Så har buketten av antibiotikaresistenta bakterier och resistensmekanismer kompletteras med ytterligare en tistel. I Indien, Pakistan och Bangladesh har man hittat en resistensgen, NDM-1 som är en förkortning av New Delhi Metallobetalaktamaser. Det är en resistensmekanism som gör vanliga och i vissa fall farliga tarmbakterier resistenta mot karbapenemer.
Karbapenemer är en grupp av antibiotika som är nära släkt med penicillinerna men med ett bredare verkningsspektrum. Vi använder dem som en av de sista utvägarna vid svåra och komplicerade infektioner, som blodförgiftningar, urinvägs-, lung- eller mjukdelsinfektioner.
En faktor som gör situationen extra allvarlig är att många av de patienter som bar på eller hade infektioner orsakade av bakterier med NDM-1 hade fått dessa ute i samhället och inte på sjukhus. Det tyder på att NDM-1 är vanlig i samhället och att de fall som hittats hittills är toppen på ett isberg.
Antibiotikaresistens är smittsam och rullar fram över världen som en långsam pandemi. Tillsammans med alla de andra antibiotikaresistenta bakterierna kommer NDM-1ta oss närmare det stup där stora delar av den sjukvård vi i dag tar för given inte kommer att fungera.
torsdagen den 26:e augusti 2010
tisdagen den 24:e augusti 2010
Misslyckad författare
För misslyckade författare börjar helvetet på jorden” ungefär så sa Cocteau om den franske dandyn Jacques Fersen Adelswärd som levde i landsflykt på Capri i början av förra seklet. Det finns gott om liknande uttalanden från författare och kulturpersonligheters som betygsätter andras skrivande. Ibland kommer de från diktaren själv, tänk bara på Nils Ferlins vånda med sin smäktande vals och sökandet efter ord när han rimmat både på viol och fiol. Själv fruktar jag recensionerna av min bok ”Pandemi” som kommer i bokhandeln under hösten.
Att påstå att jag är författare är dumheter. Men jag tror mig vara en medelmåttig skribent av vetenskaplig och populärvetenskaplig prosa. Det finns sannolikt ett helvete på jorden även för mig och jag tror att jag funnit ingången. Just nu, alldeles innan krönikan skall vara klar, är det åtminstone ovanligt varmt om fotsulorna.
Detta egentligen så enkla, att omvandla svåra begrepp till något begripligt har gått i kras. Jag äger inte orden och om det plötsligt dyker upp något exakt som kan användas, fastnar det otympligt och obönhörligt mellan hjärnan och pekfingervalsen på datorn. Så vad jag vill säga, enligt devisen ”less is more”, skrivandet av den här krönikan har hittills gått åt skogen. Men när det är som värst flyter livbojen plötsligt upp.
Fågel och fästingprojektet, som vi sedan några år bedriver runt Medelhavet är så framgångsrikt. Nu är det förvisso höst, men tänk er tillbaka i tiden. Snön låg djup på Uppsalas slätter och lårbensfrakturerna var vanliga på akuten. Samtidigt startade fåglarna en stjärnklar natt drivna av sina hormoner och sin inre klocka färden norrut ifrån Centralafrikas djungler. Efter att ha överlevt passagen av Sahara stannade de upp några dagar i ett ensligt träsk i Nordafrika för att vila sig och fylla på energidepåerna. Under näbben, i örat, vid ögat har fästingarna krupit och bitit sig fast. Några dygn senare har fåglarna näbben, likt kompassnålar riktade mot norr, på väg, på väg mot holken i stadsskogen eller till boet under en tuva i Ammarnäs. När de mellanlandar på Antikytera i Grekland, i Camargue i Frankrike eller på den italienska ön Capri så finns vi där med våra fångstnät.
Om man är infektionsläkare, veterinär eller biolog och har något som helst intresse för kopplingen mellan infektionssjukdomar och fåglar, då är projektet perfekt. De fångade fåglarna ringmärks. En del fåglar är vackra som den gyllengula sommargyllingen medan andra exempelvis gråbruna trädgårdssångaren, inte är lika karismatisk. Oavsett färg eller karisma, bär den en fästing så utbrister ringmärkaren entusiastiskt "zecca". Ofta sitter fästingarna i fåglarnas hörselgångar. Att få loss dem är ett mikrokirurgisk pillrande. Jag kan föreställa mig att fåglarna upplever det som när vi drar eller suger ut en vaxpropp på en halvdöv patient.
Fästingarna fotograferas och petas ner i ett rör med vätska. En vätska som gör att vi på laboratoriet kan hitta både det ena och det andra. Med raffinerade och dyra analyser i svårförståeliga apparater söker vi efter olika mikroorganismer. Buketten av mikrober som kan hitta i en fästing är stor och varierad och gör vilken infektionsläkare, bakteriolog eller virolog som helst salig av lycka. Tänk vilka vackra namn; Borrelia, TBE, Rickettsia, och Anaplasma för att bara nämna några. Eller varför inte ett virus som orsakar någon okänd och otäck blödarfeber. Tanken svindlar.
Att påstå att jag är författare är dumheter. Men jag tror mig vara en medelmåttig skribent av vetenskaplig och populärvetenskaplig prosa. Det finns sannolikt ett helvete på jorden även för mig och jag tror att jag funnit ingången. Just nu, alldeles innan krönikan skall vara klar, är det åtminstone ovanligt varmt om fotsulorna.
Detta egentligen så enkla, att omvandla svåra begrepp till något begripligt har gått i kras. Jag äger inte orden och om det plötsligt dyker upp något exakt som kan användas, fastnar det otympligt och obönhörligt mellan hjärnan och pekfingervalsen på datorn. Så vad jag vill säga, enligt devisen ”less is more”, skrivandet av den här krönikan har hittills gått åt skogen. Men när det är som värst flyter livbojen plötsligt upp.
Fågel och fästingprojektet, som vi sedan några år bedriver runt Medelhavet är så framgångsrikt. Nu är det förvisso höst, men tänk er tillbaka i tiden. Snön låg djup på Uppsalas slätter och lårbensfrakturerna var vanliga på akuten. Samtidigt startade fåglarna en stjärnklar natt drivna av sina hormoner och sin inre klocka färden norrut ifrån Centralafrikas djungler. Efter att ha överlevt passagen av Sahara stannade de upp några dagar i ett ensligt träsk i Nordafrika för att vila sig och fylla på energidepåerna. Under näbben, i örat, vid ögat har fästingarna krupit och bitit sig fast. Några dygn senare har fåglarna näbben, likt kompassnålar riktade mot norr, på väg, på väg mot holken i stadsskogen eller till boet under en tuva i Ammarnäs. När de mellanlandar på Antikytera i Grekland, i Camargue i Frankrike eller på den italienska ön Capri så finns vi där med våra fångstnät.
Om man är infektionsläkare, veterinär eller biolog och har något som helst intresse för kopplingen mellan infektionssjukdomar och fåglar, då är projektet perfekt. De fångade fåglarna ringmärks. En del fåglar är vackra som den gyllengula sommargyllingen medan andra exempelvis gråbruna trädgårdssångaren, inte är lika karismatisk. Oavsett färg eller karisma, bär den en fästing så utbrister ringmärkaren entusiastiskt "zecca". Ofta sitter fästingarna i fåglarnas hörselgångar. Att få loss dem är ett mikrokirurgisk pillrande. Jag kan föreställa mig att fåglarna upplever det som när vi drar eller suger ut en vaxpropp på en halvdöv patient.
Fästingarna fotograferas och petas ner i ett rör med vätska. En vätska som gör att vi på laboratoriet kan hitta både det ena och det andra. Med raffinerade och dyra analyser i svårförståeliga apparater söker vi efter olika mikroorganismer. Buketten av mikrober som kan hitta i en fästing är stor och varierad och gör vilken infektionsläkare, bakteriolog eller virolog som helst salig av lycka. Tänk vilka vackra namn; Borrelia, TBE, Rickettsia, och Anaplasma för att bara nämna några. Eller varför inte ett virus som orsakar någon okänd och otäck blödarfeber. Tanken svindlar.
söndagen den 15:e augusti 2010
Snabba cash
När ni nu kommit tillbaka från lata dagar på stranden, i sommarstugan eller bråk i båten är det dags att ta itu med arbetets väsentligheter. Att vittja e-post lådan har under de senare åren fått ta en allt större del av vår arbetstid i anspråk. Den som inte hinner på grund av att det är så mycket ”för kännedom” att läsa igenom får offra några nätter. Bland all e-post om pestutbrott i Peru, en sjuk häst som efter den malts ner till köttfärs har smittat människor med antrax i Ryssland och den senaste uppdateringen om fågelinfluensan i världen, har jag även fått vänliga meddelanden från släkten.
Inte visste jag att jag hade så stor släkt och så många vänner som vill stödja mig ekonomiskt. I en e-post som kommit in till min brevlåda under sommaren får jag veta att jag kan få 15 000 000 dollar, FEMTON MILJONER DOLLAR, om jag bara svarar, meddelar vilken bank jag har, mitt bankkontonummer, vem jag är gift med och vilken G-d jag bekänner mig till. Onekligen verkar min släkt vara stor i Nigeria, Förenade Arab Emiraten och Benin. Jag blev förvånad när jag fick veta att jag är tjenis och släkt med en av de högsta cheferna på Bank of England. Han föreslog att jag skulle göra anspråk på en stor mängd guld. En gemensam släkting som var knuten till den forna regeringen i Liberia hade försökt smita med statskassan. Helikoptern blev nedskjuten, av vår släkting återstod ingenting, men guldet är tack och lov i säkert förvar. Det är bara att åka och hämta det. Jag skrev tillbaka till min släkting och föreslog att vi skulle donera guldet till att köpa vaccin för att stoppa den mässlingepidemi som just nu skördar många barns liv i Västafrika. Märkligt nog fick jag inget svar.
Det är sorgligt att så många medlemmar i min stora släkt drabbas av svåra cancersjukdomar. Särskilt vanligt är cancer i matstrupen. När de kontaktar mig för att donera allt de äger, har cancern spridit sig okontrollerat och de har bara några veckor kvar att leva. Det är kanske därför det är så bråttom att genomföra de ekonomiska transaktionerna? Men jag får en viss klumpkänsla i halsen och sväljningssvårigheter när jag inte förstår varför jag absolut inte skall berätta för någon annan att just jag är den ende och utvalde arvtagaren.
Inte visste jag att jag hade så stor släkt och så många vänner som vill stödja mig ekonomiskt. I en e-post som kommit in till min brevlåda under sommaren får jag veta att jag kan få 15 000 000 dollar, FEMTON MILJONER DOLLAR, om jag bara svarar, meddelar vilken bank jag har, mitt bankkontonummer, vem jag är gift med och vilken G-d jag bekänner mig till. Onekligen verkar min släkt vara stor i Nigeria, Förenade Arab Emiraten och Benin. Jag blev förvånad när jag fick veta att jag är tjenis och släkt med en av de högsta cheferna på Bank of England. Han föreslog att jag skulle göra anspråk på en stor mängd guld. En gemensam släkting som var knuten till den forna regeringen i Liberia hade försökt smita med statskassan. Helikoptern blev nedskjuten, av vår släkting återstod ingenting, men guldet är tack och lov i säkert förvar. Det är bara att åka och hämta det. Jag skrev tillbaka till min släkting och föreslog att vi skulle donera guldet till att köpa vaccin för att stoppa den mässlingepidemi som just nu skördar många barns liv i Västafrika. Märkligt nog fick jag inget svar.
Det är sorgligt att så många medlemmar i min stora släkt drabbas av svåra cancersjukdomar. Särskilt vanligt är cancer i matstrupen. När de kontaktar mig för att donera allt de äger, har cancern spridit sig okontrollerat och de har bara några veckor kvar att leva. Det är kanske därför det är så bråttom att genomföra de ekonomiska transaktionerna? Men jag får en viss klumpkänsla i halsen och sväljningssvårigheter när jag inte förstår varför jag absolut inte skall berätta för någon annan att just jag är den ende och utvalde arvtagaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
