Atacamaöknen-mellan himmel och helvete

Föreläsningarna är äntligen över. Efter den sista powerpointbilden visats drog vi snabbt in i Atacamöknen. Det har varit en livslång dröm att få uppleva den torraste platsen på Jorden. Det regnar en skur ungefär vart fyrtionde år. Därför är det lätt att tro att Atacama bara är sand, grus och sten. Inget kan vara mer fel. Stora delar av öknen och särskilt de tjugo milen närmast kusten är som månen. Dött, dött och åter dött.

I skymningen kom vi fram till San Pedro de Atacama. Det är en liten stad med knappt tusen invånare, men med mångdubbelt fler turister. En riktig turistfälla, men en charmig sådan.

Långt innan gryningen startade vår färd vidare in i öknen. För varje mil vi färdades på knaggliga grusvägar kom vi närmare allt högre upp mot Anderna. På 4500 meters höjd stannade vi och tittade på ett ett fält med geijsrar vid foten av en vulkan. Nu förstår jag hur det känns att ha en svår hjärt eller lungsjukdom. Eftersom vi inte acklimatiserat oss drabbades vi av andnöd, hjärtklappning och yrsel. Jorge började nästan hallucinera. Drn svaveldoftande ångan sprutade ur marken i höga vita plymer. Effektfullt. När solen gick upp över den ena horisonten och månen var i nedan i den andra stod vi där i svavelångorna. Jonas uttryckte det som att vara mellan himmel och helvete.

På väg tillbaka ner mot var landskapet varierat. Små bäckar som snabbt blev floder flödade. Vid vattendragen var växterna gröna och enstaka katuser blommade. Innan San Pedro stannade vi till vid en våtmark. Trots att solen gått upp och temperaturen snabbt steg låg isen som en tunn skorpa på vattnet. Trots vinterkänslan ruvade några sothöns och andiska måsar på sina bon. Några flamingos halkade omkring på isen tillsammans med gulbröstade snäppor. De sistnämnda en Nordamerikansk vadarfågel som övervintrar i Chile.

För de mer ornitologiskt insatta kan jag nämna att vi såg seedsnipe, två nya arter sothöns och några andiska änder. En hel hoper arter av gulgröna och gröngula finkar noterades och glömdes sedan snabbt bort.

Väl tillbaka i San Pedro hade temperaturen nått en bra bit över trettiostrecket. Värmen tillsammans med en lunchpizza slog definitivt undan fötterna. Gång på gång får jag det bekräftat. En siesta gör oss till bättre människor.

Döda doppingar talar inte

Föreläsningar och konferereande har varvats med intensiv fågelskådning. De få tillfällen att lyfta kikaren har utnyttjas till max. Jag börjar onekligen bli trött på min egen röst och dragningar om influensavirus och antibiotikaresistens. Tack och lov är Chile ett fantastiskt land som på samma dag kan erbjuda kondorer på 4000 meters höjd och havsfåglar över ett stormigt Stilla hav.
I morse var vi vid kusten utanför San Antonio. I dynerna låg en död jättedopping. Normala människor hade tittat på den och gått vidare. Vilken tur att vi har veterinären Daniel Gonzales med oss. Han försitter inget tillfälle att genomföra en regelrätt obduktion av liket. En halv meter tarm drogs ut tillsammans med tillhörande bandmask. Daniel var lycklig. Vi andra en aning tveksamma. När han dekapiterade doppingen för att spara huvudet fick det vara nog.
Just nu sitter vi och väntar på flyget som skall ta oss till Antofagasta nära Atacamöknen. Ett föreläsningspass kvar sedan väntar tre dagar i världens torraste öken, intensiv hetta men med en hel del nya fågelarter inom räckhåll.

Läkare utan gränser

Det finns läkare utan gränser och sedan finns det "läkare utan gränser". Att det senare existerar blev mina reskamrater varse när vi skulle checka in på flyget från Arlanda till Madrid. Full av samvetskval sitter jag nu i Santiago, Chile och skriver dessa pudelrader.
Nå, tillbaka till incheckningen på Arlanda. SAS-tjänstemannen ropade ut på tre språka att för att underlätta påstigningen på planet skulle de som var placerade från rad 25 till 40 gå på planet först. Vi som var placerade just på dessa rader var ingalunda exklusiva. Vi skulle lämna plats för handikappade, de som reste i buisness klass och små gråtande barn. När jag verkligen ville vara duktig kan ni kanske förstå mig när jag insåg att jag snabbt glidit förbi en hoper gråtande barn, ett antal av den högre kasten, en nunna och en rullstolsburen dam utan ben.
Det enda som fanns att göra var att stirra stint framför sig och låtsas att jag befann mig i en bubbla oåtkomlig för alla andra. Det fungerade förvånansvärt bra. Barnen skrek, damen i rullstol rullade förbi mig och jag släntrade in som andre man. Om blickar kunnat döda hade jag varit bränd till aska vid det här laget.
Flyget från Madrid till Santiago tog nästan 14 timmar. Lätt turbulens när vi flög ut över Atlanten med Cap Sao de Vicente (Europas sydvästra hörn) under oss. Färden över Atlanten ägnades åt att sova. Jag vaknade någonstans över Amazonas. Kors och tvärs genom regnskogen gick spikraka vagar. Längs vägarna var stora områden uppodlade eller på annat sätt hävdade. Det är nyttigt att flyga över Amazonas för att förstå hur snabbt människans exploatering av de orörda regnskogarna går.
Framme i Santiago konstaterade vi att damen utan ben rullade på en "fast lane" och vann hela resan.

"Pandemin" har kommit

Äntligen var det dags. Den 23 september släpptes min bok "Pandemi". Första veckan gick jag i ett rus och undrade stillsammt om jag nu kunde kalla mig författare. Den villfarelsen togs snabbt ur mig av några medmännsikor som påpekade att efter två puplicerade böcker gick det an att lägga till författare på visitkortet. Jag försökte mig på en listig bluff.

-Min avhandling då, det är väl en bok? Den har ju till och med exporterats till en obskyr bokhandel i New York för försäljning. Blickarna var fortsatt kallsinniga och det var tydligt att jag just nu bara är en halv författare. Trots schyssta recensioner så hjälper det inte.
Det går bra att leva med det, och därför har nästa bokprojekt redan tagit form.
Vad den skall handla om? Det hackar jag inte i sten även om en och annan snappat upp bitar här och där. Nästa år skall den vara klar. Insamlingsarbetet har gått som på räls, nu gäller det bara att få anrättningen tillräckligt smaklig och i vissa fall osmaklig.

På måndag har jag min sista föreläsning för läkarkandidaterna på termin 8. Därefter en snabb packning under galgen och avfärd mot Chile. Den här gången har jag bestämt mig för att bara resa med handbagage och med kikaren i högsta hugg. Några konferenser hinner vi med, ett och annat avtal skall skrivas under och enstaka artiklar skall nagelfaras. Men däremellan levande fåglar, döda fåglar och fåglar i allmän upplösning. Vi börjar i Santiago, tar oss efter några dygn ner till Concepcion och efter det en lång flygtur mot den nordstående solen. Atacamaöknen är målet. Vad vi hittar där skall vi hålla er uppdaterade på i lagom portioner.
Ja, tandborsten är medpackad.