måndag 12 november 2012

Året var 1915.


Ernest Shackleton hade seglat ner Endurance till Wedelhavet där hon frös fast och skruvades ner i isen. Hela besättningen var fast på Elephant Island, en av Sydshetlandsöarna. Situationen var hopplös och det fanns inget hopp om räddning. Shackleton bestämde sig för att hämta hjälp. Han försökte nå Sydgeorgien istället för Eldslandet eller Falklandsöarna som var närmare, eftersom den huvudsakliga vindriktningen var från sydväst. Han räknade med att vinden skulle svepa dem i rätt riktning. Shackleton och fem besättningsmän satte segel i en sjumetersbåt och ingen trodde att räddning fanns för dem eller de som lämnades kvar på stranden. Efter sexton dygn på ett av världens stormigaste hav siktades Sydgeorgien. 

Bekymren var inte över för det. De hade landat på fel sida av Sydgeorgien och var tvungna att ta sig över till valfångsstationerna på nordostsidan. Den tjugonde maj 1916 nådde Shackleton och två män fram till Stromness valfångststation efter att under 36 timmar vandrat över glaciärer och tusen meter höga berg i mycket hårt väder. Några veckor senare räddades de kvarvarande männen på Elephant Island. Alla i expeditionen överlevde. 

Trots att han misslyckades med varenda expedition han sjösatte, måste han ändå betecknas som en av vår tids största ledare. Som någon sagt och hyfsat troget ur minnet; ”If I go for science I would take Scott, if I go for good logistics I will go for Amundsen, but when its going get tough and the crisis is ahead I go down on my knees and pray for Shackleton”.
















Snöbyar och hårda byiga vindar från väst. Vid lunchtid anlände vi till Stromness Bay. Jonas ögon tårades när vi passerade Husvik där han tillbringade fem månader 1995-96. Viken är så smal och de omkringliggande bergen så höga att vi var skyddade från vädret och en landning blev möjlig. På kort tid sjösattes passagerarna bland pälssälar, sjöelefanter och renar. Första mötet med en ilsken pälssäl är omtumlande för alla. Som ilskna terriers på några hundra kilo går de från total letargi till anfall. De gula jackorna sprang åt alla håll, bara för att möta en ny pälssäl. En analys uppifrån av det samlade rörelsemönstret borde tilltala en kaosteoretiker.  Se där, vi kommer ständigt upp med nya projekt.
Provtagningen gick strålande. Labbar, kelptrutar och en hel del renar.

Efter några timmar ändrade de katabatiska vindarna karaktär. Från snabba impulser med vindbyar upp mot 40 meter per sekund ökade vinden alltmer och blev ihållande. Dessutom började det snöa. De som var kvar en bit upp på land satsade energin på att packa ihop sig som pingviner, tätt tryckta mot varandra. Vi andra som kommit ner till stranden fick i uppgift att hålla i de zodiaks som var uppdragna. Trots att flera personer försökte trycka ner nosen på zodiaken för att inte vinden skulle lyfta den misslyckades vi. Åtminstone fem zodiaks slet sig, tog höjd som pappersdrakar och landade upp och ner i vattnet några tiotal meter ut, och drev därefter snabbt ut i viken. När det var som värst nådde vindstyrkorna upp mot 53 m/s! Jag brukar inte använda utropstecken som avslut på en mening, men här är det befogat.  

Man inser allvaret när en stor zodiak med en 60 hk motor tar till väder och slungas bort i vinden som ingenting och när pingviner och människor tumlar runt varandra som käglor. Det är omöjligt att stå upp och luften formligen blåser bort framför ansiktet. Det blir till och med svårt att andas. Snön tilltog, några blev nedkylda så vi fick ägna oss åt att aktivera dem så gott det gick. När mörkret började sänka sig, snön tilltog och vinden höll i sig planerade vi för en övernattning i de övergivna valfångstbyggnaderna. Vi gick in i ”katastrofläge”. 

Lika snabbt som väder kommer i Antarktis, lika snabbt kan det försvinna. När hoppet var ute att vi skulle nå skeppet, mojnade det till blygsamma 20 m/s och vi kunde snabbt evakueras. Woody, vår expeditionsledare, var något sammanbiten, men hade hela tiden ett upphöjt lugn. Alla var eniga, eftersom Shackleton inte längre är i livet skulle vi välja Woody när katastrofen står för dörren.