torsdag 15 november 2012

Baklänges i Shackletons spår


Som sagt, vädret skiftar snabbt. Den 11 november vaknade vi upp i ett strålande Grytviken. Mjuka hävningar, blå himmel och en temperatur på närmare tio grader. På båten pratar vi fortfarande om det värsta väder vi någonsin upplevt. För att ni skall få en uppfattning omfattar Beaufortskalan 12 grader. Tolvan är där tak lyfts och virvlar iväg, träd knäcks som tändstickor och bilar tumlar runt. Vi var uppe i Beaufort 18, någonting som egentligen inte existerar. Jag kan inte säga att det var angenämt, men det är definitivt något jag inte vill vara utan. Äntligen förstår jag hur det kan kännas hängandes i en lina över ett isfall eller sittande i en sjumetersbåt på en stormig ocean. Så levande. 

Nu lämnar vi det och går vidare till en strålande dag i Grytviken. Egentligen kan man säga att Grytviken är Sydgeorgiens huvudstad. En gammal valfångststation har förvandlats till något väldigt brittiskt. Man kan riktigt känna den brittiska kolonialismens sista suck. Men å andra sidan har de åstadkommit något väldigt bra. I Grytviken bland de gamla valkokerierna ligger ett museum och en liten butik. Det finns även ett litet postkontor. I butiken kan man köpa det man kan köpa i alla andra små butiker av detta slag d.v.s. kepsar, T-shirts med pingvinmotiv, Shackletonbilder och vykort. Där finns till och med en särskild South Georgia whiskey. I och för sig producerad i Scotland, men vad gör det. Man kan tycka att ett museum och en butik knappast skulle bära sig, men med tanke på att Grytviken har femtusen köpstarka besökare årligen går det sannolikt ganska bra.

Ernest Shackleton ligger begravd på en sluttning i utkanten av Grytviken. Traditionen bjuder att alla som kommer i land hedrar honom med ett besök och en hutt whiskey. På gravplatsen hittade vi åtminstone fem svenskar som alla dog i unga år. Livet som valfångare tog sin tribut. När valfångsten tog fart i slutet på artonhundratalet fanns det så mycket val att man inte ens behövde åka ur viken för att fånga val. Det var mycket lukrativt och vallolja användes i allt från smink till handgranater. Efter högkonjunkturen i början av 1900 talet gick det snabbt utför. På kort tid försvann valarna och allt övergavs på bara några år. När man ser en del valfångsstationer som Husvik får man intrycket att de reste sig från bordet, lämnade allt och åkte hem.  

Provtagningen resulterade i fyrtio kelptrutar. Dessutom fick vi se en blåvingad årta, en nordamerikansk fågel som bara setts en gång tidigare på Sydgeorgien.


Den 12 november lyckades vi ta oss till Gold Harbour en av Sydgeorgiens vackraste platser. Det är essensen av Sydgeorgien. En strand på några kilometer, en glaciär som kastar sig ut över lodräta klippväggar och höga bergstoppar i fonden. Inte blir det sämre av att Sydgeorgiens djurliv är så rikligt representerat på Gold Harbour. Hundratals elefantsälar ligger i harem med en alfahanne som har parningsrätt på de tjugotal honorna. Ofta bryter fighter ut när en hanne som legat i utkanten kommit för nära. Upp till fyra ton elefantsäl ångvältar sig genom flocken och med ett bröl kastar den sig som en sumobrottare över inkräktaren. Alla stora hannar är ärriga och har färska större eller mindre skador på huvud och hals. På några är nosen söndersliten. När två hannar är upptagna av att puckla på varandra smyger sig ytterligare en hanne in och tjuvparar sig med någon av honorna. Hannen har en lång tillväxt, står på toppen av sin karriär under några år för att sedan likt en fjäril försvinna. När vi kryssade oss fram mellan elefantsälarna kom plötsligt en jättevåg. Jonas stod plötsligt till midjan i vatten. Själv kastades jag omkull och flöt först mot en stor elefantsäl för att sedan dras tillbaka ut med vågen. Jag blev dygnsur och bokstavligt omskakad. Trots dessa små malörer lyckades vi samla in 70 prover främst från labbar, slidnäbbar och jättestormfåglar.



































Elefantsälens bajs ger ordet diarré en förstärkt innebörd. Även dessa skovlades upp så gott det gick i våra provtagningsrör. Charmigast var nog de bruna kungspingvintrollen som kom och ställde sig i en halvcirkel runt om oss. I deras ögon såg vi nog mest ut som jättepingviner fulla med mat. När de tiggt klart utan resultat drog mobben iväg och sprang efter någon kungspingvin som kommit direkt ur havet.
 
Efter Gold Harbour ändrades vinden dramatiskt. Vinden tilltog och sikten försämrades. Gold Harbour kom att bli vår sista landning på Sydgeorgien. Under eftermiddag satte vi i tilltagande vind och höga vågor kurs söderut, baklänges mot Shackletons resa, mot Elefant Island och den Antarktiska halvön.