onsdag 18 maj 2011

Hörselkontroll

När jag tänker efter, eller ser mig i spegeln på morgonen, så uppfattar jag mig själv som ganska ung. Någonstans kring trettio sisådär. Men sanningen är en annan. Som den femtiotvååring jag är hade jag som boende i Niger eller Tchad med råge passerat den genomsnittliga medellivslängden och skulle sannolikt ligga "six feet under".

Eftersom inte spegeln hjälper mig att förstå min ålder så kanske någon annan sinnesförnimmelse än synen kan få mig på rätt köl. Vi snackar hörsel.

De senaste åren har jag märkt att det är allt svårare att följa en konversation om det är störande ljud runt omkring. Jag måste titta på den jag pratar med och använda ena handen som hörlur och pejla in samtalet. Irriterande, men ingen "ko på isen".

Uppvaknandet kom i helgen. Vi skulle lyssna på dubbelbeckasinernas spel på Hjälstavikens norra strandängar. Uppradade stod en drös med dubbelbecksinfreaks. Några använde händerna som hörlurar. Andra mer lyckligt lottade, inklusive min fru, behövde inga attribut för att höra sången/spelet. Det låter som en ping-pongboll som studsar ett par gånger. Mycket karismatiskt.
-Nu låter den. Ingenting.
-Jag sänker handen nästa gång den spelar. Ingenting.

Jag hörde absolut ingenting. Alltmer desperat tänkte jag på min ungdomsdagar på 1970 talet då dubbelbeckasinspelen avlöste varandra vid slättsjöarna runt Örebro under varma majkvällar. Då var det inga som helst problem.
Nu var problemet det omvända, det enda jag hörde var att jag inte hörde. Förstå mig rätt, när de slutade spela/sjunga så försvann något ur ljudbilden som jag kunde uppfatta.

De lyckliga i raden av ornitologer försökte trösta mig och de andra med handhörlurar att beckasinerna satt ovanligt långt borta och var svåra att lokalisera med hörseln. I takt med att de tröttnade på att förklara var de satt och lyssna på några pilska dubbelbeckasiner troppade de av och åkte hem. Till slut stod bara jag, Tina och tre andra som försökte höra dem och inte bara avsaknaden av deras sång.

Gräshoppsångaren surrade som besatt, rördromen tutade på kilometers avstånd och sävsångarna sjöng så rörligt som de skulle. Inga problem där inte.

Alldeles innan det blev becksvart fick en av beckasinerna spader och hoppade upp samtidigt som den "poppade". Det tog två sekunder. Därefter tystnad i registret mellan 5-6000 HZ. Armarna sjönk ner längs sidorna, alla drog en suck av lättnad. Dessa två sekunder betydde så mycket.

För att ytterligare strö salt i såren så fanns där även en vassångare. En art som med sin surrande sång ligger i samma register som samtalande män som kommit ur målbrottet och dubbelbeckasiner. Vi var chanslösa. Nada, nothing, rien, silk....

Summan av detta var att kvällen var ljuvlig. Men det fanns ett riktigt stort gruskorn i skon. Det är dags att beställa tid på hörcentralen.

1 kommentar:

  1. Vet hur du har det ;-) och jag har ju några år kvar till din ålder, så jag lär va stendöv.
    (Men man slipper ju höra frugans tjat :-)
    Det finns alltid något positivt i det negativa. :-)
    //BB

    SvaraRadera