onsdag 7 november 2012

Beagle, as och fågelskit

Tolv timmar efter att vi lämnade Ushuaia kom vi äntligen till mynningen av Beaglekanalen och den södra ocenanen bredde ut sig framför oss. Ett knappt dygn senare skulle vi vara på Falklandsöarna. 
Bara några sjömil utanför kusten visade sig de första svartbrynade albatrosserna, havets verkliga vagabonder. Trots att Ocean Diamond höll sina 15 knop gled de slött förbi oss. Två meter vingar är imponerande och än mer imponerande blir det när de låter ena vingspetsen skära vattenytan likt en skalpell och skapa en lite vattentråle i bakvattnet. Så eteriskt. 

Plötsligt var en vikval vid ytan. Några ögonblick av huvud, rygg och fena innan den försvann. Vi förståosspåare sa genast att eftersom den dök på detta sättet skulle den snart komma upp igen. Det gjorde den inte. Valskådare är liksom fågelskådare tålmodiga. Att stirra över tomma hav fostrar själen. Däremot måste vara de vara envisa och tro på slumpen. För egen del gjorde ett tre minuters inomhusbesök att jag missade tio Pielsdelfiner som surfade runt båten. Några ögonblick av lycka och sedan borta. Om jag fick se dem. Inte en chans. 

Ocenanen är inte tom. I band som dyker upp med jämna mellanrum passerar stora mängdre valfåglar, havslöpare allehanda petreller och slutligen den verkliga giganten-Kungsalbatrossen. Med sina tre meter mellan vingspetsarna ger den en enastående syn. Trots att vi har tusentals stora albatrosser på våra samveten är varje tillfälle unikt. Hjärtat hoppar över ett slag. Kusinen vandringsalbatrossen har några decimeter längre vingar och är jordens till vingbredden största flygande fågel. Det är inte förvånande att albatrosserna är omsjungna och mytologiserade. Förr trodde man att förlista sjömäns själar tog sin boning i albatrossen. So never kill an albatross. Det betyder otur. De långlinfiskare som drar upp tonvis med tonfisk ur de södra oceanerna och som bifångst får albatrosser har uppenbart inte hört talas om detta. Eller så bryr man sig inte när det gäller att göra slut på havets sista resurser av stora rovfiskar.

Väl framme vid Falklandöarna blev Carcass Island, eller Asön om ni tillåter, vårt första stopp. Vart namnet kommer ifrån vet vi inte men vi skall ta reda på det till senare kommentarer. Det är en ganska liten ö, två bergstoppar på några hundra meter och ett sandspänne emellan. Sandstranden var värdig Karibien, även om vattentemperaturen hade ett och annat att önska.  Dan A tyckte att vi kunde bada. Vad är det för fel på honom?

Vi som däremot ägnar oss vetenskap, letade upp ett hundratal kelptrutar och hängav oss åt fågelskitsamling.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar