Jag läste med stor behållning artikeln »Pegga upp och må bättre!« skriven av Per Kulling, ordförande i Svensk förening för golfspelande läkare (SMGA), under Läkartidningens Apropå i nr 16/2010 (sidan 1045).
Sveriges Kryssande Läkares förening (SKL) kan inte direkt köpa hans argument, även om de var underbyggda med ett smakfullt antal referenser i Kamratposten. Vi beslutade därför att kika närmare på om ”Pegga upp och må bättre” är lika välgrundat som att ”Skåda hårdare och dö friskare”.
Som representant för SKL erkänner jag direkt, jag har aldrig och har inte heller någon som helst avsikt att någonsin spela golf. Risken är överhängande för ytterligare ett livsintresse som kommer att krympa kvoten dygnets 24 timmar med en fysisk person till ett absolut minimum.
Att den förväntade medellivslängden hos golfare ökar med fem år för att de i sakta mak knallar omkring och slår en vit boll i en kopp är goda nyheter. Den medicinska baksidan av för många ”hole in one”, är firande med Champagne. Det förefaller dock vara en så sällsynt händelse, så till och med Folkhälsoinstituts hälsokardinaler kan ge absolution.
En snabb jämförelse av lönenivåerna hos medlemmar inom SMGA och SKL visar att de skiljer sig betänkligt. SKL´s medlemmar firar i allmänhet inte med Champagne utan använder mer frugala drycker i händelse av en upptäckt av en mycket sällsynt fågel. Även om även detta är en raritet i SKL leden är det inte säkert att ovannämnda institut ser det med lika blida ögon. Kanske det finns fler medlemmar av SMGA än SKL i folkhälsoinstitutet? En stor fråga utan svar.
Trots detta är vi från SKL övertygade om att eventuella leverbiverkningar vägs upp av de hormon och transmittorflöden som sparar både hjärta och hjärna.
Jag anar en viss besvikelse mellan raderna att de sponsrade golfresorna har gått i putten. Även fågelskådande kollegor har varit på bolagsstödda konferenser som ramlade ner i samma hål när de kallare vindarna började blåsa från öster. Fågelskådningen innan konferensen var bara en bieffekt av att intresserade läkare fick träffas och diskutera oväsentliga frågor som zoonotiska infektioner och pandemier, eller hur.
Den fågelskådande doktorn ser vid en första anblick letargisk ut när han eller hon en tidig morgon står vid en fyr eller i ett träsk, och fryser. Att spana på ankor i horisonten är inte särskilt upphetsande och ökar knappast hjärtfrekvensen. Men lugnet är bedrägligt. Inuti huvudet flödar både serotonin och dopamin. Det kan när som helst dyka upp något sällsynt i horisonten, eller komma utkrypande ur vassen. Händer detta är den letargiske doktorn försvunnen och ersatt av en furie. Med en massiv utströmning av adrenalin stressas hjärtat till frekvenser som vid en intensiv löprunda.
När rariteten försvunnit går frekvensen ner, men samtidigt ökar nivåerna av lustbringande och lugnade transmittorsubstanser i våra hjärnor och flöden av oxytocin i kroppen. Kort sagt, utan att ta ett steg får vi samma hormonspegel som kollegan som tränar för Stockholm maraton, och vi inom SKL är övertygade om att vi åtminstone kan prestera de första hundra metrarna av loppet.
Inom styrelsen för SKL har vi funderat på om det är samma fenomen och transmittorpåverkan golfaren utsätts för, alldeles innan klubban träffar bollen och SMGA medlemmen förstår att detta blir en eagle, birdie eller albatross, som när en medlem av SKL förstår att måsen i horisonten inte är en mås, utan en albatross.
Vid sällsynta tillfällen ses den fågelskådande doktorn springa. Ett larm om en sällsynt fåglar skapar en febril aktivitet. Oavsett om SKL medlemmen råkar vara anestesiolog, pensionerade barnläkare eller eftertänksam psykiatriker rusar de lika beslutsamt mot bilarna och ökar på koldioxidskulden. I andra fall springer de mot närmsta buske för att se självmordspiloten som landat, innan den hinner bli uppäten av en katt. Kort sagt om SMGA doktorn är en långdistansare är SKL kollegan en sprinter.
Förutom nyttiga höjningar av hjärtfrekvensen, vilka är övriga hälsobringande likheter hos den golfande eller den fågelskådande kirurgen? Båda får frisk luft. Vissa undantag finns dock då SKL gärna uppsöker soptippar eller reningsverk med sjuka utdunstningar. Men tack vare en överrepresentation av infektionsläkare i SKL har skolmedicinen slutligen övergivit miasmateorin. Visst det luktar illa, men det orsakar inte pneumoni.
Vilka är då riskerna den golfande eller fågelskådande läkaren utsätts för?
Normalt samexisterar de båda intresseinriktningarna i ömsesidig respekt. Kollegor från SKL eller SMGA hälsar på varandra i sjukhuskorridoren och kan till och med sitta vid samma bord under lunchen.
SKL förstår att golfbanor anlagda i den monokulturella granskogen ökar den biologiska mångfalden genom att skapa varierade biotoper vilket minskar introduktionen av farliga mikroorganismer till människor. Dessutom har åtskilliga sällsynta fågelarter upptäckts på golfbanor och gemensamt beundrats av både SKL och SMGA medlemmar. Konflikter äger i princip bara rum på Falsterbonäset. Det är den enda plats där SMGA medlemmar med flygande golfbollar och ett i vrede vrålat ”fore” försöker skjuta ihjäl passerande SKL medlemmar. Argument som att fåglarna har funnits i miljontals år och golfbollarna bara några futtiga sekler faller lika platt på marken som en golfboll i ruffen eller en träffad SKL medlem.
Vilken risken är att besöka ruffen är frågan som rättfärdigar denna blogg i Dagens medicin. Vi behöver införa begreppet ”ruffindex” för att se närmare på SMGA och SKL medlemmarnas hälsorisker. Vi antar att det är ett bra mått som är omvänt proportionellt mot golfarens handicap och direkt proportionellt mot hur många fågelarter SKL medlemmen har.
För den golfande privatläkaren med lågt handicap, är ruffen något plågsamt som sällan behöver besökas. Den golfande barnläkaren, med ett betydligt högre handicap gör ideliga besök ute i tassemarkerna. För SKL erbjuder däremot ruffen oanade möjligheter. Näktergalar, smygar och trevliga sångare kan beskådas och nya arter kryssas.
Oavsett om ruffen är en katastrof för SMGA eller en succé för SKL finns där varelser som ser oss som möjliga måltider. Myggorna är, åtminstone i Sverige, inte något problem. Däremot kan fästingar bära med sig diverse patogener som både den golfande eller fågelskådande kollegan kan drabbas av. Om ruffindexet är ett mått på exposition för fästingburna patogener eller inte undersöks just nu av forskargrupper i Uppsala och Umeå.
Kalla morgnar är som bekant vanliga i Sverige. Hypotesen är att de fågelskådande kollegorna, gärna uppsöker ruffen i den tidiga morgonen och är mer påklädda och skyddade mot fästingangrepp, än sina golfande kollegor som lättklädda gör besöken senare under dagen. Om våra teorier stämmer torde SMGA medlemmar med höga handicap ha högre nivåer av antikroppar mot några av våra vanliga fästingburna infektioner, än sina motsvarigheter med låga handicap eller medlemmar i SKL.
Om dessa skillnader inom SMGA gruppen och mellan SKL medlemmar är en realitet är några av de viktiga frågor vi hoppas klargöra under de närmaste årens studier.
Björn Olsen
Professor, Överläkare, Uppsala Universitet och Akademiska Sjukhuset
Ordförande Sveriges Kryssande Läkare
torsdagen den 10:e juni 2010
lördagen den 5:e juni 2010
Det ovanliga
Varför är vi så fascinerade av det ovanliga? Det enkla och direkta svaret är för att det är ovanligt och stökar om i vår vanliga tillvaro av sort och smått. Under sistlidna vinter, och nu menar jag verkligen lidna, har de största spänningsmomenten varit promenaderna till och från Akademiska. Med intresse har jag följt cyklisternas parabler och svanhopp ner och upp ur snöhögarna. Men eftersom di är onga (som vi säger i Närke) som dristar sig att cykla, och snön i allmänhet har varit mjuk, har det inte behövts några insatser från min sida. Däremot, när en och annan kollega i min egen ålder susat förbi på tiotusenkronorshojen har jag funderat över om de har någon överlevnadsinstinkt eller om de är en evolutionär abnormitet dömda att, i någon gatukorsning runt Akademiska, för alltid tas ur genpoolen. Fast det är klart, i vår ålder har de flesta redan hunnit föröka sig.
När patienten skall skrivas ut är det dags för eftertanke. Att bläddra i den digra luntan ICD10 eller ”diagnosregistret” kan vara så tråkigt, så tråkigt. Eftersom det mesta handlar om pengar idag, gäller det att få in rätt diagnos på rätt plats och i rätt ordning. Dessutom skall så många diagnoser som möjligt tas med. Ibland består halva journaltexten av uppräkning av diagnoser. Det ger klirr i kassan. Oftast är det diabetes med komplikationer, demens med komplikationer, hjärtsvikt med komplikationer, bensår med eller utan diabetes och lunginflammationer med eller utan komplikationer.
Vi infektionsläkare har förmånen att då och då stöta på patienter bärandes på rariteter som malaria eller bilharzia. Sådant roar alltid lite extra. Dessutom är infektionsmedicinen inriktad på saker och ting som går att bota. Det är inte alltid vi hittar orsaken till febern, men med hjälp av avancerade undersökningar som sällan ger någonting, antibiotika som hjälper ibland och slutligen vad vi kallar aktiv expektans, vilket i korthet betyder att vi väntar och ser vad som händer, blir de flesta av våra patienter friska. Finns det något mer tacksamt? Antipoden till oss är sannolikt neurologerna. De är magiker på att ställa diagnoser, men botar å andra sidan få, om någon.
Men låt oss för en stund återvända till ICD10 och se vilka smultron vi kan hitta i detta nässelbestånd. ”Resor och förflyttningar med överansträngning och umbäranden” har den trista beteckningen X51. Bakom X51 kan det dölja sig allt från flyktingar som flyr för sitt liv till golfspelande kardiologer som under den senaste kongressen dramatiskt höjt sitt handicap.
W59 är, ”kontakt med törnen och taggar på växter samt vassa blad.” Om vi bortser från de lyckliga som varje vår klipper sina rosor vid husknuten, så borde en och annan botaniskt eller ornitologiskt intresserad person passa in här. Trots allt andas W59 något vårlikt och positivt, även om rosfebern A46 man får på köpet inte känns lika uppfriskande.
Vi är ”kicksökare” och någon gång under karriären vill vi gärna plita ner en riktig raritet i journalen. Här kommer några riktiga höjdare. Vad sägs om V95, ”Olycka med rymdfarkost med skada på ombordvarande”. Den diagnosen kan bara ställas på en nu levande svensk. Skulle det värsta ha hänt så hade det ändå inte varit en svensk läkare, utan en amerikansk dito som skrivit diagnosnumret. Så vad tusan V95 gör i ett svenskt diagnosregister, kan man undra?
”Biten av krokodil eller alligator” går under den torftiga beteckningen W58. Både W58och dess kusin W56 ”Biten av vattendjur” är trots allt slamkrypare som vi kan få förmånen att stöta på. Vi reser mer och har fler och fler märkliga husdjur nuförtiden. När vi ändå kryssar fram i zoologin kan jag passa på att nämna X24”Kontakt med giftiga tusenfotingar.” Sällsynt, men inte omöjlig.
”Insugen av jetmotor” V97.3 och ”Laglig avrättning” Y35.5.lämnar jag därhän. Den första är en olycklig konsekvens av teknikens landvinningar, den andra är en följd av människans dårskap.
När patienten skall skrivas ut är det dags för eftertanke. Att bläddra i den digra luntan ICD10 eller ”diagnosregistret” kan vara så tråkigt, så tråkigt. Eftersom det mesta handlar om pengar idag, gäller det att få in rätt diagnos på rätt plats och i rätt ordning. Dessutom skall så många diagnoser som möjligt tas med. Ibland består halva journaltexten av uppräkning av diagnoser. Det ger klirr i kassan. Oftast är det diabetes med komplikationer, demens med komplikationer, hjärtsvikt med komplikationer, bensår med eller utan diabetes och lunginflammationer med eller utan komplikationer.
Vi infektionsläkare har förmånen att då och då stöta på patienter bärandes på rariteter som malaria eller bilharzia. Sådant roar alltid lite extra. Dessutom är infektionsmedicinen inriktad på saker och ting som går att bota. Det är inte alltid vi hittar orsaken till febern, men med hjälp av avancerade undersökningar som sällan ger någonting, antibiotika som hjälper ibland och slutligen vad vi kallar aktiv expektans, vilket i korthet betyder att vi väntar och ser vad som händer, blir de flesta av våra patienter friska. Finns det något mer tacksamt? Antipoden till oss är sannolikt neurologerna. De är magiker på att ställa diagnoser, men botar å andra sidan få, om någon.
Men låt oss för en stund återvända till ICD10 och se vilka smultron vi kan hitta i detta nässelbestånd. ”Resor och förflyttningar med överansträngning och umbäranden” har den trista beteckningen X51. Bakom X51 kan det dölja sig allt från flyktingar som flyr för sitt liv till golfspelande kardiologer som under den senaste kongressen dramatiskt höjt sitt handicap.
W59 är, ”kontakt med törnen och taggar på växter samt vassa blad.” Om vi bortser från de lyckliga som varje vår klipper sina rosor vid husknuten, så borde en och annan botaniskt eller ornitologiskt intresserad person passa in här. Trots allt andas W59 något vårlikt och positivt, även om rosfebern A46 man får på köpet inte känns lika uppfriskande.
Vi är ”kicksökare” och någon gång under karriären vill vi gärna plita ner en riktig raritet i journalen. Här kommer några riktiga höjdare. Vad sägs om V95, ”Olycka med rymdfarkost med skada på ombordvarande”. Den diagnosen kan bara ställas på en nu levande svensk. Skulle det värsta ha hänt så hade det ändå inte varit en svensk läkare, utan en amerikansk dito som skrivit diagnosnumret. Så vad tusan V95 gör i ett svenskt diagnosregister, kan man undra?
”Biten av krokodil eller alligator” går under den torftiga beteckningen W58. Både W58och dess kusin W56 ”Biten av vattendjur” är trots allt slamkrypare som vi kan få förmånen att stöta på. Vi reser mer och har fler och fler märkliga husdjur nuförtiden. När vi ändå kryssar fram i zoologin kan jag passa på att nämna X24”Kontakt med giftiga tusenfotingar.” Sällsynt, men inte omöjlig.
”Insugen av jetmotor” V97.3 och ”Laglig avrättning” Y35.5.lämnar jag därhän. Den första är en olycklig konsekvens av teknikens landvinningar, den andra är en följd av människans dårskap.
onsdagen den 2:e juni 2010
Sumpgas
Jag har begått ett brott. Inte vet jag vilket straff som kan utmätas, böter, insmord med gyttja på stadens torg eller uteslutning ur Sveriges Ornitologiska Förening.
Men hur kan det nu komma sig att en laglydig medelålders professor och överläkare boendes i Uppsala så uppsåtligen bryter mot lagar och förordningar? Nu skall vi bortse från den furie jag transformeras till varje gång jag hamnar bakom ratten. Med ett ursinnigt hämndbegär på alla idioter i trafiken skriker jag dj-a idiot eller gubbskrälle.
Kanske beror brottet på att jag äldre dagar blivit sentimental. Så sentimental som bara en medelålders man kan bli, och det vill inte säga lite. Med gyttja upp till knäna i ett kaveldunsfält stod jag tre meter från den spång, som jag, enligt Hjälstavikens reservatsbestämmelser, inte fick avvika ifrån. När gyttjan sakta men säkert drog mig ner stod jag stilla, lät mina ben omslutas av ävja och funderade på varför allt inte var som förut.
Förr, då vid min barndoms sumphål Oset och Kvismaren, kunde jag lätt som en hanlig hind skutta från tuva till tuva och ta mig torrskodd över Ladviken eller den förskräckliga Fräknabotten. Lyckades inte det trängde jag mig ändå fram som ett vildsvin mellan kaveldun och vass.
Lärkorna sjöng, näktergalen klapprade och solen sken.
”Vad gör du där?" En laglydig man stod på spången och glodde på mig. Hunden var kopplad.
”Funderar. Har du sett något?", var min fråga som var svar på hans.
”Nä, inget speciellt. Du har väl hört rördrommen?”
Efter en lång blick och utan att sträcka fram handen för att hjälpa mig försvann han och pudeln längs spången och var snart uppslukade av vassen.
Jag vred ur mina byxor och tömde ur mina dyra seglarskor från den sista kaffekoppen sump. Doften av metangas kom i pustar ur hålet där tuvan nyss stått. Som om ett träsktroll satt där nere och var förbannad. Mina svampiga fötter och lukten väckte minnen till liv.
Tack vare sin långa historia i basen på våra skallar har lukthjärnan kopplingar både hit och dit till de högre och mer sofistikerade delarna av intellektet. Mer än vi vill veta styr den både förnuft och oförnuft. Rätt eller fel sorts arom, det beror på hur man ser det, kan få oss att tappa kontroll över både mage och vett.
Inte vet jag om det var lukthjärnan som trollade fram en rad ur Heidenstams Ensamhetens tankar; ”jag längtar stenarna där barn jag lekt” i min skalle. Stenar har jag aldrig talat till mig däremot har dyn det. Jag är väl inte dum i huvet, eller?
Förr var det i bästa fall stövlar nu var det seglarskor. Då ett rörligt liv på cykel och klättrandes i träd, nu ett stillasittande dito framför en dator eller bakom ratten på en Mercedes. Varför var jag tvungen att ge mig ut i tuvmarken bland vass och kaveldun? Kanske ville jag åter fånga en del av min ungdom. Jag ville veta om instinkten att känna hur länge jag kunde stå kvar och gunga på en tuva och lämna den i precis rätt ögonblick fortfarande fanns kvar. För inte har jag blivit tyngre och stelare med åren, inte jag inte. Innan jag prövande satte ner foten på den första tuvan tänkte jag, det är som att cykla, har man en gång lärt sig det glömmer man det aldrig. Jag hade glömt.
Det finns en intimitet i att se på fåglar vid en mellansvensk vassjö. En intimitet jag tappat under de decennier jag bott vid havet och sökt mig till stränderna för att spana på horisontankor. Jag bytte ut klafsandet och bortvirrandet i vasshavet mot att i sakta mak gå längs öländska eller västerbottniska stränder och sparka i nässelbestånd eller mållor. Sävsångarna fick byta plats med videsångare eller andra små bruna pysslingar från öster. Resorna har varit många och till de mest exotiska platser, men närkontakt med de mellansvenska slättsjöarna har jag undvikit. Även om jag gjort några gästspel i Oset eller Kvismaren har närheten inte funnits där. Man kan ana men inte känna den riktiga närheten och intimiteten från ett fågeltorn.
Kanske var jag yr av alla upplevelser av beckasiner, kärrhökar, fiskgjusar och dvärgmåsar? Ovanför mig brummade enkelbeckasinerna när de spelflygande störtade mot marken. Trots att mycket ävja flutit under broarna fanns de där, ljuden jag aldrig glömt och som på en sekund kom upp ur det undermedvetna. Sävsångaren sjöng lika rörligt och rörsångaren lika sävligt som förr. Lika lätt var det att förstå vid den första inandningen att rördrommen skulle böla fyra gånger. Vattenrallens tinkljud från vassen satt där det skulle och jag kunde skilja det mot både rör- och sothönans. Inga problem där heller. Allt tycktes fungera som det skulle.
Blöt stod jag på Kvarnberget och spanade ut. Det har hänt en hel del sedan jag skådade sist vid barndomens vassjöar. Kanske förändringarna i faunan är så stora att jag blev tillfälligt sinnesförvirrad. Det går nog att åberopa om jag blir lagförd för mitt reservatsbrott.
Då, på 1970 talet var storskarv en andra klassens raritet. Idag ligger de i små grupper på blankvattnet och fiskar framgångsrikt rudor, mörtar eller sutare. Trots att de är nya i sammanhanget passar de så bra in i en vassjö. Somliga hatar dem lika mycket som jag älskar dem. Visst har grågässen blivit fler och nog är det fler översomrande tranor på åkrarna nuförtiden? Trastsångaren satt på ett strå och gungade. Den skorrade till innan den flög vidare mot en intressant hona. Då en raritet av rang, nu i snart nog varje vassjö nära dig. Om du inte bor i Norrland förstås.
Sävsparven varnade och några sekunder senare kom en av lufthavets eleganter svepande över vassen. Vingarna från trollsländorna som lärkfalken fångade singlade ner som genomskinliga blomblad och blänkte i majsolen innan de landade på blankvattnet mellan tuvorna
När jag ändå var blöt så kunde jag inte bli mycket blötare. Blöt eller död, begreppen är definitiva. Inne i vasshavet på väg tillbaka mot Mersa och dator, lämnade jag åter spången och tog några trevande steg. Det gungade till men det höll. Några steg till och jag var helt uppslukad av vassen. Blott de brutna stråna vittnade om vägen jag kommit. Jag kände mig som en vassvaskare, en vålnad efter dem som ”gått bort sig” och aldrig kommit tillbaka ur det oändliga vasshavet. Det tisslade och tasslade. Rörsångarna klättrade på stråna och kikade nyfiket på mig. Något större klev omkring därinne. Jag kunde inte se mer än någon meter, vad det var vet jag inte. Kanske var det rördrommen som tog ett par kliv tillbaka in i avskildheten.
Plötsligt var de där. Med metalliska "pjing, pjing" kom en grupp skäggmesar klättrandes från strå till strå. De var nyfikna och undrade säkert vad det var som störde ordningen. På någon meters håll satt en liten familj och spanade på mig. Hanen gör verkligen skäl för namnet. I stort sett visar den prov på olika nyanser av brunt, men huvudet är stålblått. Den svarta mustaschen ser ut som om den tagits från en kinesisk mandarin. Gynnsamma år kan de få tre kullar med ungar. De förökar sig likt kaniner eller bakterier om vi nödvändigtvis skall ha en touch av medicin i denna skröna. Dessutom kan den första kullens ungar häcka redan samma år de är födda. Lika diskreta de är under häckningen, lika exhibitionistiska är de under höstens högflykter. Åtskilliga gånger har jag i oktober sett flockarna spiralformat ta höjd tills de knappt syns. Innan de definitivt försvinner in i himlen exploderar flocken och de sprids i alla vädersträck.
Så stod jag där. Det susade och rasslade lite försiktigt i stråna. Jag var omsluten av gult. Tittade jag upp fanns bara den blå himlen. Inte ett moln att fästa blicken vid. Då kom känslan tillbaka med full kraft. Mitt tidigare misslyckade försök att skutta på tuvor hade jag glömt. Jag var ömt innesluten i en värld som saknade tid men som hade rum. Jag hade återfått intimiteten med min ungdoms hav av vass.
På väg hem körde jag ihjäl årets första björktrastunge.
Men hur kan det nu komma sig att en laglydig medelålders professor och överläkare boendes i Uppsala så uppsåtligen bryter mot lagar och förordningar? Nu skall vi bortse från den furie jag transformeras till varje gång jag hamnar bakom ratten. Med ett ursinnigt hämndbegär på alla idioter i trafiken skriker jag dj-a idiot eller gubbskrälle.
Kanske beror brottet på att jag äldre dagar blivit sentimental. Så sentimental som bara en medelålders man kan bli, och det vill inte säga lite. Med gyttja upp till knäna i ett kaveldunsfält stod jag tre meter från den spång, som jag, enligt Hjälstavikens reservatsbestämmelser, inte fick avvika ifrån. När gyttjan sakta men säkert drog mig ner stod jag stilla, lät mina ben omslutas av ävja och funderade på varför allt inte var som förut.
Förr, då vid min barndoms sumphål Oset och Kvismaren, kunde jag lätt som en hanlig hind skutta från tuva till tuva och ta mig torrskodd över Ladviken eller den förskräckliga Fräknabotten. Lyckades inte det trängde jag mig ändå fram som ett vildsvin mellan kaveldun och vass.
Lärkorna sjöng, näktergalen klapprade och solen sken.
”Vad gör du där?" En laglydig man stod på spången och glodde på mig. Hunden var kopplad.
”Funderar. Har du sett något?", var min fråga som var svar på hans.
”Nä, inget speciellt. Du har väl hört rördrommen?”
Efter en lång blick och utan att sträcka fram handen för att hjälpa mig försvann han och pudeln längs spången och var snart uppslukade av vassen.
Jag vred ur mina byxor och tömde ur mina dyra seglarskor från den sista kaffekoppen sump. Doften av metangas kom i pustar ur hålet där tuvan nyss stått. Som om ett träsktroll satt där nere och var förbannad. Mina svampiga fötter och lukten väckte minnen till liv.
Tack vare sin långa historia i basen på våra skallar har lukthjärnan kopplingar både hit och dit till de högre och mer sofistikerade delarna av intellektet. Mer än vi vill veta styr den både förnuft och oförnuft. Rätt eller fel sorts arom, det beror på hur man ser det, kan få oss att tappa kontroll över både mage och vett.
Inte vet jag om det var lukthjärnan som trollade fram en rad ur Heidenstams Ensamhetens tankar; ”jag längtar stenarna där barn jag lekt” i min skalle. Stenar har jag aldrig talat till mig däremot har dyn det. Jag är väl inte dum i huvet, eller?
Förr var det i bästa fall stövlar nu var det seglarskor. Då ett rörligt liv på cykel och klättrandes i träd, nu ett stillasittande dito framför en dator eller bakom ratten på en Mercedes. Varför var jag tvungen att ge mig ut i tuvmarken bland vass och kaveldun? Kanske ville jag åter fånga en del av min ungdom. Jag ville veta om instinkten att känna hur länge jag kunde stå kvar och gunga på en tuva och lämna den i precis rätt ögonblick fortfarande fanns kvar. För inte har jag blivit tyngre och stelare med åren, inte jag inte. Innan jag prövande satte ner foten på den första tuvan tänkte jag, det är som att cykla, har man en gång lärt sig det glömmer man det aldrig. Jag hade glömt.
Det finns en intimitet i att se på fåglar vid en mellansvensk vassjö. En intimitet jag tappat under de decennier jag bott vid havet och sökt mig till stränderna för att spana på horisontankor. Jag bytte ut klafsandet och bortvirrandet i vasshavet mot att i sakta mak gå längs öländska eller västerbottniska stränder och sparka i nässelbestånd eller mållor. Sävsångarna fick byta plats med videsångare eller andra små bruna pysslingar från öster. Resorna har varit många och till de mest exotiska platser, men närkontakt med de mellansvenska slättsjöarna har jag undvikit. Även om jag gjort några gästspel i Oset eller Kvismaren har närheten inte funnits där. Man kan ana men inte känna den riktiga närheten och intimiteten från ett fågeltorn.
Kanske var jag yr av alla upplevelser av beckasiner, kärrhökar, fiskgjusar och dvärgmåsar? Ovanför mig brummade enkelbeckasinerna när de spelflygande störtade mot marken. Trots att mycket ävja flutit under broarna fanns de där, ljuden jag aldrig glömt och som på en sekund kom upp ur det undermedvetna. Sävsångaren sjöng lika rörligt och rörsångaren lika sävligt som förr. Lika lätt var det att förstå vid den första inandningen att rördrommen skulle böla fyra gånger. Vattenrallens tinkljud från vassen satt där det skulle och jag kunde skilja det mot både rör- och sothönans. Inga problem där heller. Allt tycktes fungera som det skulle.
Blöt stod jag på Kvarnberget och spanade ut. Det har hänt en hel del sedan jag skådade sist vid barndomens vassjöar. Kanske förändringarna i faunan är så stora att jag blev tillfälligt sinnesförvirrad. Det går nog att åberopa om jag blir lagförd för mitt reservatsbrott.
Då, på 1970 talet var storskarv en andra klassens raritet. Idag ligger de i små grupper på blankvattnet och fiskar framgångsrikt rudor, mörtar eller sutare. Trots att de är nya i sammanhanget passar de så bra in i en vassjö. Somliga hatar dem lika mycket som jag älskar dem. Visst har grågässen blivit fler och nog är det fler översomrande tranor på åkrarna nuförtiden? Trastsångaren satt på ett strå och gungade. Den skorrade till innan den flög vidare mot en intressant hona. Då en raritet av rang, nu i snart nog varje vassjö nära dig. Om du inte bor i Norrland förstås.
Sävsparven varnade och några sekunder senare kom en av lufthavets eleganter svepande över vassen. Vingarna från trollsländorna som lärkfalken fångade singlade ner som genomskinliga blomblad och blänkte i majsolen innan de landade på blankvattnet mellan tuvorna
När jag ändå var blöt så kunde jag inte bli mycket blötare. Blöt eller död, begreppen är definitiva. Inne i vasshavet på väg tillbaka mot Mersa och dator, lämnade jag åter spången och tog några trevande steg. Det gungade till men det höll. Några steg till och jag var helt uppslukad av vassen. Blott de brutna stråna vittnade om vägen jag kommit. Jag kände mig som en vassvaskare, en vålnad efter dem som ”gått bort sig” och aldrig kommit tillbaka ur det oändliga vasshavet. Det tisslade och tasslade. Rörsångarna klättrade på stråna och kikade nyfiket på mig. Något större klev omkring därinne. Jag kunde inte se mer än någon meter, vad det var vet jag inte. Kanske var det rördrommen som tog ett par kliv tillbaka in i avskildheten.
Plötsligt var de där. Med metalliska "pjing, pjing" kom en grupp skäggmesar klättrandes från strå till strå. De var nyfikna och undrade säkert vad det var som störde ordningen. På någon meters håll satt en liten familj och spanade på mig. Hanen gör verkligen skäl för namnet. I stort sett visar den prov på olika nyanser av brunt, men huvudet är stålblått. Den svarta mustaschen ser ut som om den tagits från en kinesisk mandarin. Gynnsamma år kan de få tre kullar med ungar. De förökar sig likt kaniner eller bakterier om vi nödvändigtvis skall ha en touch av medicin i denna skröna. Dessutom kan den första kullens ungar häcka redan samma år de är födda. Lika diskreta de är under häckningen, lika exhibitionistiska är de under höstens högflykter. Åtskilliga gånger har jag i oktober sett flockarna spiralformat ta höjd tills de knappt syns. Innan de definitivt försvinner in i himlen exploderar flocken och de sprids i alla vädersträck.
Så stod jag där. Det susade och rasslade lite försiktigt i stråna. Jag var omsluten av gult. Tittade jag upp fanns bara den blå himlen. Inte ett moln att fästa blicken vid. Då kom känslan tillbaka med full kraft. Mitt tidigare misslyckade försök att skutta på tuvor hade jag glömt. Jag var ömt innesluten i en värld som saknade tid men som hade rum. Jag hade återfått intimiteten med min ungdoms hav av vass.
På väg hem körde jag ihjäl årets första björktrastunge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
