hörnet. Men var är alla andra svarta kråkor? Sannolikt hade de flyttat längre söderut under denna period som kallas ”den lilla istiden”. Att gråkråkkusinen från norr verkligen var en uppskattad flyttfågel visas att den naturtroget och i överflöd illustrerats i luften, på balkonger, på ett annat kadaver och som mål för en sten avlossat från en slangbella.
Att Holland var en stormakt med tentakler till de flesta kontinenter visas tydligt av Melchior d´Hondecoeter´s målning från 1680 av William III´s menageri. Där finns en salig röra av fåglar av olika fason. En del av dem klamrade vid den tiden, men numera upphöjda till kategori B eller C och tydligen kryssbara. Vad sägs om ängder med en hjälmkasuar fredligt spatserande med några prärietranor. Jag måste erkänna att jag blev en aning rörd när en prutgås av rasen hrota pilskt kikade på en vacker rödhalsad dito. Salskraken som ligger på en lerbank däremot stirrar lömsk på när dess största kusin simmar förbi med en bläsand, kricka och stjärtand i släptåg. Det som ändå gjorde störst intryck på mig, förutom den eviga nilgässen som representerades av ett par, var blåkråkan som i det fria lufthavet susar förbi mot den orörda skogen i tavlans högerkant. En häckning månne?
Jan Asselijns fågelkunskaper är svåra att avgöra. Dock visste han hur en knölsvan tog sig ut. I en nationalistisk pekoral från 1650 ser vi vad som anges vara en knölsvanshona (läs Hollands duglige kung), försvara sina ägg (läs holländarna med tillhörande kolonier). Problemet är bara att det är en hanne och inte en hona. Dessutom är kungar så vitt jag vet alltid av hankön. En sådan liten detalj, som inte kan reta upp någon förutom en och annan i raritets kommitten, förtar inte på något sätt målningens politiska värde. Det är klart att det Holländska imperiet stod tryggt på sina breda simfötter med sådana ilskna försvarare.
Efter dessa tröttsamma spaningar kan det vara på sin plats att uppsöka någon av stadens restauranger. Vår ciceron blev en av Amsterdams namnkunniga artister, Joachim Beuchleer. Han visste redan 1566 hur man käkar sig igenom en artlista. Där möras kricka, rapphöna och en vaktel i en vacker bukett och i ett annat knyte hittar vi den exklusiva kombinationen talgoxe, vaktel (igen), bofink och möjligen anas vingen och flanken av en ortolansparv. Men det som verkligen får våra smaklökar att gå igång är den trinda bläsanden som tillsammans med två unga svartsnäppor ligger på ett tennfat i tavlans centrum. Kanske var de nyskjutna i en polder nära Amsterdam eller varför inte på den legendariska ön Texel.
När vi ändå var kulturella knatade vi över till van Gogh museet. Kanske hade det hänt ett och annat på fågelfronten under de hundratals år mellan Rembrandt och van Gogh, tänkte jag optimistiskt? Tulpaner och solrosor blommande i holländska och sydfranska landskap, ett och annat öra skymtades, men inte en enda fågel tycks ha inspirerat impressionisterna till en korrekt artbestämning.
söndagen den 4:e april 2010
Att vara eller inte vara
Får vi verkligen skämta om allt? Judar driver gärna med sig själva. Det finns en uppsjö böcker som jäser av självironi och humor. Muslimer både skämtar om och hatar de som råkar tro på profetens ena eller andra systerson. Katoliker raljerar och kastar sten på protestanter och vice versa. Att skämta om religioner verkar vara okey så länge vi riktar pilarna mot våra egna styrkor. Men Gud förbjude hundar i rondeller som föreställer profeter eller prelater. Det är tydligen livsfarligt. Jag undrar hur mycket skit den stackare skulle få som gör Livets ords självutnämnde profet Ulf Ekman till en trind rondellgris. Gå nu inte ut och gör sådana dumheter, då kan det komma otäcka och illaluktande saker ner i era brevlådor.
Får vi skämta om koncentrationsläger, självmordsbombare eller katolska präster som blir röda om kinderna och flämtar när de ser korgossar? Jag tror att det mesta går an bara vi inte överstiger den osynliga gräns som gör skämten alltför intima och nära. Skillnaden mellan det som är humor och det som är plumpt och taktlöst kan vara hårfin. Jag vet inte om jag redan nu har tappat balansen och fallit över på fel sida, men det är fullt möjligt att jag överskrider både takt och ton och hastigt befinner mig i de omdömeslösa träskmarkerna.
Får vi raljera om mord och självmord? Om jag berättar om mina egna eskapader borde det gå bra. För ordningens och dispositionens skull börjar vi med mord. Ett gammalt talesätt bland medicinare menar att man inte är en färdig läkare förrän man har fyllt en kyrkogård. Trots det har jag mig veterligen aldrig tagit livet av någon. Fast å andra sidan har vi alla inom läkarskrået i all välmening både hjälp och stjälpt våra patienter genom överdriven polyfarmaci, märkliga undersökningar och onödiga operationer. En kollega till mig, tillika klinisk farmakolog, menar att redan vid fem preparat har vi fullständigt tappat kontrollen över biverkningar, kroppsvätskor och samspel. Sug på den karamellen och ta fram rödpennan nästa gång ni tittar på era patienters läkemedelslistor. Devisen ”less is more” är något vi skall sikta på.
Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med hundra procents dödlighet. Frans Kafka, som var en riktig muntergök, tyckte att meningen med livet var att det faktiskt tog slut. Den belgiske författaren Maeterlinck tänkte sig att de levande var döda på semester. För en tid sedan läste jag följande sentens i en dödsannons ”livet är en glimt mellan två oändligheter”. Så oändligt vackert och trösterikt. Vi cirkulerar tillbaka varifrån vi kom och där det inte finns några minnen.
Vi som ännu inte passerat den ultimata gränsen, men som anat Styx i dimman, får vi skämta om våra egna försök att muta Karon eller våra hopplösa försök att själva simma över floden? För min egen del är svaret definitivt ja. Det är klart, om jag verkligen tar livet av mig så är det inte bara tragiskt för de efterlevande. Det blir definitivt dubbelfel om jag inte ens får skämta om utfallet eller tillvägagångssättet i tillvaron efter detta. Om det nu finns någon tillvaro efter detta. Det får vi alla veta småningom, men vi behöver ju inte gå händelserna i förväg.
Jag älskar livet. Jag tror benhårt på att det är här och nu. Jag förväntar mig vare sig himmel eller helvete efter mitt sista andetag. En evighet i himlen med trinda keruber som spelar harpa och att vi skola strosa på ängder där lejon och får ligger tillsammans måste vara ett veritabelt helvete i sig.
Får vi skämta om koncentrationsläger, självmordsbombare eller katolska präster som blir röda om kinderna och flämtar när de ser korgossar? Jag tror att det mesta går an bara vi inte överstiger den osynliga gräns som gör skämten alltför intima och nära. Skillnaden mellan det som är humor och det som är plumpt och taktlöst kan vara hårfin. Jag vet inte om jag redan nu har tappat balansen och fallit över på fel sida, men det är fullt möjligt att jag överskrider både takt och ton och hastigt befinner mig i de omdömeslösa träskmarkerna.
Får vi raljera om mord och självmord? Om jag berättar om mina egna eskapader borde det gå bra. För ordningens och dispositionens skull börjar vi med mord. Ett gammalt talesätt bland medicinare menar att man inte är en färdig läkare förrän man har fyllt en kyrkogård. Trots det har jag mig veterligen aldrig tagit livet av någon. Fast å andra sidan har vi alla inom läkarskrået i all välmening både hjälp och stjälpt våra patienter genom överdriven polyfarmaci, märkliga undersökningar och onödiga operationer. En kollega till mig, tillika klinisk farmakolog, menar att redan vid fem preparat har vi fullständigt tappat kontrollen över biverkningar, kroppsvätskor och samspel. Sug på den karamellen och ta fram rödpennan nästa gång ni tittar på era patienters läkemedelslistor. Devisen ”less is more” är något vi skall sikta på.
Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med hundra procents dödlighet. Frans Kafka, som var en riktig muntergök, tyckte att meningen med livet var att det faktiskt tog slut. Den belgiske författaren Maeterlinck tänkte sig att de levande var döda på semester. För en tid sedan läste jag följande sentens i en dödsannons ”livet är en glimt mellan två oändligheter”. Så oändligt vackert och trösterikt. Vi cirkulerar tillbaka varifrån vi kom och där det inte finns några minnen.
Vi som ännu inte passerat den ultimata gränsen, men som anat Styx i dimman, får vi skämta om våra egna försök att muta Karon eller våra hopplösa försök att själva simma över floden? För min egen del är svaret definitivt ja. Det är klart, om jag verkligen tar livet av mig så är det inte bara tragiskt för de efterlevande. Det blir definitivt dubbelfel om jag inte ens får skämta om utfallet eller tillvägagångssättet i tillvaron efter detta. Om det nu finns någon tillvaro efter detta. Det får vi alla veta småningom, men vi behöver ju inte gå händelserna i förväg.
Jag älskar livet. Jag tror benhårt på att det är här och nu. Jag förväntar mig vare sig himmel eller helvete efter mitt sista andetag. En evighet i himlen med trinda keruber som spelar harpa och att vi skola strosa på ängder där lejon och får ligger tillsammans måste vara ett veritabelt helvete i sig.
torsdagen den 1:e april 2010
Den kollektiva skulden
ESBL, KPC, MRSA, MDR, AMPc, DAMP och VRE. Är det förkortningar som känns igen? Lär er dem, ni kommer att möta dem allt oftare som larm på tidningarnas löpsedlar eller i bulletiner från sjukhusledningen.
Det är några av förkortningarna för de allt vanligare antibiotikaresistenta bakterierna. De flesta bakterierna som bär någon av dessa resistensgener finns på sjukhus och på vårdinrättningar, medan några som MRSA och ESBL ökar även ute i samhället.
Hos en i övrigt fullt frisk person är de inte något större problem. Man kan vara bärare av dem utan att veta om det. Värre blir det när bakterierna bryter kroppens barriärer. MRSA, en vanlig hud-Stafylokock med MRSA gener, kan orsaka en infektion i hud eller mjukdelar som kan vara svår att bota. ESBL är särskilda gener som bärs av olika arter av tarmbakterier. När bakterierna bryter igenom tarmbarriären och orsakar en urinvägsinfektion eller ger en allmän blodförgiftning, kan de bli mycket svårbehandlade. Bakteriens ESBL gen kodar för ämnen som bryter ner avancerade antibiotika. Hos känsliga personer, som patienter med nedsatt immunförsvar, kan sådana infektioner vara dödliga. Dödligheten är inte fullt känd men för inte så länge sedan dog för tidigt födda barn av ESBL bärande bakterier.
Orsaken till att dessa resistensgener har spridits är att antibiotika använts på ett släpphänt och promiskuöst sätt inom sjukvården, inom husdjursnäringen och till och med i fruktodlingar. Det är alarmerande att vi globalt, i en allt snabbare takt desarmerar antibiotika efter antibiotika. Samtidigt har vi inte några nya antibiotika i bakfickan eller i företagens ”pipe line” att möta upp med.
En viktig spridningsfaktor är trängsel. Oavsett om vi packar ihop råttor, räkor eller människor så ökar risken för uppkomst och spridning av antibiotikaresistenta bakterier. Att minska vårdplatser i takt med att vårdbehovet ökar på grund av en alltmer åldrande och mer vårdkrävande befolkning är inte bara kortsiktigt, det är direkt korkat. Har ni tänkt på att ett sjukhus är evolutionens märkligaste ekosystem. En djurart, ofta med defekta immunsystem, på en liten yta och utsatta för ett högt antibiotikatryck. Är det konstigt att det går åt h-vete?
En infektionsläkare och sedermera inte helt okänd sjukhusdirektör i Uppsala hade som våt dröm att lägga ner infektionsklinikerna runt om i landet. Som nuvarande chef för Sveriges Kommuner och Landsting har han lovat att studera om den galopperande resistensutvecklingen har något med tillgång på vårdplatser att göra. Ja, ja när Fan blir gammal blir han religiös.
Men vad skall vi göra? Är loppet redan kört? Vi måste minska användningen av antibiotika, så att de bara används på strikta och tydliga indikationer. Ett förslag är att göra avancerade antibiotika till specialistpreparat för infektionsläkare eller andra med en särskild mikrobiologisk utbildning. Ingen skulle drömma om att använda cytostatika hur som helst, men med antibiotika verkar det vara fritt fram. Trots att antibiotika skapar en kollektiv skuld som vi och framtida generationer skall betala - utan giltiga betalningsmedel.
Vi måste accelerera forskningen för att hitta nya antibiotika. Skulle vi, mot förmodan, hitta nya substanser som kan komma de breda folklagren tillgodo, skall vi svartsjukt hålla fast i dem så att de inte blir skjutna i sank innan bläcket i FASS hunnit torka.
Slutligen måste vi komma ihåg att antibiotika är det som har gjort den avancerade kirurgin, cancersjukvården och intensivvården framgångsrik. En situation utan verksamma antibiotika är något ni inte kan och absolut inte vill tänka er.
Det är några av förkortningarna för de allt vanligare antibiotikaresistenta bakterierna. De flesta bakterierna som bär någon av dessa resistensgener finns på sjukhus och på vårdinrättningar, medan några som MRSA och ESBL ökar även ute i samhället.
Hos en i övrigt fullt frisk person är de inte något större problem. Man kan vara bärare av dem utan att veta om det. Värre blir det när bakterierna bryter kroppens barriärer. MRSA, en vanlig hud-Stafylokock med MRSA gener, kan orsaka en infektion i hud eller mjukdelar som kan vara svår att bota. ESBL är särskilda gener som bärs av olika arter av tarmbakterier. När bakterierna bryter igenom tarmbarriären och orsakar en urinvägsinfektion eller ger en allmän blodförgiftning, kan de bli mycket svårbehandlade. Bakteriens ESBL gen kodar för ämnen som bryter ner avancerade antibiotika. Hos känsliga personer, som patienter med nedsatt immunförsvar, kan sådana infektioner vara dödliga. Dödligheten är inte fullt känd men för inte så länge sedan dog för tidigt födda barn av ESBL bärande bakterier.
Orsaken till att dessa resistensgener har spridits är att antibiotika använts på ett släpphänt och promiskuöst sätt inom sjukvården, inom husdjursnäringen och till och med i fruktodlingar. Det är alarmerande att vi globalt, i en allt snabbare takt desarmerar antibiotika efter antibiotika. Samtidigt har vi inte några nya antibiotika i bakfickan eller i företagens ”pipe line” att möta upp med.
En viktig spridningsfaktor är trängsel. Oavsett om vi packar ihop råttor, räkor eller människor så ökar risken för uppkomst och spridning av antibiotikaresistenta bakterier. Att minska vårdplatser i takt med att vårdbehovet ökar på grund av en alltmer åldrande och mer vårdkrävande befolkning är inte bara kortsiktigt, det är direkt korkat. Har ni tänkt på att ett sjukhus är evolutionens märkligaste ekosystem. En djurart, ofta med defekta immunsystem, på en liten yta och utsatta för ett högt antibiotikatryck. Är det konstigt att det går åt h-vete?
En infektionsläkare och sedermera inte helt okänd sjukhusdirektör i Uppsala hade som våt dröm att lägga ner infektionsklinikerna runt om i landet. Som nuvarande chef för Sveriges Kommuner och Landsting har han lovat att studera om den galopperande resistensutvecklingen har något med tillgång på vårdplatser att göra. Ja, ja när Fan blir gammal blir han religiös.
Men vad skall vi göra? Är loppet redan kört? Vi måste minska användningen av antibiotika, så att de bara används på strikta och tydliga indikationer. Ett förslag är att göra avancerade antibiotika till specialistpreparat för infektionsläkare eller andra med en särskild mikrobiologisk utbildning. Ingen skulle drömma om att använda cytostatika hur som helst, men med antibiotika verkar det vara fritt fram. Trots att antibiotika skapar en kollektiv skuld som vi och framtida generationer skall betala - utan giltiga betalningsmedel.
Vi måste accelerera forskningen för att hitta nya antibiotika. Skulle vi, mot förmodan, hitta nya substanser som kan komma de breda folklagren tillgodo, skall vi svartsjukt hålla fast i dem så att de inte blir skjutna i sank innan bläcket i FASS hunnit torka.
Slutligen måste vi komma ihåg att antibiotika är det som har gjort den avancerade kirurgin, cancersjukvården och intensivvården framgångsrik. En situation utan verksamma antibiotika är något ni inte kan och absolut inte vill tänka er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
