söndag 15 maj 2011

ettt halvt ton skit

Jag har under några år varit krönikör för tidskriften "Ronden" som går ut till Akademiska Sjukhusets anställda. När kvasten tappat för många borst är det dags att sluta. Så här kommer min sista krönika, något omarbetad för eventuella läsare av denna blogg.

När sommaren står för dörren och skriftställarens samarbete med Ronden närmar sig sitt slut så finns en del reflektioner som jag vill dela med mig till eventuella läsare. Det har varit roligt att för trettio lakritspengar per epos skriva ihop mer eller mindre sanna skrönor och reflektioner. En del historier har inte krävt något större engagemang från läsaren. Ibland har jag frågat mig om ni överhuvudtaget läser Ronden, eller om den går direkt i sorteringen.

Oftast har jag uppmärksammat något av alla de märkliga fenomen som finns på ett sjukhus. Mina analyser och de krönikor jag skrivit har inte alltid varit snälla och insmickrande så något rop ur öknen hade jag nog förväntat mig, antingen via arga e-mail som snabbt kan tas bort, brev som måste besvaras, telefonutskällningar eller uppkallad till sjukhusledningen för att bli tagen i örat. Drömscenariot hade nog varit att ställas inför politikertribunalen och bli uppläxad på stående fot.

Akademiska sjukhuset är tystnadens sjukhus. Tysta ser vi på hur några får focken, stora neddragningar, vi inför ”lean”, någon rotar i ett förlegat tänkande eller ett nyinstallerat system (läs cosmic). Några känner sig kränkta och avgår, andra känner sig inte kränkta men avgår ändå. Sängplatserna räcker inte till. Infektionspatienter över hela sjukhuset som färdas hit och dit. Genomtänkt. Från politikernas horisont ser allt bra ut men kommentarerna i personalens fikarum säger desto mer. Det krävs lydnad och inordning i leden. Kom då ihåg Oscar Wildes ord, ”när folk håller med mig får jag ofta en känsla av att jag har fel”.

Genom att berätta en historia skall jag avsluta mina krönikor, oavsett om det gäller dugliga eller odugliga chefer som kränkta avskedas, avgår eller sitter kvar till Metusalem tar dem, lama ankor i Enköpings dammar, godis men inget snus i kiosken, entusiastiska julbrev som uppfattas som underliggande konflikter och den bristande insikten om att vårdbehovet hos befolkningen inte alltid överensstämmer med sjukhusets faktiska inriktning och insatser.

Det hände sig i den tyska staden Paderborns zoologiska park. Där bodde, och bor sannolikt fortfarande, en stor Afrikansk elefant. Genom de besökandes missriktade omsorger att i tid och otid ge den godis i den framsträckta snabeln blev elefanten förstoppad. En elefant är stor, har ett gigantiskt mag-tarmsystem och följaktligen blev förstoppningen monumental. Skötaren, en hängiven man, försökte med alla medel få bort den förhatliga pluggen. Elefanten jäste och blev större och större. Litervis med ricinolja och kilovis med plommonpuré hälldes ner i snabeländen. Ett halvt badkar med vatten rann in i den andra änden i den alltmer plågade elefanten.

Den zoologiska parkens ledning lade pannan i djupa veck. Avliva den? Uteslutet. Tänk om den exploderade. Det skulle bli ett ramaskri utan dess like. Elefantens skötare vred sig i sin säng. Han plågades av att hans snabelförsedde vän led. Lakanen ringlade sig som boaormar kring hans kropp. Svetten lackade. Situationen var kritisk.

Då kom han på det. Hans gamla farmor var förstoppad och den cementhårda avföringen ”plockades” då och då av den vänliga personalen. En erfarenhet som många av oss inom vården har. Särskilt intressant blev det när handsken gick sönder. Ni minns - eller hur.

Så klart, det var lösningen. I nattens varma mörker cyklade skötaren snabbt till den zoologiska trädgården. Elefanten stod orolig i ett hörn och trampade med fötterna. Den led. För att nå upp restes en stege mot elefantens bakdel, han stack in armen och började sitt värv.

När besökarna strömmade in morgonen efter var elefanten som förbytt. Med lätta steg vandrade den hit och dit över cementgolvet. I ett hörn låg en enorm hög. Av skötaren syntes inte ett spår. Inte ett spår, men ur högen stack två fötter ut. När den avlägsnats låg skötaren död täckt av avföring, katrinplommonpuré och ricinolja. Hur den hängivne skötaren dog vet vi ännu inte i denna dag. Möjligen hade elefantens förstoppning nått en nivå där allt annat än skjuta ut pluggen varit omöjligt. Kanske hade skötarens lossat pluggen och satt igång kedjereaktionen som ändade hans liv?

Vad kan vi lära oss av detta? Upptäcker ni att det fullt av skit och en plugg är i vägen för förlösning, oavsett nivå inom sjukhus, universitet, statliga verk eller vad det vara månde och du har för avsikt att göra något åt det bör en kollega finnas vid din sida, redo att gräva fram dig om det skulle behövas. Den viktigaste lärdomen är dock, om du vill ha förändring så måste du vara beredd att drunkna i ett ton skit.

2 kommentarer:

  1. Har väntat på något på bloggen.
    kul att du skriver här igen.
    Kram // BB

    SvaraRadera
  2. en parabel av närmast evangeliskt snitt, bravo björn! hälsningar från mikael vesanen

    SvaraRadera