torsdag 15 november 2012

The screaming fifties, the furious sixties


Någon kanske undrar vad vi gör under en oceanpassage på över femtio timmar. Inte mycket. Går upp vid sjutiden, kikar ut genom fönstret. Dåligt väder. Bra då kan vi få en halvtimme till i bingen. Upp och äta frukost. Tillbaka till hytten för att förbereda sig för ett pass fågelskådning från däck. Vädret är riktigt dåligt och när vinden ökar går vi in. Läsa lite. Fundera en stund. Varför inte ta en ”power nap” så att vi klarar oss till lunch? Upp och skåda igen. Inget nytt, ganska många valfåglar, enstaka ljusryggade sotalbatrosser efter båten. Vågorna är för höga så ingen chans att se valar. Träff med Dan och diskutera framtida forskningsprojekt. Nya idéer dyker upp. Vi kommer hem med fler forskningsinfall än vad vi hade i bagaget när vi åkte ut. Jobba med ett pek. Ändra ett komma, ta bort en punkt. Slakta ett halvt stycke. Några längre pass vid datorn är omöjliga med tanke på sjögången. Sjösjukan smyger sig på när man minst anar det.

Vid lunchen måste man hålla sig till sin strategi för att inte gå upp i vikt. Det blåser ändå för mycket för att använda löpbandet på däck sju. Gå ner till receptionen för att se om det kommit upp något nytt i kalendariet. Lyssna på två briljanta föredrag om havsfåglar och valar i de södra oceanerna. Gå ut på däck och överrumplas av en albatross som hänger några meter utanför relingen. Vacker.
Att det är så svårt att leva i nuet. Mesta tiden tillbringar vi i det förflutna, eller i framtiden. Kanske förlorar vi förmågan när vi slutar vara barn. Essensen av att se på fåglar är närvaron i nuet. Du, albatrossen, ett stormigt hav. Så glider den förbi och ögonblicket är över.

Innan middag samtal med den äldre brittiske mannen. Ser ut att vara lärare. Kanske i historia. Visar sig vara en av Englands största riskkapitalister. Den tillbakadragne japanen som inte pratar onödigt mycket har varit på de flesta av världens högsta bergstoppar. Inklusive Everest och K2. Så fel man kan ha.
Middag. Två alternativ soppa, två sallader och fyra huvudrätter.

Båten glider tyst genom vattnet några sekunder innan fören åter rammar en våg. En skakning som snabbt fortplantas genom skrovet. Någon gång en våg som är något extra. Sprayen slår över båten, den skakar till kraftigt och någon sekund senare rättas den upp av stabilisatorerna. Att föreställa sig Shackleton i en sjumetersbåt i det här infernot går bara inte. Ändå gjorde han det. Vi går med reducerad fart söderut. Vi håller knappt åtta knop. Somnar vaggad av vågorna. Så går en dag och en ny kommer åter.